Litteraturhistorisk, populärmusikhistorisk och sporthistorisk kommentar till föregående inläggs rubrik...

Du noterade säkert citatet "Under över alla under..." i rubriken på föregående inlägg. En finurlig formulering som jag trodde att jag hade lånat av Owe Thörnqvist. I "På festplatsen", en socialrealistisk skildring av en vanlig svensk utekväll för sisådär sextio år sedan sjunger Owe om att:

Under, under över alla under,
se länsman springer som den värsta Gunder
å etter e' Petter å råstarka Larsson i Krok.

Finns även i en något nyare och ännu svängigare cover med Kalle Moraeus som jag tyvärr inte lyckas hitta på Youtube. För läsare födda efter 1950 kan det vara på sin plats att notera att Owe Thörnqvist (1929-) är en svensk artist och låtskrivare med glimten i ögat från 1950-talet och framåt. Han gjorde Sveriges första rocklåt (Rotmos Rock, 1956), har skrivit femtielva tungvrickande låtar som farfar och mormor fortfarande kan utantill allihop och efter en bitvis något svajig karriär firade han 85 år varav 60 på scen förra året.

"Gunder" i låttexten syftar på Gunder Hägg (1918-2004), den svenske superlöparen som slog hur många världsrekord som helst på hur många distanser som helst. Under knappt tre månader 1942 slog han tio världsrekord. Tyvärr hade han sin storhetstid under andra världskriget, så då blev det inte så många stora världstävlingar. Världen hade liksom annat för sig. Mest känd idag är han kanske för att han slutade karriären med avstängning. Inte för att han hade dopat sig eller något sådant. Inte alls. Men han hade fått betalt för att springa! Smaka på den du! Det var långt före idrottspersonernas miljonkontrakt med olika sponsorer... 1946 stängdes han av "för evigt" från tävlande. Vid detta tillfälle var han innehavare av världsrekorden på 1500, 2000, 3000 och 5000 meter, samt på 1, 2 och 3 engelska mil...

Det var alltså som denne Gunder länsman sprang när han jagades av Petter och Larsson i Krok. Men, det visade sig att jag hade misstagit mig. Citatet "Under över alla under" är äldre än jag trodde. Det tycks vara självaste gamle nobelpristagaren i litteratur (1916...äntligen?) Verner von Heidenstam (1859-1940) som ligger bakom det. Citat från Projekt Runeberg:

UNDRET

Under över alla under,
höga, outgrundligt stora!
Ulvens klyfta blev ej ditt hem,
ej det mörka havets djup.
Född blev du att vandra
i den gyllne människoleken.
Broder, syster, du, som än
går din färd på jordens stjärna,
kort är livets väg och kvällen snar,
blid och glatt förnöjsam ändå var!
Strid på stridens dag och lek på vilans!
Sök försynt din ro bland goda hjärtan,
yr i våren, vis i åldern,
och när vitt ditt huvud sjunker,
prisa undret, att du föddes
människogestaltad, gudalik
undret över alla under! 

I mitt inlägg om Gustaf Fröding, från min värmländska resa förra våren, jämförde jag Frödings och Heidenstams eftermäle med hjälp av exempel från den svenska popmusiken. Fröding vann. Då visste jag inte att även Heidenstam kunde poppas upp. Men det krävdes alltså en ordentlig makeover från Owe Thörnqvist först.

Bosse Larsson (1934-2015)

Tidningarna rapporterar att en av Sveriges stora TV-personligheter har gått ur tiden. Allsångskungen Bosse Larsson. Jag mötte honom en gång. Nästan. För ganska precis 30 år sedan. Jag skrev om det i en rapport från förra årets Värmlandsresa. Läs mer om mitt minne av Bosse Larsson här.

Plötsligt händer det... (Trisslotten)

Ibland händer det helt fantastiska saker. Saker man aldrig kunnat förutse. Vilken grå vardag som helst får tusen vackra färger. Jag trodde aldrig det skulle hända mig. Kanske när jag var ung. Men inte nu längre. Och så plötsligt händer det. Det var en dag i höstas...

Pressbyrån vid järnvägsstationen. Medelstor västsvensk stad. Jag kom med tåget för ett par timmar sedan, och efter en tur på stan ska jag nu strax åka vidare. Först går jag in på Pressbyrån för att köpa en fralla. Framme vid kassan faller jag vid frestelsen från en av de där stora gula reklamskyltarna...

