Lägesrapport 2 oktober

Nejdå. Jag har inte gått upp i rök... Jag har bara lite ord- och tidsbrist just nu. Föregående inlägg är en del, om än inte hela, förklaringen till detta. Den senaste tiden har jag varit ute på en liten östsvensk resa för att rensa huvudet. Därför ingen bokmässa och inget traditionsenligt kändistest. Förseningar och andra märkligheter har förekommit. Precis som vanligt när jag är ute. Bilder och rapporter kommer att komma. Någon gång. Den här helgen sover jag ifatt mig. Nästa vecka börjar höstens stora projekt. Det involverar huvudsakligen städning, har en direkt koppling till föregående inlägg, och jag räknar med att det kommer att uppta huvudsaken av min tid under hösten. Några inlägg kommer det säkert att bli, men räkna inte med för mycket. Önskas bara livstecken eller någon enstaka bild ibland rekommenderas ett besök på min Instagram, vilket är där jag befunnit, och befinner, mig vanligtvis för att fördriva tiden när jag är på resande fot. Vilket jag som sagt varit mycket på sistone. Med tåg, buss och båt...

Övningskör (i smyg?)

Övningskor (i smyg?)
Foto Anders N

Havsutsikt...

Havsutsikt... (Foto Anders N)

Samlarmarknad!

Tiden räcker inte riktigt till ännu. Men ibland så...


...gör man något som man i efterhand undrar varför
man aldrig gjort förut. Som att gå på samlarmarknad...

(Tittar du efter riktigt noga kan du
hitta en nära släkting till mig på bilden...)


En samlarmarknad är en korsning mellan en klassisk
skånsk marknad och en loppmarknad...


...eller kanske snarare en antikhandel.


I stället för plastleksaker, rökt ål och lakritsremmar
finner man antikhandlare från när och fjärran.
Hur många som helst...

Priserna och kvaliteten av klart varierande slag,
men vanligtvis lite högre än på en vanlig loppis.

Vilket inte nödvändigtvis är fel.

Det blir inte så tungt...

I stället för att köpa kan man koncentrera sig på att titta...

 Det märkligaste av allt är att hela den här gigantiska marknaden har hållits varje sommar lika länge som jag har levt, i trakter där jag är så gott som uppvuxen. I alla fall delvis. Och jag har inte lyckats hitta dit en enda gång...

Men nu har jag gjort mitt första besök. Och det kommer inte att bli det sista...

 Att jag befann mig i kända trakter resulterade också i att jag så småningom blev igenkänd. En man presenterade mig för sitt sällskap som Egons barnbarn. Det var riktigt länge sedan det hände mig sist. Men det kändes bra...

Fullkomligt otroligt (men sant...)

Idag har jag gjort min första egna sommarutflykt för i år. Utflykten i sig var föga minnesvärd. Det som var minnesvärt var att jag gjorde den med ovanstående kort...

I sex år har jag gjort skånska resor med rabatterat sommarkort. För ungefär 650 kronor har man kunnat resa fritt i hela Skåne mellan 15 juni och 15 augusti. Under dessa sex år har Blekingetrafiken envist hävdat att det inte går att sälja ett liknande kort i Blekinge. I stället har jag för motsvarande period, för de fåtal kilometer jag reser mellan föräldrahemmet i västra Blekinge och gränsen till Skåne, tvingats lösa två månadskort till standardpris. Månadskort som tillsammans kostar mer än kortet som fungerar i hela Skåne under två månader.

I år har Blekingetrafiken äntligen tagit sitt förnuft till fånga och skapat ett likadant sommarkort som Skånetrafiken. Fria resor i hela länet från 15 juni till 15 augusti. Till ungefär samma pris som Skånes. Vilket inte gör det fullt lika prisvärt, då Skåne är fyra gånger större än Blekinge, men det känns ändå synd att klaga. Det är ett alldeles utmärkt erbjudande!

Det som är ännu märkligare är att de båda korten är kompatibla. Skånes och Blekinges. Om man har ett av varje, som jag nu har, kan man resa utan problem även över länsgränsen. På riktigt! Jag provade idag! Hurra!

