Du kanske har misstänkt att jag är tillbaka i Göteborg sedan ett par dagar. Jag har hunnit med att visa bilder och hålla föredrag om Olofström på en av fotoklubbarna, samt att gå på filmfestivalen som pågår för fullt just nu. Så mycket mer har jag inte hunnit med. Det är ganska lugnt på borrningsfronten, men å andra sidan spränger de flera gånger om dagen (bland annat precis just nu. Alltså inte just nu idag Söndag när jag lägger ut inlägget, men just nu tidigare i veckan när jag skrev den meningen...) några hundra meter härifrån, i berget precis nere vid bron som jag måste gå över varje dag när jag ska ner och handla eller hoppa på buss eller spårvagn. Hela huset skakar, och det känns minst sagt osäkert varje gång jag ska gå över bron. Mer för varje gång...
Resan från Olofström till Göteborg med tåg var förvånansvärt problemfri (tjugo minuter försenad från Hässleholm, men framme i Göteborg i tid ändå), liksom resan från Göteborg till Olofström var före jul. Däremellan har jag också hunnit med ett par resor, som dock var lite mer problematiska. Inte så förfärligt besvärliga, men ändå lite speciella, så de är värda att nämnas:
Det ena var en liten tur ner till Lund. Alltid trevligt att besöka Lund. Huvudsakliga ärendet var att lämna ett par bilder till en man jag fotograferade i somras, men naturligtvis också att besöka några av stadens alla härliga antikvariat och Second Hand-butiker. Ofta när man åker mellan Olofström och Göteborg så blir det tågbyte i Lund av någon anledning. Jag vet inte riktigt varför. Det känns som en onödig omväg. Borde vara betydligt bättre att byta i Hässelholm. Å andra sidan har jag också märkt att SJ:s hemsida också uppmanar mig att byta i Karlshamn istället för Bromölla när jag gör mitt andra byte. Det är om möjligt ännu mer onödigt. Det är en omväg som tar extra tid, och blir onödigt dyrt. Det smidigaste sättet att resa är att köpa tågbiljett mellan Göteborg och Hässleholm, och sedan lösa biljett med Skånetrafiken mellan Olofström och Hässleholm. Har man ett så kallat JOJO-kort så reser man ännu billigare den sista sträckan. Jag hade inget JOJO-kort när jag skulle åka hem före jul, jag har bara JOJO-Sommar, och det gäller inte längre, men föräldrarna skickade upp sitt JOJO-kort med posten några dagar innan min hemresa. Men det kom aldrig fram. Någon på posten måste ha trott att det var ett kontokort. Grymt besviken måste denne någon ha blivit. Vi spärrade kortet, så denne någon hade ingen nytta alls av det. Men jag blev utan kort för hemresan. Däremot läste jag på Skånetrafikens hemsida att man kunde köpa ett JOJO-kort färdigladdat med 200 kr på Pressbyrån. Så när jag kom till Hässleholm gick jag till Pressbyrån...
-Hej! Har du JOJO-kort?
-Ladda?
-Nej, inte ladda. Jag vill köpa ett nytt kort.
-Jaha, men du ska ladda?
-Njae...Jag vill ha ett nytt JOJO-kort. Har du sådana? Jag har inget nämligen.
-Ja, men du måste ladda pengar på det för att kunna åka.
-Ja, det vet jag. Men jag behöver ett nytt kort först.
-Ja, och därför frågade jag hur mycket du skulle ladda?
(Nej tant. Det frågade du inte alls. Du sa "ladda?" Och det var inte det jag ville. Jag ville köpa ett nytt kort. De ska vara laddade med 200 kr. Det står på Skånetrafikens hemsida. Men så var det visst inte alls. Borde jag ha sagt. Men det gjorde jag inte. Jag bara tänkte. Vissa har problemet att de säger det de tänker. Mitt problem är att jag bara tänker det jag borde ha sagt. Istället sa jag att jag vill ladda det med 200 kr. Och det gick visst bra. Tack.)
