Och den skånska sommaren har börjat!

Ja, jag vet. Jag har inte berättat slutet på förra årets norrländska resa ännu. Trots att det nu har gått mer än ett år sedan mitt första besök där har jag inte hunnit berätta om Umeå. Jag har till och med hunnit besöka staden två(!) gånger till sedan dess. Även om det andra besöket inte var särskilt långt. Men ändå...

Nu är jag alltså i södern igen. Jag har varit här ett tag, men tiden, lugnet och ron att sätta mig ner och skriva har inte infunnit sig. Jag ska försöka få ihop slutet på den första norrländska resan snart. Rapporterna från den andra norrländska resan (den som ägde rum i maj i år) får vänta tills hösten. Du vet, den resa som du fick två smakprov av, varav ett i högt beläget tillstånd och ett i synnerligen lågt, för ett par veckor sedan.

Därmed inte sagt att bloggen kommer att ta semester. Jag lovar att det ska komma lite huvudsakligen skånska bilder och upplevelser. Många lösa skruvar och tappade trådar i ett gammalt hus i Skåne tar mycket tid just nu. Om dessa skruvar och trådar så småningom kan hamna på bloggen är ännu oklart. Om bloggsommaren på grund av detta riskerar att bli för menlös har jag fortfarande hela förra sommarens samlade skånska reseminnen på lager. Med flera saftiga tågförseningar...

Jag har också för avsikt att återuppliva mitt Instagramkonto. För bilder tar jag ju trots allt fortfarande. Även om de inte har synts till här. Bilden ovan till exempel togs i helgen på något av det skånskaste och somrigaste som finns. Ja, mer behöver jag väl egentligen inte säga...

Sjuk matlagning utan kök!

Inte trodde jag att jag, innan jag hunnit skriva och berätta om förra vårens äventyr i Umeå här på bloggen, skulle befinna mig där igen. Och här är jag. I Umeå! Men ännu mindre trodde jag att jag, när jag äntligen var här igen, skulle gå och bli sjuk! Varför just nu? Året har 365 dagar, 360 av dessa gör det mig ganska lite om jag skulle råka bli sjuk. Men just nu...suck...



Bilden illustrerar lite sjuk matlagning. Då detta är ett hotell och inget vandrarhem finns det inget gästkök att tillgå. Men väl en vattenkokare. Och med en sådan kan man, med lite ansträngning, laga både soppa och välling, vilket är precis vad som behövs när man är sjuk...

Teburken har ingenting med saken att göra, förutom att den är snygg och nostalgisk och ett loppisfynd från Östersund. För tillfället använder jag den att förvara min reservhårddisk i.

Host... Suck...

Hälsningar från (L)apphel*****

Sitter just nu i en röd liten stuga på en bergstopp i mörkaste Norrland och tittar på Eurovisionfinalen (vad annat kan man göra i en röd liten stuga på en bergstopp i mörkaste Norrland) medan jag försöker hitta någon ledig yta på rummet att hänga tvätt och medan jag smaskar på en kall Nachostallrik som jag släpat en halvmil hit. De första fyra och halv kilometrarna med hjälp av buss, de sista 100 metrarna (rakt upp) till fots. Jag delar stugan med ett gäng polska hantverkare som inte syns till för tillfället. Jag har egen TV på rummet, en liten tjock-TV. Dock utan någon som helst mottagning. Därför tittar jag på datorn, vilket fungerar ganska bra förutom att jag knappt har något ljud. Men det gör väl inte så mycket. Det var många år sedan Eurovision handlade om ljudet...

Observera det där sista. Det var en sådan där typiskt gnällig kommentar om hur det var bättre förr som brukar komma när man börjar bli gammal. Och det var det jag tänkte skriva om. Jag skulle ha skrivit det redan i samband med den svenska uttagningen för ett par månader sedan, men det är så mycket jag skulle ha hunnit skriva och göra den gångna hösten, vintern och våren som inte har blivit av...

Hursomhelst. I samband med den svenska uttagningen uttalade sig en av artisterna. Det var något om problemet med att ha en äldre målgrupp, som inte vet hur man laddar ner en app. Den där väldigt omtalade röstningsappen, som du kanske minns. Då jag inte bara är äldre, utan rent av urgammal, i melodifestivalsammanhang - bara ett par månader yngre än festivalfarfar David Lindgren och nästan på dagen jämnårig med rockmormor Ace Wilder - känner jag mig träffad av detta uttalande. Det kräver ett svar. Och mitt svar är som följer:

Det är inte att ladda ner apparna som är problemet. Det är att hitta dem i telefonen när de väl är nedladdade. Röstningsappen försökte jag aldrig lägga ner, det var ingen låt i år som jag kände för att rösta på, men vid ungefär samma tid laddade jag ner Antikrundans app. Och jag har inte hittat den ännu...