Tidigare hjälpte det ju inte, som du kanske minns, att man hade ett kort för resor i hela Skåne och ett för resor i hela Blekinge. Jag provade det också. Man var ändå tvungen att lösa en extra biljett för att ta kunna ta sig över gränsen. Något annat var helt omöjligt. I alla fall enligt de båda trafikbolagen. Trots att motsvarande resa inte var några som helst problem när jag reste mellan Västra Götalandsregionen och Värmland...

Och den skånska sommaren har börjat!

Ja, jag vet. Jag har inte berättat slutet på förra årets norrländska resa ännu. Trots att det nu har gått mer än ett år sedan mitt första besök där har jag inte hunnit berätta om Umeå. Jag har till och med hunnit besöka staden två(!) gånger till sedan dess. Även om det andra besöket inte var särskilt långt. Men ändå...

Nu är jag alltså i södern igen. Jag har varit här ett tag, men tiden, lugnet och ron att sätta mig ner och skriva har inte infunnit sig. Jag ska försöka få ihop slutet på den första norrländska resan snart. Rapporterna från den andra norrländska resan (den som ägde rum i maj i år) får vänta tills hösten. Du vet, den resa som du fick två smakprov av, varav ett i högt beläget tillstånd och ett i synnerligen lågt, för ett par veckor sedan.

Därmed inte sagt att bloggen kommer att ta semester. Jag lovar att det ska komma lite huvudsakligen skånska bilder och upplevelser. Många lösa skruvar och tappade trådar i ett gammalt hus i Skåne tar mycket tid just nu. Om dessa skruvar och trådar så småningom kan hamna på bloggen är ännu oklart. Om bloggsommaren på grund av detta riskerar att bli för menlös har jag fortfarande hela förra sommarens samlade skånska reseminnen på lager. Med flera saftiga tågförseningar...

Jag har också för avsikt att återuppliva mitt Instagramkonto. För bilder tar jag ju trots allt fortfarande. Även om de inte har synts till här. Bilden ovan till exempel togs i helgen på något av det skånskaste och somrigaste som finns. Ja, mer behöver jag väl egentligen inte säga...

Tag plats! (En liten tåggodnattsaga...)

Jag, som har en något försynt läggning, fick redan i skolan höra att jag borde "ta för mig" mer. Det är tydligen människans uppgift att "ta plats". Jag insåg redan då hur dum den tanken är. Om jag tar någon annans plats så kommer ju den att bli utan. På vilket vis gör det saken bättre? Att alla springer runt och försöker ta varandras platser, vilket är så populärt idag, kommer inte att leda till någon förändring överhuvudtaget. För att inte tala om all den energi och tid som slösas bort på kampen.  Tid och energi som kunde användas till betydligt nyttigare saker. I stället för att att kräva av den som är utan att "ta plats", borde det väl vara bättre att kräva av de som redan har att "lämna plats". Att dela med sig lite helt enkelt. Så får alla plats och inte krävs det någon nämnvärd energiförlust heller...

Tyvärr är denna tanke helt främmande i dagens samhälle. Vilket ibland kan leda till helt absurda situationer. Låt mig exemplifiera med följande fullkomligt otroliga men helt sanna anekdot från min återfärd till Göteborg efter den inbillat försenade hemfärd till Blekinge jag berättade om häromveckan:

Strax efter klockan 11 klev jag på bussen i Olofström. "Jag ska till Göteborg" sa jag till chauffören. "Då får jag plocka fram fusklappen..." sa chauffören och tog fram listan över vilka sifferkoder olika destinationer hade i datorsystemet. Nu har jag rest så många gånger att jag vet att Göteborg har kod 2510. Det är dessutom lätt för mig att komma ihåg, då jag har en kompis som fyller år den 25 oktober. Det är för övrigt en av få födelsedagar jag kommer ihåg. Jag är usel på att komma ihåg födelsedagar.

"2510...Det är en kompis som fyller år..."

Chauffören avbröt mig vänligt men bestämt. Hen trodde att jag höll på att börja berätta om varför jag skulle åka till Göteborg och klargjorde med en blick att hen inte hade lust att småprata med mig. Även om det var en bra stund till bussen skulle gå och bara jag som stod i kön. Hen småpratade däremot desto mer med en annan passagerare, i samband med hens biljettköp senare under resan, men jag gissar att hen var betydligt trevligare än mig...

En resa som gick utan något egentligt problem hela vägen ner till Lund. Du vet där som jag blev frånkörd, efter att ha haft 4 minuter på mig att byta tåg, när jag reste på andra hållet någon vecka tidigare. Denna gång anlände jag aningens försenad och hade en och en halv minut på mig att byta till Göteborgståget. Men det var inte alls lika mycket folk i vägen, och jag hann faktiskt springa flera meter uppför den första rulltrappan innan jag såg Göteborgståget lämna perrongen nedanför mig.

Någon timme senare och efter en sväng på Clemenstorgets loppis och Erikshjälpen stod jag på perrongen och väntade på nästa tåg. Det rullade in på stationen i tid. Jag och mina blivande medpassagerare samlades kring en av tågets bakre dörrar. Den öppnades inte. Vi tryckte på knappen. Ingenting hände. Så småningom insåg vi att hela tågsetet var avstängt. Jag sprang längs perrongen till de främre tågseten. Halvvägs dit kom jag på att tågen mot Göteborg vanligtvis brukar lämna ett tågset i Helsingborg. Det brukar vara bäst att sätta sig i rätt del från början, så man inte måste byta i Helsingborg...

"Går det här tågsetet till Göteborg?"

Frågade jag tågvärden.

"Alla tågset går till Göteborg!"

Svarade han.

"Även det sista? Det som är låst?"

Frågade jag.

"Nej, inte det. Det ska av i Helsingborg. Jag vet inte riktigt var det kom ifrån..."

Svarade han. Jag tänkte att det var lustigt. När jag åkte ner var tåget överfyllt, för det saknades ett tågset. Nu hade man råd att köra med ett som var helt tomt och låst. Betydde det att det var färre som åkte med det här tåget?

Nej, tvärtom. Även detta tåg var överfyllt. Trots att det var två tågset. Plus det tredje som var tomt och låst.

Jag kom in i tågets mittdel. Där som man förväntas åka om man har barnvagn eller väldigt mycket och stor packning. Jag hade ingen barnvagn, men väl min stora bagagevagn. Jag klämde mig in bland barnvagnar och fötter och hittade till slut en plats. Och med plats menar jag inte sittplats, men åtminstone en liten bit ledig golvyta där jag kunde klämma in min bagagevagn. På väg dit passerade jag visserligen en ledig sittplats, men där fanns inte utrymme för min vagn. En tjej med en något mindre bagagevagn än min klev ombord strax efter att jag hittat min golvyta. Hon försökte sätta sig på den lediga sittplatsen, men blev snabbt upplyst av en tjej som satt på platsen bredvid att "det är upptaget". Så tjejen med något mindre bagagevagn än jag fick stå. I hennes fall mitt i vagnen utan någon vägg att luta sig mot. Det enda hon hade att ta stöd mot var sin egen, något skrangliga, bagagevagn.

Jag tänkte lite försiktigt att om man gick på toaletten, eller vad nu den sittande tjejens bekant hade gjort, i ett så överfyllt tåg som detta, så kan man nog egentligen inte räkna med att ens plats ska vara ledig när man kommer tillbaka. Men den sittande tjejen var mycket bestämd.

Tåget körde och vagnen var alltså överfylld förutom den lilla ensamma tomma men ändå upptagna sittplatsen. Fortfarande i Landskrona hade platsens ockupant inte synts till. Några gick av, lika många gick på, men alla som kom för nära möttes fortfarande av ett barskt besked att platsen var upptagen. Till sist klev en mycket gammal tant med rullator ombord. Långsamt tog hon också sikte på den lediga platsen.

"UPPTAGEN!" skrek tjejen bredvid.

