Väl inne i stan blev det lite extra stopp för skiftbyte. Chaufför alltså. Den gamle klev ur, den nye klev på. Inga problem. Jag stod långt fram och hörde deras kortfattade samtal. Den nye frågade om det var några problem med bussen. Nejdå, sa den gamle. Inga problem. Vi åkte vidare...
I höjd med Götaplatsen, som ligger ungefär halvägs på resan, stannade bussen som vanligt för av- och påstigande. Plötsligt dök en man med andan i halsen, upp vid framdörren och tittade in. Han frågade föraren om han inte hade märkt att det var fel på ena hjulet. Det rullade inte. Det skrek något förfärligt. Föraren tackade för informationen och sträckte sig efter radion. uppgiftslämnaren hann knappt gå ut förrän en ny man stod i dörren. Han frågade föraren om han var medveten om att ett av hans hjul satt fast. Så kunde han väl inte köra? Det var ju farligt. Det slog gnistor om det. Tänk om det började brinna? Föraren tackade för informationen och sträckte sig återigen efter radion. Då knackade det på fönstret på förarsidan. Han öppnade. Där ute stod en man som undrade om inte föraren hade...Jo, sa föraren. Sedan sträckte han sig efter radion. Meddelade vad som hänt och därefter tog han mikrofonen och knackade på den för uppmärksamhet. Alla passagerarna spetsade öronen. Han berättade att det var fel på ett hjul, och att vi var tvunga att ta bussen som kom efter. Vi gick av. Det skulle väl dröja ett tag innan det kom någon ny buss. Jag tog mina två kassar och ryggsäck och gick bort till Expertbutiken på hörnet som hade ett stort anslag. KAMERAREA! Inte för att jag har för avsikt att uppgradera den närmaste tiden. Men man kan ju alltid komplettera. Med en liten en...
Det var väl inte så mycket till Rea. M9:an kostade fortfarande över 50 000. X100 hade inget pris. Men det är alltid kul att titta, och det finns inte ett skyltfönster i stan som har så mycket kameraprylar som Expert vid Götaplatsen. De är dessutom avsevärt billigare än Expert i Nordstan. Som inte har hälften så stort sortiment. När jag tittat färdigt hann jag med att ge en dam vägbeskrivning till Röhsska muséet, innan jag kastade en blick bort mot busshållplatsen igen. Bussen stod kvar, men nu var dörrarna öppna igen, och folk gick in. Jag skyndade mig bort. I samma ögonblick som jag skuttade in genom mittdörren, så störtdök en dam in genom framdörren. BRAK! Magplask. Trottoarerna är förfärligt isiga här i stan. Mina händer var redan fulla, men en äldre man hjälpte henne upp. Hon klarade sig utan värre skador. En hel lågstadieklass tog också plats i bussen innan föraren stängde och startade. Han rullade ut på gatan...Tre meter ungefär. Sedan fick han stanna igen. Han meddelade via högtalaren att hjulet satt fast igen. Han vågade inte köra vidare med oss i. Vi fick vänta på nästa buss. Men, tillade han. Vi fick gärna sitta kvar i bussen. Det var kallt ute...
Där satt vi ett par minuter till en röst i radion, som nog inte var medveten om hur högt den hördes, uppmanade föraren att slänga ut oss och köra en bit bort för service. Vi gick av och bussen körde iväg. Ut på torget, tog ett varv runt Poseidon och stannade precis utanför entren till stadsteatern...