OK, riktigt så illa är det kanske inte...men...
(Foto Anders N)

Lägesrapport inför den Norrländska fortsättningsresan!

Efter den rysliga hösten/vintern och den sorgliga våren har jag nu äntligen kommit iväg på min Norrländska fortsättningsresa. Det vill säga fortsättningen på den resa jag gjorde förra våren och som jag har berättat om här på bloggen under större delen av året därefter innan allt annat kom emellan och orden tog tillfälligt slut. Jag kommer naturligtvis att berätta om fortsättningsresan också här på bloggen, men först har jag kvar att berätta om förra resans sista dagar. Det vill säga de som utspelade sig i Umeå. Det ska jag försöka hinna med inom kort. Bredbandsmöjligheterna är minst sagt varierande i de Norrländska skogarna...

För nytillkomna läsare kan jag tipsa om några av dessa inlägg från första halvan av förra årets norrländska resa:



Uppresan:
Godnattsagan om en kväll på nattåget genom Sverige
En nattlig norrländsk uppenbarelse
Jörn???
En mycket praktisk ickeprodukt...

 

Kiruna:
Vad händer med Kiruna?
En garanterad ickegaranterad engelsk gruvrundtur (på Svenska)
Några vyer från Kiruna
Sprängd i Kiruna
Vintertrafik
Söndagsbuss och snödjup
Rhapsody in blue
Rosa kaninfrukt?
På premiär i Kiruna

Lappland/Malmfälten/Kirunas omgivningar:
Minskade anslag för snöröjning
Gällivare
Barndomens Gällivarehäng
Norrländskt cykelställ
Malmtåg
Gällivare myggmuseum
Delad vårdnad
Skum men inte Plupp
Bussen till Malmberget
Malmberget
På Frälsningsarméns loppis i Malmberget
EPA-traktorn
På spaning efter det bibliotek som...
Svappavaara
För din och dina medpassagerares säkerhet...
En liter röd mjölk tack...
Endast i nödfall!
Var bor tomten?
Norrländsk skidåkning
Nu har vi mask...Halvdagsutflykt
En världsberömd smältande ruin...
Välkommen till Jokkmokk!
Shoppingtur i Jokkmokk
Världsbokdagen!
En äkta Bengt Lindström!
Bussen till Murjek
Förstörelse av fornminnen
Det där med höger och vänster...
Lapplands många språk
Ren





Tornedalen:
En riktig väntsal!
Senvinterkväll i Pajala
Som bockarna Bruse, fast tvärtom...
Vinternatt vid Torne älv
Morgon i Vittu...förlåt, Pajala...
Laestadius
Jag önskar att du förstod...
Den försvunna kortladdningen
Som i en akvarell av oklar nationalitet
Haparanda Sunset - Sveriges Istanbul (Utan mössa)
Borderline Town
En fråga om gränsdragning
Förtydligande om gränsdragningen
Windowshopping in Torneå
På möss- och loppisjakt
Tillbaka från framtiden
I Sangis återfick jag mitt modersmål...
Sveriges vänligaste Råneåare
Industrihistoria i Töre
Ö...g...apan...en
Svensk järnväg
Fredagsmys
Nu vet jag var Kalix ligger
Den bärande boken
Nu blir det andra bullar!
Husdjur
De magiska önskningarna kök
Lutande huset
Att inte veta det som alla andra vet...
Hos Postombudet i Haparanda
Vårtecken - Det som göms i snö
Sverigefinsk mjölk - Inte finlandssvensk...
Vildvittror - På riktigt!
Finska posten i Övertorneå
Med farfar i Övertorneå
Hälsningar från Övertorneå och Hollasenmaa
En tur genom den gamla Tornedalen
1 maj-kortege i Torneå
Första maj på finska...
1 maj i Sverige(?)
Under över alla Under...torneå...
Litteraturhistorisk, populärmusikhistorisk och sporthistorisk kommentar...
Hyresgästodlingen (digital tolk med språkproblem)
Allt är relativt...

Fortsättning följer...

Klassiskt inspirerad arkitektur... (Tidlöst...)

Klassiskt inspirerad arkitektur... (Tidlöst...)
Foto Anders N

(Och gissningen var naturligtvis helt korrekt!)

Hälsningar från Övertorneå och Hollasenmaa!

Föregående inlägg är förklaringen till varför det plötsligt blev tvärstopp i de norrländska reserapporterna. Precis efter ankomsten till det spännande Umeå. Det blev så mycket annat att tänka på. Nu börjar tankarna gå framåt igen. Snart kan de även gå bakåt, tillbaka till Norrland och Umeå. Håll ut tills dess!

Den här veckan filmar jag årets musikal i Olofström. Ett par bilder bör dyka upp inom kort. Min tågresa, med tillhörande obligatorisk försening, kommer också så småningom.

Trots att jag inte har varit på bloggen personligen, har stora saker skett här. Det senaste dygnet har mitt inlägg om Öjebyns kyrkstad haft 57 besök. Bara en sådan sak. Och jag klagade för ett par veckor sedan på att ingen hade hört av sig angående min farfars bild som jag trodde var tagen i Övertorneå.

Du vet, den här:



Men när katten är borta, leker råttorna på bordet. Som man brukar säga. Det är ett talesätt. Inga jämförelser i övrigt. Jag är ingen katt, bara kattallergiker, och de hjälpsamma herrarna definitivt inga råttor.

Nils-Erik Sundelin hittade min bild och lade upp den i en lämplig grupp på Facebook. Där hittades den av Bert-Ove Lindroth. Det är hans föräldrahems staket som militären längst till vänster lutar sig mot. Tack vare dessa herrar vet jag nu var bilden är tagen. Nog är det Övertorneå. Dock inte centrum, som jag trodde. Utan södra infarten. Det vill säga dåvarande södra infarten. Numera en ganska anonym korsning i ett bostadsområde i södra Övertorneå.

Det fåniga är att jag var på precis den där gatan och gick. Men jag tyckte inte att den kändes rätt, för modern, så jag vände något kvarter för tidigt. Om jag nu hade känt igen mig. Vägskyltarna är borta. Huset är ommålat. Men det står kvar. Och träden också. Se själv på denna Google Streetview.

Stort tack till de hjälpsamma herrarna! Som dessutom visste namnet på en av gubbarna på bilden. En lokal Övertorneåprofil.

Här kommer lite fler bilder från farfars norrlandsresa. Hastigt avfotograferade ur ett efterlämnat album för någon timme sedan. Kan det vara i Hållaselma Hollasenmaa?


Transport. Kan vara farfar näst längst till höger.


Ett hus i skogen. Definitivt farfar till höger.


En serenad för hästarna. Farfar inte inblandad.


Gruppfoto. Samma hus som ovan tror jag. Farfar tvåa
från vänster i bakre raden.


Farfar till häst på sin stora norrländska resa. Ett par år yngre
än jag är nu. En bild jag minns från väggen i hans sovrum.

Tornedalen i Göteborg i morgon!

Jag tror jag nämnde det i förbifarten i något av mina tidigare inlägg, men här kommer det för säkerhets skull igen. I morgon kväll visar jag bilder på Göteborgs Fotoklubb. "Från Övertorneå till Undertorneå":

"Välkommen på en resa genom Tornedalen, gränstrakterna mellan Sverige och Finland, längs Torne älv. En region som 1809, likt Berlin efter andra världskriget, delades i två helt olika länder. Hälften blev Sverige och hälften blev Finland. Hur märks det idag, drygt 200 år senare? Följ med på 1 maj-firande i de två länderna. Begreppet "gräns" kommer att ha en helt ny betydelse för dig när vi tillsammans har lyckats ta oss hela vägen från Haparanda till Torneå!"

Datum: 1 mars 2016. Plats: Nordengården (Bakom Redbergsplatsen). Tid: 18.30. Fri entré. Fika kostar 25 kr.

Indirekta observationer av Umeås undre värld...

Ibland när jag kliver in i en hiss kan jag bli lite osäker. Var är jag egentligen? Ja, inte osäker på om jag är i en hiss eller inte, det brukar vara ganska uppenbart. Men osäker på vilken våning. Och framförallt vad den ska kallas.

"Ground floor" säger engelsmännen. Det vill säga markvåningen, eller markplanet. Det kan inte misstolkas. Men vi svenskar brukar säga "Första våningen" för samma sak. Den våning man går in i huset på. "First floor" för en engelsman är däremot våningen ovanför "Ground floor". Det vill säga vad svensken skulle kalla "Andra våningen." "First floor" betyder alltså andra våningen. Det är där det brukar bli problem...

För att återgå till hissarna, är de så gott som alltid internationella. Och med internationella menar jag i det här fallet engelska. Hur arabiska eller kinesiska hissar ser ut har jag inte en aning om.

För att underlätta för mig och andra personer som tänker för mycket, har hissfabrikanterna oftast gjort en av våningsknapparna i en annan färg. Vanligtvis grön. Grön våning betyder "Ground floor" alltså markplan. "Första våningen" för en svensk. Där man går in i byggnaden. Eller ut.

Om hissen har en grön våningsknapp märkt "0" kan man vara ganska säker på att den följer internationell engelsk standard. Eller?