Tjejen med bagagevagnen, hon som nu åkt hela vägen från Lund ståendes mitt i tågvagnen med inget annat än sin bagagevagn att hålla sig i och luta sig emot, vände sig mot den sittande tjejen.

"Kom igen. Hon är så gammal. Hon måste väl få sitta..."
"Nej!" sa den sittande. Och tillade därefter att...
"...en barnvagn FÅR ta tre platser!"

Barnvagn? Tänkte jag. Och jo, faktiskt. Den sittande tjejen hade faktiskt en barnvagn med sig. Den stod vid sittplatsen på andra sidan om henne. Med kortsidan mot sittplatsen och ståendes rakt ut i den även för övrigt mycket välfyllda mittgången. Barnvagnen tog alltså inte upp mer än en sittplats (men desto mer av mittgången) . Tjejen själv tog inte heller upp mer än en plats. Men tydligen ansåg hon att hon ÄNDÅ hade rätt till att nyttja en tredje plats, även om hon inte behövde den. Att hon genom att ha ställt vagnen som den stod också tog upp en väsentlig del av mittgången, vagnens enda genomfartsled, var tydligen också något hon ansåg sig ha rätt till.

Hörde jag verkligen rätt? Jag hade nog tvivlat än idag på att mina öron verkligen fungerade som de skulle denna eftermiddag om inte tjejen med bagagevagnen, när det så småningom långt upp i Halland bara var hon och jag i vagnen, ringt en vän och berättade om vilken absurd människa hon hade träffat på tåget.

Tanten med rullatorn då? Hur gick det för henne? Jo, i samma ögonblick som den sittande tjejen förklarat sin rätt till en tredje sittplats som hon inte behövde, reste sig hälften av alla övriga sittande i vagnen och erbjöd rullatortanten sin plats.

Det finns fortfarande lite hopp för mänskligheten...

Godnattsagan om den inbillade tågförseningen...

Jag förstår att du bara väntar på att få läsa om sista delen av min norrländska resa. Jag har ju bloggat om den i snart ett år nu. Inte illa för en resa som bara varade i en månad. Enligt min ursprungliga plan skulle jag ha varit klar i november. Men det kom en ryslig höst emellan, som jag så småningom också har lovat att jag ska berätta om. Och nu för ett par veckor sedan hände det saker i släkten hemma i Skåne som gjort att jag inte haft tid att skriva något alls på länge. Det har blivit mycket åkande fram och tillbaka. I förra veckan var jag åter nere, denna gång för bouppteckning. Med denna följde naturligtvis en obligatorisk tågförsening. Något som du, om du brukar läsa den här bloggen, vet att jag har en märklig förmåga att kunna samla på mig. Tre stycken har det blivit på fyra resor.

Jag har därför nu äran att, i väntan på att mitt huvud skall samla sig så mycket att det ska kunna återvända till den ljuva våren, kunna bjuda på den första av den senaste tidens skånska tågförseningar. Delvis nedskriven på tåget under den senaste månadens tredje skånska tågförsening. Med förhoppning om att den och de två följande delarna ska kunna skänka en liten uppfattning om hur det är att åka tåg i Skåne 2016. Därtill förhoppningsvis kunna dig skänka lite nöje och tidsfördriv, eller kanske bara kunna hjälpa till att skingra tankar och tillfälligt glömma. Ibland kan det senare vara mer än nödvändigt. Det vet jag ju själv...

Låt berättelsen börja:

Allt var klart för hemfärden till Olofström. Nästan... Jag kunde inte hitta mitt kort!

Det är väldigt smidigt att kunna åka regionaltrafik hela vägen mellan Göteborg och Olofström. Blekingetrafiken, Skånetrafiken och Hallandstrafiken samarbetar och har ett gemensamt biljettsystem. Man laddar sitt regionaltrafikkort med pengar och kan sedan köpa en biljett till lägre pris än man hade kunnat göra utan kort. Kan inte bli bättre! Man behöver inte ens passa någon speciell tid. Om man bara har biljett kan man ta första bästa Öresundståg.