Sedan skyndade jag mig ut till biljettautomaten, och hann precis köpa mig en biljett innan jag såg mitt tåg avgå en bit längre bort. Jag fick stanna en timme extra i Hässleholm. Å andra sidan hann jag ju äta lite mat. Och det var ju inte fel det heller. Men det var ju min hemresa från Göteborg, den som gick utan större problem. Det var inte den jag skulle berätta om, utan om min hemresa från Lund, några dagar senare. Jag kom till stationen, med min bokkasse i handen. Jag har alltid minst en bokkasse med mig när jag ska åka från Lund. Alltid. Ofta mer än en. Och det blir alltid ett spårbyte. I sista minuten. Det är jag van vid nu, så jag var ute i god tid. Mitt tåg, Öresundståg mot Kristianstad och Karlskrona skulle avgå 18.42 från spår 4. Jag gick dit. Fortfarande gott om tid. Jag räknade med minst en spårändring. Jag undrade vilket spår det skulle bli. På skylten vid spår 4 stod det inget om mitt Öresundståg. Där stod istället om ett Pågatåg 18.46 till Kristianstad. Det hade jag ingen nytta av, det tar så lång tid, och jag skulle längre än till Kristianstad. Men vart hade mitt tåg tagit vägen? 18.42 var ju före 18.46, så det borde ha varit mitt tåg som stått där på skylten. Var det spårändring? Naturligtvis. På skylten över alla tåg som skulle gå, såg jag att mitt tåg nu var ändrat till spår 5. Det var inte så farligt. Det var ju samma perrong, bara på andra sidan. Jag vände mig om. Där stod inget om mitt tåg, där stod nämligen ett Pågatåg 18:39 till Teckomatorp och Helsingborg. Det stod inne på perrongen just då. Men det körde snart. Sedan stod mitt tåg på skylten. Men det var inte längre avgångstid 18.42 utan 18.50. Nå, det kunde väl gå för sig ändå. Pågatåg 18.46, som skulle komma in på mitt tågs ordinarie spår, var nu också framflyttat till 18.50. Då började man ju undra lite varför de behövde flytta mitt tåg, eftersom Pågatåget också var försenat. Men det var väl för sent att byta tillbaka nu, och man ska väl inte byta spår i onödan. Passagerarna kan ju bli stressade. Klockan var ju faktiskt 18.48 nu, och det var bara två minuter kvar till mitt tåg. Pågatåget flyttades fram till 18.52. Så i princip hade man väl hunnit fram med mitt. Men det var för sent att byta. Trodde jag. För klockan 18.49 så bytte man spår igen. Tillbaka till spår 4. Det ursprungliga. Var det bara för att röra tilldet för mig ytterligare? Pågatåget som skulle komma efter låg däremot kvar. Det skulle alltså också gå från spår 4. Fortfarande. Men några minuter senare. Det blev nog ytterligare försenat, för även om mitt tåg kom 18.50, så var man ju tvungna att vänta tills alla kommit ombord. 18.54 kom vi iväg. Jag frågade konduktören ombord, eftersom vi nu var tolv minuter försenade, om min buss skulle vänta på mig i Bromölla. Hon svarade, som konduktörerna alltid gör, att hon inte visste. Att de inte har någon möjlighet att kontakta bussarna. Jag förstår fortfarande inte varför. Båda kör ju för Skånetrafiken. Ligger det inte i deras intresse att passagerarnas byten ska fungera? Sedan sa hon, att man inte kan förvänta sig att bussen väntar på försenade tåg, lika lite som man kan förvänta sig att tåget jag satt på skulle vänta på en buss. Fast, tillade hon med eftertänksam röst. Det är nog oftare vi som är försenade än bussarna... Och det var ju helt sant.
Naturligtvis kan inte bussen vänta hur länge som helst på tågpassagerare, men samtidigt är det ju därför som den är där. För att hämta oss som kommer med tåget. Majoriteten av passagerarna på den busslinjen är ju faktiskt tågpassagerare. Med undantag för turen när skolan slutar, då blir den skolbuss. Men det här var långt senare på kvällen. Och jag betonar igen att jag aldrig kommer att förstå varför inte tåget skulle kunna ha någon form av kommunikation med bussen? Det är ju Skånetrafiken som styr båda. Men, det är väl därför man brukar säga: Den ena handen vet inte vart den andra kör...
Det var Lundaresan det, men jag gjorde fler resor. Du såg säkert att jag hade några bilder från trakterna kring Vättern för ett par veckor sedan. Resan dit var också intressant. Den gick nämligen till som följer:
12.17. (Enligt klockan på bussterminalen) Klev på bussen i Olofström
07.40 (Enligt klockan på stationen) Klev av i Bromölla. Klev på Öresundståget.
13.53 (Glömde kolla klockan, men enligt biljetten) Klev på X2000 i Hässleholm.
11.25 (Enligt klockan på stationen) Kort stopp i Alvesta
11.50 (Enligt klocka på stationen) Bytte tåg i Nässjö
16.53 (Enligt klockan i min kamera) Kort stopp i Jönköping, hoppade av och tog en bild.