Jag stod vid spåret på Umeås station och klev in i hissen. Där fanns två knappar:



En grön "0" och en ogrön "1". Följer man logik och standard borde den gröna 0:an vara den våning jag befann mig på. Markplan. Och 1:an en våning uppåt. Problemet var att hissen inte gick uppåt utan ner till en gångtunnel under station och större gata. Alltså betydde grön 0:a källartunnelvåning. Och vanlig 1:a betydde markplan. Lite ovanligt, men inte så svårt att begripa ändå. Det fanns bara två våningar, markplan och källartunnelvåning. Och våning 1 bör ligga ovanför våning 0. Jag tryckte på den gröna 0:an och åkte ner i tunneln. Där klev jag ut, gick under spåren och in i motsvarande hiss för att åka upp igen...



Där fanns TRE våningsknappar. "2", "0" och "1". Redan ordningen gjorde mig förvånad. Borde det inte vara "0", "1" och "2"? Eller "2", "1" och "0"? Helt uppenbart var det något som inte stämde här. Lyckligtvis visste jag sedan min tur i den andra hissen, någon minut tidigare, att jag befann mig på våning "0". I tunneln. Och skulle till våning "1". Markplan. Jag tryckte på knapp "1". Men inget hände...

Det var ju typiskt att hissen skulle ha lagt av just nu när jag hade tre väskor på en vagn och en ryggsäck, tänkte jag. Sedan tittade jag närmare på knapparna. Och noterade en annan märklighet. På den här sidan var det inte knapp "0" utan "1" som var grönmarkerad. Vilket skulle betyda att på den här sidan spåren var källarvåningen inte bara det samma som markplan, som på andra sidan. Dessutom var källarvåningen/markplanet detsamma som "Första våningen". Det var helt orimligt. En källarvåning kan väl inte vara första våningen? Samtidigt?

Jag testade att trycka på knapp "2".



Dörrarna stängdes och jag åkte upp till spåret.



Marknivå, om du frågar mig. Men tydligen "Andra våningen" enligt den här hissen. För säkerhets skull testade jag att tryckta på "1" igen.



Dörrarna stängdes och jag åkte ner i gångtunneln igen.



Min misstanke stämde. Gångtunneln var våning "0" i hissen på andra sidan spåren och våning "1" på den här sidan. Som om det inte räckte med det märkliga i att gångtunneln under marken var betecknad grönt, det vill säga markplan/Ground floor. På båda sidor...

Med detta utrett återstod bara en fråga. Om "1" var tunneln och "2" var spåren. Vad var då "0"? Det måste vara något som ligger UNDER tunneln.

Har Umeå en hemlig tunnelbana som inte ens min vän som är Umeåkännare känner till? Eller är det i själva verket någon märklig mellanvåning? Mellan tunneln och spåren? Den ologiska placeringen av knapp "0", mellan knapp "1" och knapp "2" talar ju faktiskt för det.

Fanns bara ett sätt att få reda på det. Jag tryckte på "0". Vad tror du hände?

Ingenting.

Jag blev mycket besviken.

Jag tror fortfarande mest på det där med den hemliga tunnelbanan. Förmodligen måste man ha något mycket speciellt passerkort för att få den där knappen att fungera. Det är den enda rimliga förklaringen.

Varför skulle knappen annars finnas där? Och varför skulle annars våningsplanen vara förskjutna på ena sidan spåren i förhållande till den andra? Ja, varför skulle man överhuvudtaget frångå den internationella standarden att grön knapp betyder markplan? Hur kan man annars få markplanet till våning "2"? Om man inte försöker dölja något som finns ännu längre ner?

Det är som när vetenskapsmännen söker efter något okänt långt ute i rymden, eller kanske efter någon minimal del av atomen. Man kan inte se dem direkt, man kan bara göra så kallade indirekta observationer. Det vill säga se spåren efter dem, eller några andra tecken på att de BÖR finnas där.

På samma sätt kan jag inte se Umeås tunnelbana, men det jag ser talar för att den finns där..

UMEÅ!!! ÄNTLIGEN!!!

Tåget stannade och jag klev av på perrongen i UMEÅ.
Björkarnas stad och Norrlands Borås. Med mera.
Som du förmodligen minns gjorde jag ett mycket kort stopp
i Umeå även på vägen upp. 15 minuter ganska exakt.
Denna gång var det PÅ RIKTIGT!

Jag kände omedelbart igen mig. Det där märkliga rundade
trätaket som jag smög omkring under den där natten.
Men någon verkade ha stulit stationshuset...

Eller så var jag bara vimsig, lite vilse och på fel sida spåren.
Ungefär som de där tjejerna i Kristianstad här om året.
De som var på väg till Kristianstad...

Jag rullade bort mina väskor mot hissen. Den du ser till vänster.
En mycket märklig hiss skulle det visa sig...

En gammal bild... (OBS! Rättelse!)

I ett gammalt fotoalbum som tillhört min farmors föräldrar hittade jag en gång en bild på en kyrka. Jag kände inte igen den. Så jag la ut bilden på nätet...

Vindelns kyrka
(Okänd fotograf)

Farmors mor kom från Åhus, med rötter från Listerlandet och från Österlen. Farmors far var från Lyngby vid Everöd, med rötter från Östra Sönnarslöv. Där finns inga kyrkor som ser ut så här...

Farmor var i Värmland en gång. Hennes far seglade en gång över Biscaya i sin ungdom (en gång, men ALDRIG MER!) Ingen i denna del av släkten var vad vi vet någonsin i Norrland. Trots det kom följande svar, bara 24 timmar och 13 minuter efter att jag lagt ut bilden:

"Bilden föreställer Vindelns kyrka i Västerbotten."
Västerbotten? Mycket märkligt. Vad hade mina släktingar för koppling till Västerbotten?

I ärlighetens namn vet jag att jag har rötter i Västerbotten. Mormors morfars farfar* föddes där. 1708. Men det är en helt annan släkt, som ägarna till det här fotoalbumet inte var släkt med och inte rimligtvis kunde ha någon som helst aning om att de så småningom skulle få dela gemensamma ättlingar med.

Se där! Där är den. Utanför mitt tågfönster. Vilken märklig känsla...

Vindelns kyrka

(Foto Anders N)

Fantastiskt att så snabbt kunna få svar på sin kyrkbildfråga. Mindre fantastiskt att jag fortfarande efter snart fem månader inte har fått minsta svar på min senaste bildfråga. Farfars bild från Övertorneå. Eller var den nu är tagen. Inte minsta livstecken, varken på mailet till den lokala forskarföreningen eller på det nätforum där jag också har lagt ut den...

*Rättelse. Naturligtvis var inte min mormors morfars farfar född 1708. Visserligen är min mormors släkt ökända för sina extremt långa generationer, men det där blev lite för långt. Det var mormors mormors farfars far som var född 1708. Eller möjligen 1718. Beroende på vilken källa man tror på. Han hette förresten Anders...

Ett kort återseende...

Har jag inte varit här förut? Jo men visst. Det var här jag vaknade.

Den där morgonen för länge sedan.
Tre och en halv vecka.
Men det känns som en evighet...

 Ja, det är Jörn. Jag kände knappt igen det i dagsljus.
Och utan snö...

På väg mot resans mål...

Som jag tidigare skrivit så blir man bortskämd av att bo nära järnvägsstationen. Man blir tidsoptimist. I sista ögonblicket baxade jag min vagn med tre väskor plus en ryggsäck genom tunneln under spåren. Men jag hann ombord. Tågvärden kom. Hen undrade vart jag skulle. Jag räckte fram mitt fantastiska resekort. För sista gången...

-Så långt jag kan komma på det här. Och sedan lite till...

Det gick bra att köpa tilläggsbiljett ombord på tåget. Naturligtvis. Det är bara på SJ- och Öresundståg och liknande som de påstår något annat... Men tågvärden fick gå iväg och kolla upp hur mycket jag egentligen skulle betala...

Vart jag var på väg? Du kan få gissa...

Jag kan säga så mycket som att jag kvällen före hade varit och inhandlat 150 näsdukar.

 Norrland från tåget...
(Foto Anders N)

Möte med världen till frukost...

Rummet städat. Sängen bäddad. Väskan packad. Begav mig ut i köket för att äta en sista frukost i Boden i väntan på tåget. Där stod en, som jag uppfattade det, ung man i min egen ålder. Jeans och svart t-shirt. Precis som jag. Lite mörkare i håret. Ja, lite mer hår överhuvudtaget...

-God morgon, sa jag.
-God morgon, sa han.

Jag dök in i kylskåpet. Plockade ihop en frukost...


Två skivor bröd med lite riven ost ur en påse. En bit Västerbottenpaj. Filmjölk. Två övermogna päron.

Nu får du inte tro att jag snodde andras mat i det där kylskåpet. Nejdå, det var mitt alltihopa. Och lite till. Smör till exempel. Jag hade en hel del ätbart som jag inte behövde mer. På resans sista mål, på nästa ort, på det lite för dyra boendet, ingick nämligen frukost. Onödigt att släpa med mig denna överblivna mat, med andra ord. Vad göra? Man kan ju inte slänga mat. Jag vände mig mot killen i svart t-shirt.

-Vill du ha smör?
-Eh?
-Och lite fil. Och lite sylt har jag. Och lite...
-I'm sorry. I don't understand...

Inte så mycket mer svenska än Godmorgon, visade det sig. Men engelska gick utmärkt. Han var nyligen hitkommen från Syrien, sa han. Skulle på intervju samma dag hos migrationsverket. Var lite nervös... Men han tog gärna emot min överblivna mat. Han skulle dela den med sin kompis, som han också presenterade mig för...

Jag förstod plötsligt varför det varit nya gäster på vandrarhemmet varje kväll. Fram till 1997 var hela Boden militärt skyddsobjekt. Utländska medborgare fick inte ens vistas i staden. Nu håller migrationsverket intervjuer med nyanlända där...