Vanligtvis åker jag med Skånetrafikens JOJO-kort. Ibland använder jag mitt kort från Blekingetrafiken. Det går precis lika bra vilket som. Men nu kunde jag inte hitta någotdera. Jag letade och letade. Klockan gick. Jag hittade ett kort från Jönköpings länstrafik! Det hjälpte mig inte alls. Jönköpings län är inte med i samarbetet, och passeras inte heller under resans gång. Till slut hittade jag ett kort från Hallandstrafiken! Jag visste inte ens att jag ägde ett sådant. Hallandstrafiken är med på biljettsamarbetet och Halland är ett av de tre län jag passerar under resan från Göteborg till Olofström, med byte i Lund och Bromölla. Det borde inte vara något som helst problem...

På järnvägsstationen hade jag 15 minuter till godo innan tåget gick. Jag letade upp biljettautomaten till Öresundstågen. Den är dessutom märkt "Hallandstrafiken", i stället för "Öresundstågen". Allt för att förvirra resenärerna...

Det borde vara om möjligt ännu enklare att ladda ett kort från Hallandstrafiken, än ett från Skåne- eller Blekingetrafiken, i en automat som är märkt "Hallandstrafiken".

Trodde jag.

Automaten kände inte igen kortet. Jag stod nu inför ett val. Antingen köpa en vanlig biljett, utan rabattkort överhuvudtaget, eller försöka lösa problemet. Jag hade fortfarande 12 minuter på mig, och man sparar trots allt 65 kr på att resa med rabattkort. Och 65 kronor är trots allt en hel enkelresa till Bollebygd...med rabattkort...

Varken Skåne- eller Blekingetrafiken har någon butik på Göteborgs Centralstation. Det kanske inte är så konstigt. Hallandstrafiken har inte heller någon, men om man är snäll så kan man gå till Västtrafik (Regionaltrafiken i Västra Götalandsregionen) och få hjälp där. Jag bestämde mig för att vara snäll.

För ovanlighetens skull var det ingen kö hos Västtrafik. Jag fick hjälp direkt. Jag förklarade att kortet inte gick att ladda. Tjejen i luckan reste sig från stolen och gick bort och öppnade en garderob. Det såg i alla fall ut som en sådan. Jag misstänker att det någonstans inne i denna garderob fanns en dator från Hallandstrafiken. Efter att ha försökt kunde hon också konstatera att det inte gick att ladda kortet. Hon letade fram ett nytt kort till mig. Jag laddade på 400 kronor. En resa till Olofström kostar 311 kronor, men man måste ladda jämna hundralappar på kortet.

Hon såg att jag började bli lite nervös. Ville jag köpa biljetten direkt av henne istället för att gå till automaten med mitt nyladdade kort? Det ville jag gärna. Det sparade mycket tid.

Tjejen försvann åter in i garderoben men kom ut nästan direkt igen. Hon kunde inte hitta någon hållplats i Olofström, sa hon. Och då kunde hon inte boka biljett dit. Det förvånade mig, eftersom det aldrig brukar vara några problem att boka resor från Göteborg till Olofström i automaten. När man har ett kort som fungerar.

Ännu mer förvånade det mig att hon faktiskt verkade veta var Olofström låg. Utan att jag behövde förklara. Det är mycket ovanligt. Hon erbjöd mig nämligen att köpa en biljett till Bromölla, där jag brukar byta från tåg till buss sista biten, och sa att jag kunde lösa en så kallad tilläggsbiljett på bussen när jag väl tagit mig dit...

Det var nu inte många minuter kvar till tåget skulle gå, så jag köpte biljetten till Bromölla och sprang sedan iväg. Så snabbt det gick. Jag hade en packning på hjul...

Men jag hann. Jag satte mig tillrätta på tåget som strax rullade ut från stationen. Jag satt vid dörren längst bak och fann mig efter någon timme omgiven av tågvärdar. Fyra styck för att vara exakt. Två som skulle gå av sitt pass och två som skulle gå på nästa. Jag tror aldrig jag har sett så många tågvärdar på en gång. De diskuterade rökning och simning. Dock inte samtidigt...