16.08 (Enligt klockan på min mobiltelefon) Klev av tåget i Bankeryd
Det tog alltså mer än två dygn att åka de 18 milen mellan Olofström och Bankeryd. Det brukar ta ungefär tre timmar med bil. Vad som är ännu underligare är att det inte kändes som mer än ungefär fyra timmar. Speciellt det sista dygnet, som det tog att åka den dryga milen från Jönköping till Bankeryd, gick förfärligt snabbt. Tiden går fort när man har roligt. Skämt åsido, att jag glömt ställa tillbaka min kamera när det blev vintertid är väl bara mitt eget fel, men nog är det ett ganska stort problem när klockorna på järnvägsstationerna går fel. Det kan bli många missförstånd där. Intressant också att alla järnvägsstationernas klockor gick ungefär lika fel. (Utom den i Bromölla, som gick mest fel) Det beror förmodligen på att de alla är kopplade till samma system. En god tanke att alla järnvägsklockor i Sverige ska gå efter samma tid, men desto viktigare då att den tiden är rätt...
En annan överraskning den dagen var att jag såg Edvard Persson i Nässjö. Ja, inte skådespelaren då alltså, han har varit död i 55 år, så det hade verkligen varit en överraskning. Nej, men jag såg Pågatåget Edvard Persson i Nässjö. Ett Pågatåg? Skånska lokaltåget? Det ska vara i Skåne. Det har talats om att de ska börja gå till Blekinge. En tåglinje raka vägen utan byten från Karlshamn till Helsingborg låter fint, men det dröjer ett tag ännu. Men Nässjö? Det är ju på andra sidan hela stora Småland! Nästan uppe i Östergötland. Jag trodde inte mina ögon. Jag kollade upp det när jag kom hem, och det visade sig att eftersom man skaffat nya pågatåg (som det jag åkte till Helsingborg i somras), så har man sålt ett par gamla tåg till Smålandstrafiken. De skulle börja användas strax efter min visit där uppe, och så småningom ska de målas om till så kallade Krösatåg. Smålands motsvarande lokaltåg kallas så. Är det inte en skandal? Skåne har sålt Edvard Persson till Småland. En kulturell klenod. Skåningarnas Skåning. Och nu ska han målas om. Jag förmodar att han ska bli Åsa-Nisse i framtiden. Att inte skåningarna har protesterat? Vet de överhuvudtaget vad de styrande håller på med?
Efter en trevlig helg i Bankeryd var det dags för hemresa. Jag hade åkt på huvudvärk och var därför glad att för ovanlighetens skull ha platsbiljett hela vägen. Jag brukar aldrig ha platsbiljett från Hässleholm annars. Det brukar inte vara några problem, det viktiga är att man ser till att sätta sig i rätt del av tåget i Hässleholm. Halva Öresundståget vänder ju i Kristianstad. Det brukar alltid ropas ut klart och tydligt om man sitter i den delen som ska vända, och man har gott om tid att byta i Kristianstad. Men, eftersom alla passagerare som ska vidare mot Blekinge pressas ihop i en tåghalva istället för två, kan det bli lite trångt om plats sista biten. Om man inte ser till att man sitter rätt från början, kan det bli ståplats den sista biten. Resan mellan Kristianstad och Bromölla är inte lång, så vanligtvis är det inga problem. Men har man huvudvärk och är trött, så... Därför var jag alltså glad att ha sittplatsbiljett mellan Hässleholm och Bromölla. Jag och min medåkande moder hittade rätt vagn, hittade våra platser och slog oss ner. Tåget blev naturligtvis försenat på vägen, men jag märkte inte så mycket av det för jag småslumrade. Halvvägs till Kristianstad kom ett meddelande i högtalaren:
"Ja, då närmar vi oss Kristianstad. Kristianstad nästa. Vi vill göra er uppmärksamma på att ni som sitter i den delen av tåget som hör detta meddelande, och ska åka vidare till Blekinge, måste byta till den andra delen av tåget, eftersom det bara är den som fortsätter. Den här delen kommer att åka tillbaka mot Malmö och Danmark om en liten stund..."