JAG: - En TRISS, tack.

Mannen bakom disken synar mig uppifrån och ner. Han letar fram en trisslott och lägger på disken. Jag tar fram plånboken och gräver efter mitt betalkort.

MANNEN: - Och så får jag be om LEGITIMATION.

Jag tittar upp. Skojar han? Nej. Han ser bister och sammanbiten ut. Jag kan inte låta bli att le medan jag gräver fram mitt ID-kort. Han kontrollerar det noggrant, om inte fullt så noggrant som kontrollanten på flygplatsen i München, sedan får jag lov att sätta mitt betalkort i kortläsaren. Jag slår in min kod, bekräftar, och får min lott. På väg ut svävar jag på små rosa moln...

Jag har alltid sett gammal ut. När jag var fjorton trodde min lärare att jag var sjutton. När jag var sjutton blev jag antastad av en meterhög spoling i keps nere vid bussterminalen som ville att jag skulle gå till taxikiosken och köpa ut snus till honom. Han vägrade tro mig när jag sa att jag inte heller hade åldern inne. När jag var nitton blev jag anklagad för att vara far till en trettonåring. När jag hade praktik i Stockholm chockades en av mina handledare svårt när hen insåg att jag var yngre än henom. Och för något år sedan, strax innan jag fyllde trettio, trodde en man jag har känt i flera år att jag var fyrtio. Och så vidare...

Bara en gång tidigare har jag fått visa legitimation för att bevisa min ålder. På ett tåg hem från Sunne när jag pluggade manuskursen. I sällskap med en fyrtioåring som såg ut som trettio och en tjugoåttaåring som såg ut som tolv. Ingen av dem ifrågasattes. Men mig spände tågvärdskan blicken i och krävde legitimation av. De andra två åkte nämligen studentbiljett, och en student kan numera vara hur gammal eller ung helst. Jag åkte ungdomsbiljett. Till och med 25. Och jag skulle inte fylla 26 förrän om några månader. Men det trodde inte tanten på...

När jag flyttade till Göteborg var jag tjugofyra år och ordentligt vuxen. Det första halvåret åldrades jag inte alls, i själva verket blev jag något yngre. För ett par månader efter min inflyttning höjdes lokaltrafikens åldersgräns för ungdomsbiljett, och jag blev ungdom på nytt...

Sedan dess har jag bara blivit äldre. Och som sagt, jag såg gammal ut redan från början. Jag har ALDRIG någonsin tidigare behövt visa legitimation för att visa att jag är över 18. Och ju längre tid som gått, desto mer osannolikt har det varit att den dagen någonsin skulle inträffa. Om aldrig när jag var ung och babyfejsad, desto mer osannolikt nu när jag är 30+, fårad och skallig...



Men - som de säger i Trissreklamen - plötsligt händer det...

Nyårskrönika och julsammanfattning...

Skånsk vinter (och buss) i Blekinge
Foto Anders N

Julen är slut för i år. Den tillbringades som vanligt på sydligare breddgrader, närmare bestämt hemma i Olofström. Julen var mestadels skånsk, med senapssås och skånsk vinter utanför fönstret. Ungefär som vanligt, med andra ord. Det som skiljer den från tidigare jular, förutom den förrymda postlådan, var framförallt två saker: För det första att jag för första gången skickade julhälsning via MMS. Det var faktiskt första gången jag skickade MMS överhuvudtaget. Eller försökte i alla fall. Jag är lite osäker på om det kom fram. Det är svårt med den nya tekniken. Som du kanske förstår har jag blivit med Smartphone. Det blev jag redan i november, men jag håller fortfarande på att försöka lära mig. Ett blogginlägg på ämnet kommer säkert att dyka upp under vintern. Allt försvåras av att Smartphoneladdaren springer och gömmer sig med jämna mellanrum. Betydligt oftare än vad Dumfånladdaren gör. Det tycks alltså vara en fråga om intelligens...

Sammanfattningsvis: Behöver man SMS:a eller ringa mig, så rekommenderar jag min gamla Dumfån. Annars kan det ta en vecka eller så innan jag upptäcker det...