Medlemstäcket. (En oväntad sängkamrat...)

Jag har tidigare nämnt att jag är medlem i STF. Sveriges Turistförening. För att få rabatt på vandrarhem när jag är ute och reser. Jag har också nämnt att av de sex vandrarhem jag bebodde under min Norrländska resa var fem inte anslutna till STF. Jag bodde där ändå. Fyra av dem var billigare än närmaste vandrarhem som tillhörde STF. Även med medlemsrabatten borträknad. På det femte stället var STF:s vandrarhem billigare, men tyvärr också fullbokat.

Det enda vandrarhem jag bebodde som var anslutet till STF, det vill säga Pajala camping, gick inte att boka via STF:s hemsida. Ingen ledig stuga, stod det. När jag bokade samma camping via en annan sajt gick det däremot bra. Då fanns det en ledig stuga. Men jag fick ingen STF-rabatt...

Vandrarhemmet i Boden hade ett oslagbart läge. Tyvärr var det inte anslutet till STF. Eller?



Mitt täcke tillhörde uppenbarligen STF. Det upptäckte jag när jag städade rummet. Sista morgonen i Boden. Första dagen på min första norrländska resas sista del...

Mystisk mätning på Norrtåg (osv osv)

Kom precis på att jag glömt berätta om en sak. På väg hem från loppisen i Kalix den där dagen det regnade. Jag har klivit av bussen vid bussterminalen i Luleå och gått bort till järnvägsstationen för att ta tåget tillbaka till Boden...

"Tåg från Kiruna ankommer strax till spår 2" ropas det ut två gånger i högtalaren på stationen. Båda gångerna är meddelandet lika osant. Tåget står nämligen redan där. Med dörrarna öppna och folk som strömmar ut...

Tåget från Kiruna anlände norrifrån till stationen ungefär samtidigt som jag. Det bör vara samma tåg som om tio minuter ska bege sig norrut igen. Luleå är ju ändstation. Jag och en annan blivande resenär vandrar bort till spår 2. Då kör tåget! Söderut! Det fortsätter förbi stationen i riktning mot havet! Vi som tänkt kliva ombord för att åka norrut kliar våra huvuden i takt. En liten flicka bredvid mig på perrongen utropar förtjust i sin mammas mobil att:

"Vi ska åka tåg!"

Jag hinner precis tänka att det kommer att bli svårt, då tåget just är på väg att köra ut i havet - eller i alla fall ut på bangården någonstans söder om stationen - när det plötsligt kommer ett likadant tåg till! Norrifrån. Precis som det förra. Och stannar på perrongen bredvid oss. Precis som det förra. Dörrarna öppnas. Flickan med mamma och mammas mobil kliver ombord. Den andre huvudkliaren kliver ombord. Efter att ha övervägt riskerna att även det här tåget ska köra ut i havet och dränka sig, så kliver även jag ombord. Efter mig kliver en tågvärd ombord. En tågvärd i SJ-UNIFORM!

Här kan det vara på sin plats att påtala att det inte är ett SJ-tåg jag håller på att borda, utan ett vanligt Norrtåg:



Det vill säga Norrlands regionaltåg. Eller Norrlands motsvarighet till Öresundståg, om man så vill. Och om du brukar läsa den här bloggen så kanske du vet att det kan leda till stora problem om man råkar försöka åka SJ-tåg på en biljett som i själva verket är avsedd för regionaltåg. Som mitt fantastiska norrbottniska länskort. Det gäller inte på SJ-tåg. Bara på Norrtåg. Och så alla bussar förstås...

Nu händer det ju faktiskt att man råkar på SJ-tågvärdar som åker regionaltåg ibland. På fritiden. På väg till eller från jobbet. Men det ger mig alltid en stark obehagskänsla. Känslan av att befinna mig på fel tåg. Och att närsomhelst bli upptäckt som tjuvåkare. Och få en straffavgift på en tusenlapp eller två. Det är inte kul...

Precis när jag ska fråga tågvärden om vilken sorts tåg detta Norrtåg egentligen är, tvärvänder hen och kliver av igen. Ropar på en annan SJ-klädd tågvärd ute på perrongen. Sedan försvinner de tillsammans in på stationen. Vad nu? Upptäckte hen själv att hen var på fel tåg, eller?

Om du tycker detta var märkligt, är det inget mot vad som hände sedan. Genom mittgången kommer en allvarlig man vandrandes. I handen håller han en märklig apparat. Hans koncentrerade blick är helt fäst på apparatens display. Inte för ett ögonblick tittar han upp. Han bara vandrar mycket långsamt genom vagnen och fortsätter in i nästa vagn.

Jag vet inte om de andra passagerarna märkte det. Om de överhuvudtaget såg honom. Än mindre vad det var för apparat han höll i handen. Själv kände jag omedelbart igen den. Det var ju en PKE-mätare!