Vad i...? Det kunde väl ändå inte stämma. Vi hade ju satt oss i den delen av tåget som skulle fortsätta. Det stod på skylten ovanför dörren när vi klev på, och vad viktigare var, vi hade ju platsbiljett hela vägen till Bromölla. Då kunde väl inte den delen av tåget vi befann oss på, vända i Kristianstad? Men jo, det kunde den visst det. Vi fick byta till den andra halvan av tåget i Kristianstad. Och våra bokade platser stannade kvar, när vi åkte vidare mot Bromölla och Blekinge. Vi satt bredvid en ung man som var råkat ut för samma sak, och var lika förvånad. När konduktören kom och kontrollerat våra biljetter, så undrade vi hur det kunde komma sig att våra platsbiljetter hade platser som inte fanns på tåget.
"Det är inget problem. Ni kan sitta var ni vill! Det finns gott om plats." sa han. Jag var inte nöjd med det svaret. Det var trevligt att vi kunde sitta var vi ville, och att det fanns gott om plats. Men vad var det för nytta med platsbokning om våra platser blev kvarlämnade i Kristianstad, och sedan skickade till Malmö när vi skulle ha dem med oss till Bromölla. Det kunde han inte ge något svar på. Han försökte inte, och ville inte. Istället gick han vidare. Min teori var att tåget hade blivit felvänt någonstans på vägen, så att det som skulle ha varit fram blev bak. Och bara den yttersta delen kan ju åka från Kristianstad. Det är en rimlig förklaring. Jag vet inte riktigt hur ett tåg lyckas vända 180 grader på spåret mellan Hässleholm och Kristianstad, men det är den förklaring jag kan komma på. Men även om det kanske var så, så fick vi aldrig någon förklaring till varför våra platsbokningar skickades iväg till en annan destination. Det känns lite som de historier man hört om flygbagage. De kan skickas till helt fel destination. Men då handlar det ju om lösa väskor. Det här var ju ett helt tåg! Vid ankomsten till Bromölla hade naturligtvis bussen också åkt utan oss, men det var ju inte förvånande. Vi var dock förberedda och hade beställt hämtning...
Och avslutningsvis, när vi nu är inne på ämnet tåg, så kanske du minns min gästbloggare på ämnet före jul. Alla de tågproblem jag skrivit om är ju var för sig löjligt små, men gästbloggaren råkade ut för betydligt värre saker. Om du inte har läst det inlägget, eller inte kommer ihåg det, rekommenderar jag att du läser det nu. Det finns här. Sedan ska du få höra hur historien slutade, för det vet jag nu.
Har du läst gästbloggarens inlägg nu? Bra... Ersättning för den första resan, den som var försenad även om stormen inte hade nått Sverige ännu, det betalade man ut. Men den oplanerade och dyra övernattningen på Hässleholms stadshotell blev värre. Du vet, övernattningen på grund av att trafikbolaget inte hade några ersättningsbussar från Hässleholm för sina passagerare till linjen Kristianstad, Bromölla, Sölvesborg, Mörrum, Karlshamn, Bräkne-Hoby och Ronneby. Däremot hade man buss till passagerarna till ändhållplatsen Karlskrona. Ja, efter hotellvistelsen skickade gästbloggaren skriftligt önskemål om ersättning för hotellbesöket. Bifogade kvittot på betalning från hotellet. Långt om länge hörde de av sig. De ringde upp gästbloggaren och sa att de inte kunde betala ut någon ersättning förrän de fick ett kvitto på kostnaden för hotellbesöket. Observera att detta kvitto hade kommit i samma kuvert som den ansökan som man nu ringde upp för att säga att man inte kunde återbetala. Det är ett smart sätt att smita undan. Hur ska man kunna bevisa att man skickat med kvittot, om mottagaren hävdar att det inte fanns med? Och sedan blir man ombedd att skicka in det igen? Man kan ju inte skicka in kvittot mer än en gång eller?
Personen på trafikföretaget insisterade på att de inte hade fått det. Gästbloggaren hade varit klok nog att ta en kopia innan avsändandet, och frågade därför om man kunde skicka in en kopia på kvittot istället. Personen på trafikföretaget tyckte det lät rimligt, men efter att ha pratat med sin chef så visade det sig vara uteslutet. Det måste vara original. Fantastiskt smidigt. Man får in ett ersättningskrav och meddelar att man inte kan återbetala eftersom kunden inte kan visa upp det kvitto som man själv har slarvat bort. Frågan är om det är standardförfarande. "Tappa bort" kundens originalkvitto så är problemet löst. Men så illa kan det väl inte vara? Gästbloggaren ombads kontakta stadshotellet i Hässleholm, som tog sig an problemet. De hade ju betalningen i sin bokföring, och då kunde inte trafikföretaget säga emot. Man blev helt enkelt tvungen att återbetala pengar för hotellräkningen...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment