Pressbyrån vid järnvägsstationen. Medelstor västsvensk stad. Jag kom med tåget för ett par timmar sedan, och efter en tur på stan ska jag nu strax åka vidare. Först går jag in på Pressbyrån för att köpa en fralla. Framme vid kassan faller jag vid frestelsen från en av de där stora gula reklamskyltarna...
JAG: - En TRISS, tack.
Mannen bakom disken synar mig uppifrån och ner. Han letar fram en trisslott och lägger på disken. Jag tar fram plånboken och gräver efter mitt betalkort.
MANNEN: - Och så får jag be om LEGITIMATION.
Jag tittar upp. Skojar han? Nej. Han ser bister och sammanbiten ut. Jag kan inte låta bli att le medan jag gräver fram mitt ID-kort. Han kontrollerar det noggrant, om inte fullt så noggrant som kontrollanten på flygplatsen i München, sedan får jag lov att sätta mitt betalkort i kortläsaren. Jag slår in min kod, bekräftar, och får min lott. På väg ut svävar jag på små rosa moln...
Jag har alltid sett gammal ut. När jag var fjorton trodde min lärare att jag var sjutton. När jag var sjutton blev jag antastad av en meterhög spoling i keps nere vid bussterminalen som ville att jag skulle gå till taxikiosken och köpa ut snus till honom. Han vägrade tro mig när jag sa att jag inte heller hade åldern inne. När jag var nitton blev jag anklagad för att vara far till en trettonåring. När jag hade praktik i Stockholm chockades en av mina handledare svårt när hen insåg att jag var yngre än henom. Och för något år sedan, strax innan jag fyllde trettio, trodde en man jag har känt i flera år att jag var fyrtio. Och så vidare...
Bara en gång tidigare har jag fått visa legitimation för att bevisa min ålder. På ett tåg hem från Sunne när jag pluggade manuskursen. I sällskap med en fyrtioåring som såg ut som trettio och en tjugoåttaåring som såg ut som tolv. Ingen av dem ifrågasattes. Men mig spände tågvärdskan blicken i och krävde legitimation av. De andra två åkte nämligen studentbiljett, och en student kan numera vara hur gammal eller ung helst. Jag åkte ungdomsbiljett. Till och med 25. Och jag skulle inte fylla 26 förrän om några månader. Men det trodde inte tanten på...
När jag flyttade till Göteborg var jag tjugofyra år och ordentligt vuxen. Det första halvåret åldrades jag inte alls, i själva verket blev jag något yngre. För ett par månader efter min inflyttning höjdes lokaltrafikens åldersgräns för ungdomsbiljett, och jag blev ungdom på nytt...
Sedan dess har jag bara blivit äldre. Och som sagt, jag såg gammal ut redan från början. Jag har ALDRIG någonsin tidigare behövt visa legitimation för att visa att jag är över 18. Och ju längre tid som gått, desto mer osannolikt har det varit att den dagen någonsin skulle inträffa. Om aldrig när jag var ung och babyfejsad, desto mer osannolikt nu när jag är 30+, fårad och skallig...
Men - som de säger i Trissreklamen - plötsligt händer det...
No comments:
Post a Comment