Apropå rök. I Laholm var det grått. Tjock dimma. På Båstads nya station likaså. Sedan blev det inte bara grått utan helt svart. Det var Hallandsåstunneln. Det var inte första gången jag åkte genom den. Jag har bara inte hunnit blogga om det ännu. Man tjänar visst några minuter i restid, men man går miste om den enda riktigt sevärda utsikten under hela resan. Ett dåligt byte om du frågar mig...

Mitt tågbyte i Lund närmade sig. I Landskrona reste jag mig, packade ihop mina saker och tog sikte på tågtoaletten. Som för ovanlighetens skull fungerade. Tyvärr nådde jag aldrig fram till den utan fastnade på halva vägen. Mellansektionen av tåget var alldeles fullt med folk.

"Vi beklagar att vi på grund av fordonsbrist är tvungna att köra med bara ett tågset..."
Sa någon i högtalaren. Vi skulle alltså ha kopplats ihop med ett till, så att tåget blev dubbelt så långt, i Helsingborg. Men inte idag. Det hade behövts, så mycket folk som fanns ombord. Toaletten befann sig bara några meter bort, men med min stora hjulförsedda packning och allt folket däremellan var det ingen möjlighet att ta mig framåt. Inte bakåt heller, för även där fyllde det snabbt på med folk. Jag var inte den ende som ska gå av i Lund.

Några minuter före Lunds station kommer det ett utrop i högtalaren. Ungefär så här:

"Vi närmar oss Lund. Lund nästa. I Lund blir det byte för resande mot Karlskrona..."
Det vill säga mitt tåg. Jag spetsade öronen för att höra vilket spår tåget skulle gå ifrån. För jag skulle inte ha många minuter på mig att ta mig dit. Inte för att vi var försenade, utan bara för att tidsschemat är väldigt snålt tilltaget...

"Tåget mot Karlskrona avgår från..."

"Ursäkta..."
Det var ett par medpassagerare som knackade mig på axeln.

"...kan vi få komma förbi? Vi ska gå av..."
Jag tog ett djupt andetag och bet ihop käkarna för att inte svara "OCH VARFÖR I ~d@£$ TROR DU JAG STÅR HÄR DÅ?" för så får man inte säga. Sedan förklarade jag så artigt jag kunde att det fick de inte alls, utan de fick nog stå kvar och vänta till tåget stannat och gå av när alla vi andra gick av. Det accepterade de.

Jag missade därmed också utropet om var Karlskronatåget avgick ifrån. Jag fick helt enkelt förmoda att det avgick från det spår det brukar avgå ifrån. När tåget stannade hade jag fyra minuter på mig att byta. Det tog minst en minut för alla som stod framför mig att komma av. Där ute var perrongen sedan full av folk. Både de som gått av och de som skulle gå på. Jag sneddade över något slags avsats/uteservering och flyttade, kanske lite bryskt, på en mobilförsjunken ungdom som stod i vägen. Det var inte läge att ställa mig och vänta på hissen och inte heller att försöka springa uppför den vanliga trappan med min stora vagn i släptåg. Istället tog jag den överfyllda rulltrappan upp till gångbron över spåren. Väl uppe såg jag tåget stå inne, ett par spår bort. Jag sprang bort till nästa rulltrappa, och åkte ner. Jag såg hur tåget stängde dörrarna!

Alla dörrar? Nej, dörren närmast min rulltrappa var fortfarande öppen. Tågvärden stod och väntade. På mig? Hen såg sig omkring. Jag sprang ner för rulltrappan med vagnen skumpande efter mig nerför trappstegen. Precis när jag kommit ner på perrongen klev tågvärden in i tåget. Och stängde dörren. Och låste. Precis framför näsan på mig!

Jag satte nyss nämnda näsa mot rutan i dörren. Tågvärden ignorerade mig och försjönk strax i sin smartfån. Där stod vi, jag med trynet mot rutan och hen med trynet mot skärmen på smartfånen. En halv minut eller så. Sedan körde tåget...

Tre minuter senare avgick ett Pågatåg till Kristianstad. Det var bättre än inget. Och lyckligtvis från spåret bredvid. Annars hade jag inte hunnit med det heller...