Den andra ovanligheten denna jul var att jag tillbringade större delen av juldagen och ett par timmar in på annandagen med att filma rockkonsert. Jag har inte kört så mycket handkamera sedan Holje Musikklassers 10-årsjubileum 2001. Det tog en bra bit in på fjärdedag jul innan jag hade återhämtat mig. Bortsett från det och några ohyfsade, otrevliga och närgångna konsertbesökare var det en ny och trevlig erfarenhet...

Nå, nu är det hög tid för min årliga nyårskrönika. Från året som gick. Ett år då jag har försökt fokusera på kvalitet framför kvantitet. En viss tidsbrist kan också ha spelat in. Det blev alltså bara 143 inlägg jämfört med 248 året dessförinnan. Men det hände en hel del ändå...

Foto Anders N

Vi börjar i januari. 2014 började med en avslöjande tablåändring och en underlig tid. Sedan kom Valfriheten. Det pratas mycket om valfriheten nuförtiden, men sällan om vad den kostar och om den är värd priset. Valfrihetens pris var därför ett mycket uppskattat inlägg i två delar. Läs först Del 1 med bakgrund, så kan du läsa del 2 med exakt summa sedan. För att lugna nerverna rekommenderas sedan några lugna bilder från en höstpromenad i Hyssna några månader tidigare.

I februari kastade någon tärningarna i förorten. Jag försökte uppdatera mitt antivirusprogram och upplevde en av mina musikaliska favoriter, Philip Glass, när han besökte Göteborgs filmfestival. Ja, att jag överhuvudtaget lyckades ta mig tillbaka till Göteborg förresten... Bara upp för trappan och till höger...eller?

I mars fick jag vårkänslor. Jag skådade vårtecken i buskarna, visade bilder från Vårgårda och lagade vårrulle med bröd. Jag skådade också några märkliga öppettider, fick ett nytt telefonsamtal till Linus, fotograferade Mars och lade ut mitt första blogginlägg någonsin från ett tåg. Med bilder från en båtresa i Göteborgs skärgård. Mina försök att förnya ett recept rörde upp många känslor bland bloggläsarna. Det uppskattades av undertecknad...

April gick i påskens tecken. Jag lagade mina första tio pannkakor värda namnet, Unicef gick vilse i Linus syster Lottas pannkaka och ett förlorat ägg bevarades för eftervärlden. Och så lite badkarsrally och några bilder från ett besök i Grästorp.

I maj gjorde jag min värmländska resa. Blogginläggen från månaden bestod nästan uteslutande av rapporter från denna resa. Trots detta hann jag bara med att berätta om en bråkdel av allt jag upplevde. Först åkte jag från Göteborg med ett falskskyltat tåg kallat SJ Regional (osv osv). Tågpersonalen visade sig ha väldigt dålig koll på vilka biljetter som gällde på dessa tåg. Jag hamnade så småningom i Karlstad. Jag gick på garden party hos Gustaf Fröding, som dock inte ville åka buss med mig. Jag lärde mig nyttan av att ha alla hästar hemma. Jag gick till Kanada två gånger, sprang dit en tredje och avslutade dagen med en Carbonara i Vita huset. Upptäckte hemliga busshållplatser, skymtade Lars Lerin, besökte familjen Eriksson i Rackstad, köpte en tröja i Arvika och steg av tåget i en vilda västernstad.

I juni tog jag mig ner till södra Sverige strax innan tågen stannade. På bloggen fortsatte värmlandsrapporterna. Kände fragrancen av en fuktig fransk boulevard i Karlstad. Såg det obeskrivliga Molkom. Fick ett Instagram från 1970-talet i Hagfors. Luktade mig fram till en toalett i Torsby. Träffade en hel familj med järnvägsstationer. Sedan tog jag paus i Värmlandsrapporteringen för att åka tåg i tågstrejkens Skåne.

I Juli stod tågen fortfarande stilla i Skåne, men inte på internet. Jag träffade min kärnfamilj i Helsingborg. Besökte Sjöbo marknad. Följde skyltarna på vägen hem. Promenerade från Färlöv till Karpalund. Berättade sagan om snigeln som inte kunde vänta. Såg ett garage med parkeringsförbud och spåren av en lokal regnskur. Månaden avslutades i Fjälkinge där det finns en affär som inte vet om att den finns...