 |
| Stadsbuss på teaterbesök (Foto Anders N) |
Sedan väntade vi. Eleverna i skolklassen gjorde sin egen tolkning av "Disney on ice" på den istäckta trottoaren. Någon ersättningsbuss kom naturligtvis inte. Det var kanske inte lönt? Busslinjen trafikeras en gång i halvtimmen. Prick en halvtimme efter att den första bussen skulle ha avgått, avgick den från stadsteaterns entré. Utan passagerare, men ändå. Ett par minuter försenad anlände nästa buss och vår resa fortsatte. Den var redan ganska full, och vi var många som stod och väntade. Inklusive skolklassen. Jag och mina två kassar samt ryggsäck hade inte lika bra plats som på den förra bussen. Jag fick ståplats mitt i "gångjärnet". Det vill säga den mjuka bälgen mitt i bussen. Det gick väl bra det också. Det var bara ungefär en halvtimmes resa. Mitt största problem var att jag var lite osäker på vilken hållplats jag skulle gå av vid. Jag visste inte vad den hette. Jag visste hur den såg ut, men det fanns en risk att jag inte kände igen den förrän det var för sent. Jag ville inte åka för långt och behöva gå tillbaka. Jag tittade ut genom fönstret. Precis då gjorde bussen en tvär sväng. Mina kassar stod mitt i den delen som svängde mest av allt. De välte, och alla böcker och en och annan DVD-film och rent av en gammal VHS, åkte rakt ut över golvet i mittgången. Till skillnad från den gången som min bokkasse sprack på spårvagnshållplatsen och alla böcker trillade ut på spåret framför spårvagnen som precis skulle köra, så fanns här inte någon armé av huvudduksförsedda damer som dök ifrån ingenstans, hjälpte mig få bort böckerna från spåret, och sedan försvann lika spårlöst. Nej, här fanns bara helt vanliga skrattande busspassagerare. På något sätt fick jag ihop mina böcker. Kassarna hade lyckligtvis inte spruckit. Jag hann av i tid. Innan jag korsade gatan och tog sikte på butiken, hade jag hunnit förklara vägen dit för en dam som klev av samtidigt som mig. Jag är en sådan som man gärna frågar om vägen, det var länge sedan jag insåg det. Inte för att jag tror att jag ser ut som att jag kan något. Men jag ser väl ganska ofarlig ut, förmodar jag...
Observera att jag har klagat väldigt lite i det här inlägget. Det brukar bli betydligt mer när jag åker kollektivt, och någon incident inträffar. Men jag klagar sällan på incidenten i sig. Busshjul kan få problem. Det är inte så mycket att göra åt. Det jag brukar klaga på är när företagen brister när det gäller att ta hand om och informera sina passagerare. Allt för många transportföretag bryr sig väldigt lite om sina kunder. Men den här gången skötte de sig alldeles utmärkt. Busschauffören ville inte riskera sina kunders hälsa, och körde därför inte vidare med den trasiga bussen. Hans information i högtalaren var exemplarisk, och han visade genuin omtanke om oss när han uppmanade oss att sitta kvar i bussen så länge som möjligt, istället för att skicka ut oss i kylan. Alldeles utmärkt.
Långt från den spårvagnsförare som för ungefär två år sedan, som gravt försenad, efter att ha plockat upp en större samling passagerare, däribland mig, som stått och väntat en evighet i kylan utan någon som helst information om när spårvagnen skulle komma, om det överhuvudtaget skulle komma någon... Då tar föraren mikrofonen och fräser åt oss och undrar varför vi alla skulle behöva pressa oss in i hans vagn? Det kom ju en efter också. Eller varför vi inte gick istället? Det är inte vad man vill höra när man äntligen lyckats komma in i en varm vagn efter att ha stått en halvtimme i bitande kyla. Eftersom man inte hade någon som helst information om det överhuvudtaget kommer någon vagn, så vet man naturligtvis inte om det kommer någon vagn efteråt. Även om man skulle fått veta det, skulle man förmodligen inte vågat chansa och vänta, och riskerat att behöva stå där en halvtimme till. Eller längre. Och en spårvagnsförare som tycker att vi borde gå istället, det är knappt värt att kommentera. Visst, han är bara mänsklig, och visst, han hade väl suttit fast länge någonstans. Låg långt efter sitt schema. Oavsett hur länge han suttit fast därinne i sin varma spårvagn så är det inte OK att håna betalande, förfrusna, trötta, förbannade kunder på det viset. Jag minns att jag i den stunden önskade att jag hade haft en stor flaska iskall dryck. Jag hade hällt den rakt i knät på honom. Var så säker...
No comments:
Post a Comment