Sittandes på Pågatåget till Kristianstad konstaterade jag att jag, i samma ögonblick som tågvärden låste dörren framför näsan på mig, blev minst en timme försenad. Eller vänta...

Jag hade bara biljett till Bromölla. I Kristianstad kunde jag byta från det här Pågatåget till ett annat Pågatåg till Bromölla. Och anlända dit ungefär en halvtimme efter den tid jag hade anlänt om jag hunnit med Öresundståget. Sedan var jag förstås förmodligen tvungen att stå där och vänta en halvtimme på en buss till Olofström. Dit jag skulle anlända en timme försenad. Men jag hade bara biljett till Bromölla, och därmed var min försening officiellt bara en halvtimme. Den andra halvtimmens försening var bara inbillning. Man kan ju inte vara försenad om man inte har biljett ännu. Eller?

I vilket fall kan man inte få någon ekonomisk ersättning för en försening, om man inte har hunnit köpa biljett. Man kan alltså säga att genom att inte låta mig lösa biljett hela vägen sparade tjejen på biljettkontoret i Göteborg en slant åt Skånetrafiken. Även om det (förhoppningsvis) inte var hennes avsikt...

I Kristianstad skyndade jag mig bort till informationstavlan. Och vilken tur jag hade. Nästa tåg som skulle avgå var 18:38 mot Karlskrona!



Eller vänta?

Klockan var ju 19:00 redan. 18:38 var tåget jag redan hade blivit frånkörd av i Lund. Men det borde gå ett Pågatåg till Bromölla alldeles strax. De brukar gå strax efter hela timmar. Men nej. Den här timmen gick inget Pågatåg. Så jag fick ta nästa Öresundståg istället. De går en gång i timmen. En timme efter 18:38 borde bli 19:38. Knappt fyrtio minuter. Det kunde vara värre...

Och det var värre. För det gick inget Öresundståg heller. Det gick först 20:38! Vad var det som stod på? Öresundstågen går ju alltid varje timme!

Långsamt gick det upp för mig. Det var LÖRDAG. Tydligen behöver det inte gå något Öresundståg till Karlskrona på lördagar 19:38...

När tågvärden låste dörren framför näsan på mig så var hen alltså förmodligen fullt medveten om att nästa tåg gick först om två timmar. Visst, det är inte bara hens fel. Mest av allt är det trafikplanerarens. Vem lägger avsiktligt tågen så att man bara har fyra minuter på sig att byta?

Att en tågresa mellan Göteborg och Blekinge ska gå via Lund är märkligt i sig. Men det är den resväg som man vanligtvis rekommenderas. Än märkligare då att man inte har lagt tågen så att det finns tid att hinna byta mellan dem. Fem minuter till hade räckt långt...

Går man in på Skånetrafikens hemsida och kollar så kan man bara resa från Göteborg till Olofström (via Lund) vid 9:55, 10:55, 11:55, 12:55, 13:55, 15:55 och 17:55 på lördagar. Resorna tar fem timmar och 44 minuter, varav 1 timme och två minuter som går åt till att vänta i Lund. Det går tåg från Göteborg mot Lund även 14:55 och 16:55, men då finns det inget tåg mot Blekinge att byta till. Detta borde jag naturligtvis ha vetat om i förväg. Men min ursprungstanke var att åka kring lunch. Det var bara de tågen jag hade kollat upp. Och de gick ju en gång i timmen, precis som vanligt. Sedan tillbringade jag ju en längre tid med att försöka hitta mitt resekort, och kom därför till stationen först vid 14:40. Och hade ingen aning om att tåget 14:55 inte skulle kunna ta mig hela vägen.

Eller hur var det nu? Egentligen?

Faktum var att tågvärden ropade ut att det fanns ett tåg till Karlskrona när jag kom till Lund. Tror jag. Jag hörde ju inte exakt hur utropet löd eftersom jag blev störd. Men det skulle förvåna mig om utropet löd:

"Och ni som ska byta mot tåg till Blekinge får sätta er och vänta två timmar och två minuter, för vi har lagt avgångstiden så att ni inte ska kunna hinna med det tåg som kommer att stå inne på Lunds station när vi kommer dit. Och sedan går det inget förrän två timmar senare... Och det hjälper inte att ta Pågatåget, för ni kommer inte längre än till Kristianstad ändå..."