Augusti började på årets upplaga av Planket i Göteborg. Jag försökte hämta ut min medicin på Apoteket, såg Thors ansikte på himlen, försökte hämta ut min medicin på Apoteket en gång till, fick vänta länge på min tur och gick på heldags promenadloppis i Utby.

September var valet det stora samtalsämnet här i landet. Av naturliga skäl. Sist jag fotograferade en sittande statsminister, dagen före valet 2006, satt han bara ett dygn till. Du kanske tror att det var en ren tillfällighet, att varken jag eller min kamera kan avgöra ett helt val. Låt mig då säga att jag även i år fotograferade en sittande statsminister. Ja, hela Alliansen faktiskt. Dagen före valet. Och du vet ju vad som hände... Tyvärr fotograferade jag även Stefan Löfven den dagen. Och orsakade förmodligen därigenom det kaos som präglat den svenska inrikespolitiken resten av året. Mitt nyårslöfte blir därför att vara betydligt försiktigare i fortsättningen när jag fotograferar politiker...

I oktober var det naturligtvis bokmässa, med tillhörande traditionsenligt kändistest. Därefter inte mindre än två olika fotoklubbsutflykter, samma helg. Till Borås med Göteborgs fotoklubb och till Äskhults by med Bergsjöns. Och så fick jag ett telefonsamtal till Linus farbror Lasse i Arninge.

I november fick jag ett mail från någon som trodde att jag inte var död. Jag mindes sommarens tågincident vid Fjälkinge. Såg in i mitt privata mörker. Åt trattkantareller från mitt hemliga svampställe. Tog farväl av en gammal trotjänare. Beskrev mitt oönskade kontrollbehov. Gick på årets Hasselbladsprisceremoni. Gratulerade Berlinmuren på 25-årsdagen. Blev förbannad på några telefonabonnemangsförsäljare. Presenterade toaletter jag mött. Gick på Bibliote. Mindes den perfekta
abonnemangsförsäljaren och visade en bild från Bergsjöns Centrum. Förlåt...Färgsjöns Centrum, menar jag förstås...

I december förstod jag vilka telefonabonnemangsförsäljarna egentligen var. Såg på TV-våld. Återvände i minnet till Värmland där jag gick vilse i Bäverland. Besökte Trafikens dag i Säffle. Såg en präst rycka ut. Funderade över konsten att hantera hög belastning. Besökte en historisk plats där någon bott. Åt Pås(sopps)carbonara. Såg en Skylift. Vikarierade för jultomten. Som julmat lagade jag hemlagad burksoppa till mina bloggläsare. På julafton spred jag lite musikalisk julstämning från 2003. Skänkte en tanke till alla ensamma julfirare och avslutade året med att berätta julsagan om Postlådan som tog jullov.

Som du märker så var bloggåret lite tunt i början, men tog sig mot slutet. Naturligtvis hände det mig mycket mer än det som jag hann med att lägga ut på bloggen. Jag har fortfarande några Värmlandsminnen att bjuda på och massor av västsvenska och skånska resor. Med tillhörande tågstrul. Jag har också nosat på Bohuslän, Dalsland, Halland och till och med lite på Närke. Så även om det inte skulle hända någonting alls under 2015, har jag bilder och berättelser så det räcker och blir över. Fortsätt läsa, och ha ett riktigt Gott Nytt År!

Foto Anders N

Skylift

Skylift... (Foto Anders N)

Värmlandscarbonara, del 2 - Pås(sopps)carbonara

Du minns kanske mitt inlägg om Arvikarbonaran? Den som innehöll "sås med äkta carbonara" men som var för dyr för min begränsade resebudget. Någon annan Carbonara verkade inte gå att hitta i Värmland. Inte i Alster. Inte i Karlskoga. Inte i Hagfors. Inte i Molkom. Inte i Kil. Inte i Torsby. Inte i Säffle. Inte i Bäverland. Dagarna gick. Carbonarahungern ökade. Jag klarar sällan en vecka utan en Carbonara. Men så en kväll hittade jag något i en livsmedelsbutik i Karlstad...


Carbonara på 7 minuter. Tillsätt bara vatten.