Om du inte för ungefär 25 år sedan tillbringade lika mycket tid som jag i sällskap med serietidningarna och filmerna om Ghostbusters (Spökjägarna) kan det vara på sin plats att förklara vad en PKE-mätare är.

PKE står enligt de som förstår sig på dylikt för psykokinetisk energi. Ett slags energi som spöken utstrålar. Du har förmodligen sett något av de där TV-programmen med så kallade medier och andra synska personer som besöker hemsökta hus för att försöka få kontakt med andar. Varför de aldrig använder PKE-mätare har jag aldrig förstått. Kanske det inte blir lika bra TV då. För enkelt. Kanske, invänder du, beror det på att det inte finns PKE-mätare på riktigt. Och inte spöken heller. Bara på film. Jag hade förmodligen hållit med dig. Om jag inte hade sett denna tvättäkta ghostbuster (om än i civila kläder), med en lika tvättäkta PKE-mätare, denna dag på tåget. Det såg ut precis som i filmen. Så här alltså:



Apropå ovanstående klipp kanske jag bör påtala att det var just i Kalix, om än vid mitt första besök, som jag också fick en bokhylla över mig...

Åter till det eventuellt hemsökta tåget. Jag lutar mig ut i mittgången och ser nu att Ghostbustern har gått genom hela tåget. Han står framme hos lokföraren och utbyter några ord. Sedan kliver han av. Och tågvärden kommer tillbaka från stationshuset och kliver ombord. Tåget avgår i tid.

När tågvärden kommer för att kontrollera mitt kort passar jag på att fråga varför hen har SJ-uniform. Hen förklarar att alla Norrtåg numera körs av SJ. Inte helt olikt ett SJ Regional (osv osv) alltså. Fast tvärtom...

Någon förklaring till Ghostbustern och PKE-mätningen får jag däremot inte. Sånt pratar man väl inte högt om. Men det skulle onekligen förklara många av de märkliga tågproblem och signalfel jag har upplevt under mina resor...

Höga trösklar...

Höga trösklar...
(Foto Anders N)

Kiruna på Göteborgs Naturhistoriska Museum på Söndag!

På Söndag klockan 14 visar jag bilder på Göteborgs Naturhistoriska Museum. "Kiruna före flytten". Visningen anordnas av Göteborgs Geologiska Förbund. Alla som vill är välkomna!

Här bor familjen IKEA! (Home of the IKEA Family!)

Här bor familjen IKEA!
(Foto Anders N)

Blogginlägget om Edvin (från Björkelund)

Björkelund, före detta by, numera stadsdel i norra Boden.
Här föddes för 116 år sedan en ung man vid namn Edvin.


Hans far hette Olof. Modern hette Cevia. Hon var från Blekinge.
Han kom till Boden för att bygga järnväg.
Hon för att baka bröd till gubbarna som byggde järnväg.


I nordligaste Björkelund hittade de ett hem. Förbi
ett björkigt träsk och en folkilsken hund. I alla fall nuförtiden.


I detta hus bodde de och här föddes Edvin. Att han föddes här
är tillräckligt minnesvärt för att skylta från stora vägen.
Själva huset är ganska blygsamt. Som synes...

 
Så blygsamt att ett äldre par som anlände till platsen med bil samtidigt som jag kom till fots, klev ut, tog en titt på huset, skakade på huvudena och åkte tillbaka förbi den folkilskna hunden igen. På Edvins tid såg här helt annorlunda ut. Det var en stor gård. Edvins föräldrar hyrde ett av uthusen. En bagarstuga. För att bo och för att baka bröd. Gården är borta sedan länge. Bagarstugan hade varit det också, om det inte vore för att Edvin föddes där och tillbringade sina första år...

Familjen byggde snart ett eget hus inne i byn. Det är det till vänster på bilden. Föräldrarna hade varsitt barn med sig i boet, och tre gemensamma. Totalt fem barn. Edvin var nummer fyra. När fader Olof blev sjuk hade de inte råd att ta hand om alla barnen. Edvin blev fosterbarn vid fyra års ålder. Lyckligtvis inte så långt bort. Närmare bestämt i huset till höger. Där bodde hans moster och hennes man.

"Jag gick bort fast jag gick hem, och gick hem ibland när jag gick bort..." skrev han själv så småningom. När han blivit en känd författare. Och döpt om sig till Eyvind...

Nu står hans byst, skulpterad av Bertil Nyström, i Bodens bibliotek. Strax bakom hotell Bodensia.

Eyvind Johnson (1900-1976) fick sitt genombrott med Romanen om Olof. Roman i fyra delar om en ung mans uppväxt i Norrbotten i början av 1900-talet. Den ligger bredvid min säng just nu. Under andra världskriget var han redaktör för den norska motståndstidningen Håndslag. Efter ett flertal böcker invaldes han i svenska akademien 1957. 1974 tilldelades han nobelpriset i litteratur. Han delade priset med ett annat fosterbarn med rötter i Blekinge, Harry Martinson...