Det kallades Carbonara, men påsen påminde mer om någon av alla de påssoppor som brukade förtäras när man var liten och bodde på vandrarhem med föräldrarna. De påstods ha olika smaker, men vanligtvis smakade de samma sak ändå. Det vill säga, de smakade påssoppa. Missförstå mig inte. Påssopporna var goda. Men de smakade bara påssoppa. Inget annat. Ett smakminne från barndomen som jag inte upplevt på många år, uppenbarade sig alltså i min mun när jag stod där i affären. Så jag slog till och köpte en påscarbonara...

I gästköket på vandrarhemmet hällde jag upp vatten i en kastrull, klippte upp påsen och tömde den ner i vattnet...



Såg kanske inte så imponerande ut, men man ska inte döma någon eller något efter utseendet. Och som du ser ingick pastan också. Mycket smidigt. Jag rörde om...



Nu såg det ut som en riktig påssoppa. Jag värmde kastrullen och strax började det koka. 7 minuter senare var maten klar. Serverades med ett glass mjölk och en knäckebrödsmacka.


Det smakade bra. Kanske inte direkt som Carbonara dock. Snarare som påssoppa med pasta. Vilket så här i efterhand är helt självklart. Vad skulle det annars ha smakat?

Carbonarahungern blev inte mättad den kvällen heller, men väl magen, och smaksinnets nostalgimätare slog i topp...

En historisk plats, där någon har bott...Men vem?

Värmlandsminnena trillar in lite hur som helst. Men så är de också hämtade ur min osorterade hjärna. Detta är inte platsen jag reste till när jag var färdig i Säffle, utan en plats jag besökte några dagar tidigare. Hembygdsgården Kollsberg i Torsby. Hit har man flyttat gamla hus från olika delar av trakten. Som ett Skansen i miniatyr. Men det var det här huset som intresserade mig mest. En känd person har bott här. För länge sedan. När personen var mycket ung. Nej, det var inte Gustav Vasa. Han var i Dalarna. Och inte Gustaf Fröding heller. Eller Sven-Ingvars. Kanske du redan har gissat vem det är jag söker? Inte?

Året var 1985. Och det är naturligtvis ingen mindre än undertecknad som du ser ståendes här utanför huset i gummistövlar som matchar staketet. Tre år gammal. Jag och föräldrarna var på väg hem från mitt livs första, och fortfarande största, Sverigeresa. Vi hade varit i Sundsvall för att döpa min kusin, numera tvåbarnsfar. Mina första daterbara minnen kommer från denna resa. Och jag minns stugan på hembygdsgården i Torsby väl. Hur vi lyckades hamna just där är det ingen som längre minns. Vad både jag och föräldrarna däremot alla tre minns mycket väl var att stuguthyrarna glömde att berätta en viktig sak...

Jag minns att jag låg i rummet till höger om dörren på bilden och försökte sova. Vilket var omöjligt, för något som kallades för en "Bosse Larsson" skrålade alldeles utanför dörren. Och halva Torsby sjöng med.

Morgonen efter, efter frukost, utforskade vi området och friluftsteatern som det nattliga ljudet kom ifrån. Jag var mycket nyfiken på att få reda på vad det där som kallades för en Bosse Larsson var för något, det som lät så mycket att man inte kunde sova. Men det var försvunnet. Och allt folket också. Det var tomt och tyst...



Lika tomt och tyst var det denna dag. Bordläggningen (dansbanan?) framför huset hade ersatts av en landningsplats för flygande tefat. Tror jag. Det såg i alla fall ut som en sådan...

Friluftsteatern, som enligt uppgift var yngre än jag var när jag och Bosse Larsson var där, ser nu äldre ut än jag och Bosse Larsson är tillsammans. Stugan till vänster är en loge. I dubbel bemärkelse. Ursprungligen en byggnad från en bondgård, som numera används för ombyte i samband med teaterföreställningar och uppträdanden. Stugan till höger är en RIA-stuga. Inte att blanda ihop med den typ av byggnader, som den numera rivna RIA-gården i Olofström, där det förekommer socialt arbete på kristen grund. Nej, den här stugan har hämtats hit från Ria som ligger i utkanten av Torsby.

Det tog förresten flera år efter Torsbybesöket innan jag fick veta vad en Bosse Larsson är. För väldigt unga läsare av den här bloggen kan det vara på sin plats med en förklaring. Före Petra Marklund och Måns Zelmerlöv. Före Anders Lundin. Ja, till och med före den store Lasse Berghagen stod i sin blå kavaj på Sollidenscenens trägolv och sjöng att Stockholm är en ärta. Då fanns det en man som hette Bosse Larsson. Han var en TV-fotograf som råkade hamna på fel sida kameran och blev programledare i program som Gammeldans och Nygammalt. Bosse Larsson är född 1934 och var Sveriges allsångskung i tjugo år i TV och Sveriges hembygdsparkers allsångskung fram till för några år sedan. Du kanske såg honom i en uppmärksammad reklamkampanj häromåret. Han ledde Allsång på Skansen mellan 1974 och 1993. När gammelfarmor och gammelmorfar klagar på att Allsången var bättre förr, att Varför kallar de det Allsång? Det är ju nästan ingen allsång i programmet! eller på att det inte finns några TV-program för oss äldre längre. Då är det Bosse Larsson de saknar...

Foto 1985: Sven-Erik Nilsson
Foto 2014: Anders Nilsson

Utryckningsfordon

Utryckningsfordon (Foto Anders N)

Trafikens dag i Säffle...

Fler Värmlandsminnen. Den 10 maj var det Holje Marknad
hemma i Olofström. Kanske var det lite hemlängtan som
fick mig att tillbringa dagen i Säffle.
Där firades nämligen Vårmarknad och Trafikens Dag...

Som du kanske minns så gjorde jag en kort visit i Säffle på uppvägen. Bytte tåg. Ingetdera tåget kände till vilka regler som gällde för passagerare med regionalkort. Alltså var jag tvungen att åka buss till Säffle den här morgonen.

Busschauffören visste inte att det var marknad i stan, han trodde
inte heller på de specialuppsatta vägskyltarna och körde därför
uppför Storgatan som vanligt. Det slutade med att han fick
backa tillbaka flera kvarter. Sedan snirklade han sig in på några
bakgator där det till slut blev stopp. Han släppte av sina
passagerare där. Närmare bestämt på platsen ovan, vid uppfarten
till parkeringen ovanpå av en av stadens mataffärer.
Busschauffören på hemvägen litade på skyltarna,
och följaktligen gick resan också betydligt smidigare...

Säffle är Sveriges yngsta stad, med stadsrättigheter från 1951. Knappt 9000 invånare. Beläget vid fästet av Värmlandsnäs, den stora udden som sticker ut i Vänern, och följaktligen befann jag mig ett par kilometer innanför Vänerns västkust. Någon mil söderut, på andra sidan gränsen till Dalsland, ligger Åmål.

Här föddes den legendariska TV-producenten Karin Falck

och kartläsaren Tina Thörner. Och Julia Roberts morfars mor.
En av huvudpersonerna i

en av mina favoritböcker, Sjöwall/Wahlöös

Den vedervärdige mannen från Säffle

(filmatiserad av Widerberg som Mannen på taket), kommer

också härifrån. Men det kanske säger sig självt.

Säffle är Byälvens sista större anhalt på vägen från

Glafsfjorden vid Arvika, till Vänern.

Säffle kanal med sin ensamma sluss underlättar förbifarten.

På en bro över älv och kanal går Storgatan, som därmed delas

i Västra och Östra Storgatan. På var sin sida bron. Precis som

viadukten över järnvägen och riksväg 15 (tidigare väg 121)

delar Storgatan hemma i Olofström.

Som om inte dessa likheter var nog så finns det en

VOLVO-fabrik i Säffle precis som hemma.

Tyvärr förefaller den vara nedlagd.

Här tillverkades karosser till bussar.

Mest kända industrin i Säffle annars är Nordic Paper.

Ett gigantiskt pappersbruk. Det har vi inget i Olofström...

Inte heller något vattentorn ritat av Ivar Tengbom,

arkitekten bakom Stockholms konserthus (där nobelprisen

ska delas ut inom kort) och Högalidskyrkan.

Säffle gamla vattentorn invigdes 1914.

Bredvid vattentornet ligger stadens likaledes arkitektoniskt intressanta,

men ungefär 50 år yngre, kyrka.

På vägen ner till centrum passeras biogafen Saga.

Storgatan var full med folk.

Efter ett par timmar invaderades stan av Trafikens dag.

Motorcyklar, bilar och motorer.

 

Medborgarhuset

Sedan bar det av norrut. Tillbaka mot Karlstad

alltså. Men jag var inte klar för dagen. Inte på långa vägar...