Tore Johnson, fotografen med de fantastiska Parisbilderna, och en personlig favorit, var Eyvind Johnsons son i första äktenskapet. Filmfotografen Olof Johnson är Eyvinds barnbarn...

Hur en ensam man kan förändra två länders, och en TV-såpas, historia...

Mitt förra inlägg handlade om Hildursborg. Idrottshallen i Boden. Med största sannolikhet syster till Sveaborg. Känner du henne? Inte? Hon är en viktig mycket viktig byggnad i den svensk-finska historien. Ungefär så här gick det till:

Så var det 1808. Ryssland gick till attack mot Sverige. I det här fallet mot dåvarande Sveriges östra delar. De som låg närmast. Det vill säga nuvarande Finland. Därför brukar man prata om det "Finska kriget". På Sveaborgs fästning, också känt som "Nordens Gibraltar", huserade en befälhavare vid namn Carl-Olof Cronstedt. Han begick det absolut värsta brott man kan begå i ett krig.
Nu tänker du kanske på massakrer och sådant som befälhavare i krig brukar syssla med.

Men nej. Det Cronstedt gjorde var mycket värre och skamligare...

Han kapitulerade!

En kort historia som fick stora följder. Varför Cronstedt kapitulerade är fortfarande oklart. Att han räddade livet på alla människor på fästningen talas det mycket lite om. Människoliv har ingen betydelse i krig. Man förväntas slåss till sista droppen. Även om det inte kommer att göra någon nytta.

Cronstedt blev känd som en falsking, fuling och en fegis. Finlands på den tiden störste författare, Johan Ludvig Runeberg, skrev om honom att:

Tag allt vad mörker finns i grav,
och allt vad kval i liv,
och bilda dig ett namn därav
och det åt honom giv;
det skall dock väcka mindre sorg
än det han bar på Sveaborg.

Ja, han var så avskydd och föraktad att man fortfarande nästan 200 år senare inte hade glömt honom. När SVT gjorde sin största TV-såpa någonsin, Rederiet, och behövde en rollfigur som skulle vara en falsk, opålitlig, skurkaktig och allmänt oangenäm typ. Då döpte man honom till Uno Cronstedt. Spelad av Hans V Engström.

Vänta nu? Säger du. Nu skarvar du. Han hette inte alls Uno Cronstedt. Han hette Uno Kronkvist...

Ja och nej, svarar jag då. Efter att någon säsong hade visats hörde någon representant för Cronstedts nu levande ättlingar och släktingar (det finns lite drygt 100 personer i Sverige som heter Cronstedt) av sig till SVT och klagade:

"Som om det inte är illa nog att bära ett namn som än idag påminner om en av den Svenska historiens mest avskydda personer. Ska vi nu behöva gå omkring och heta samma sak som en skurk i en TV-såpa också?"

Typ ungefär... SVT tyckte synd om familjen Cronstedt och döpte lite diskret om Uno till Kronkvist. Det var inget man talade högt om. Man bara gjorde det. Förmodligen var det bara jag som märkte det...

Om beskrivningen falsk, opålitlig, skurkaktig och oangenäm inte riktigt stämmer in på dina minnen av Uno i Rederiet, kan det vara på sin plats att påpeka att han faktiskt var en bad guy. På den tiden han hette Cronstedt. Med åren bytte han inte bara namn, utan genomgick en större personlighetsförändring till den tokige mysfarbror vi minns från seriens senare säsonger. När han och Joker var seriens främsta komiska bifigurer...

Uno blev alltså förlåten och så småningom folkkär. Hans förfader Carl Olof Cronstedt däremot är inte förlåten ännu. Sveaborg intogs av Ryssarna. Som sedan tog hela Finland. Vilket ledde till att Tornedalens församlingar delades mitt itu. Och Sveriges kung Gustav IV Adolf fick sparken, utvisades och dog så småningom svårt alkoholiserad i St Gallen i Schweiz. Ett par mil norr om Sargans. Gustav Adolfs farbror fick ta över jobbet som kung. Han var gammal och hade inga barn och fick därför adoptera en fullvuxen man till tronföljare. Han hette Bernadotte. Och så gick det som det gick...

Att vår nuvarande kung och hans familj har Cronstedt att tacka för jobbet och apanaget har de förmodligen aldrig tänkt på. Sveaborgs plats i den svenska historien är stor och obestridlig.

Endast en fråga kvarstår. Vad är egentligen Sveaborg? Den byggnad som varit så viktig för Sveriges, Finland och Rederiets historia? Något oväntat fann jag den också i Boden. Långt från Finland.



Jag trodde den var större...