Jag kom till slut till Olofström. Då var klockan 21:39. Då hade jag varit på resande fot i sex timmar och fyrtiofyra minuter. Hade jag hunnit med tåget som låstes framför näsan på mig hade jag varit där 19:39. Två timmar tidigare. Trots detta var jag alltså inte försenad alls! Förlusten av den första timmen var mitt eget fel som hade gått på ett för tidigt tåg. Andra timmen var ingen försening, utan det räknas som helt normalt att behöva vänta en timme och två minuter på ett byte i Lund. För det tåg som står inne ska man inte hinna med. Mina två timmars försening var alltså inget annat än ren inbillning...

Efterrätt: GRÖD! (på skånska)

Efter den tunga maträtten i förrförra inlägget och det ännu tyngre samhällsinlägget i det förra behövs nu lite lättsmält efterrätt. Av en händelse hittade jag ovanstående hos min lokala frukthandlare. "Röda druvor" stod det. Det var banne mig de största druvor jag har sett...


Några timmar senare låg de i en kastrull på min spis. Här skulle kokas GRÖD. Observera att detta är GRÖD med D. Det är inte det samma som svenskans Gröt. Som havregrynsgröt. Det är något helt annat. Denna skånska GRÖD är vad svensken skulle kalla KRÄM. Jag blev mycket förvånad när jag bildgooglade Rögröd nyss och inte fick en enda vettig träff. RöDgröd fungerade däremot. Men så heter det ju faktiskt inte. Dessutom påstods det vara det DANSKA namnet på Saftkräm. Måhända...

Här handlar det dock inte om Skånsk Rögröd utan om Skånsk Orangegröd. Brandgul tror jag förstås snarare mina skånska förfäder skulle säga. Nej. De skulle vid närmare eftertanke strunta fullständigt i färgen och bara kalla det vid dess rätta namn. PLOMMONAGRÖD. För förvisso var det plommon jag hittade hos frukthandlaren och inget annat...

 En fröjd för båda smaklökar och ögon. Bånn Appetittut!

Om man ska vara petig (förtydligande om den komplicerade gränsdragningsfrågan...)

OK, säger du. Jag förstår. Haparandaborna bryr sig inte så mycket om landsgränser. De vill egentligen vara finnar. Och Torneå sitter mer ihop med Sverige än med Finland. Men var går gränsen EGENTLIGEN? DET MÅSTE VÄL FINNAS EN GRÄNS! Hur ska man annars kunna veta var man är?

Om du envisas. Så här är det. Om vi går från väster till öster:

Först kommer IKEA. Det är definitivt Sverige.

Sedan kommer bussterminalen. Den är gemensam mellan Haparanda och Torneå. Men den ligger i Sverige.

Sedan kommer ett slags ingenmansland. En avstannad byggarbetsplats som är tänkt att bli det så kallade

Barents Center. Uppenbarligen döpt efter Barents Hav som ligger ungefär 50 mil härifrån. Här ska det byggas ännu fler affärer. Samt en multiarena och ett gigantiskt hotell. Du vet, sånt där som behövs i varje svensk småstad.

Sedan kommer ett långt smalt torg. I princip en gågata. Det kallas Victoriatorget. Efter svenska kronprinsessan. Finland har ingen prinsessa alls. På torget finns ett par märkliga skulpturer.

Sedan kommer en galleria full med affärer.

Sedan kommer Torneå.

Då jag inte såg några skyltar, trodde jag att jag var i Sverige tills jag plötsligt var i Torneå. Då trodde jag att jag hade passerat gränsen inne i gallerian. Men det var också fel. Gallerian är helt och hållet finsk.

Är det då ingenmanslandet som är gränsen? Ingenmansländer brukar vara det...

Nej. Ingenmanslandet är svenskt.

Suck...var går det där gränseländet då?

Ja, jag vet. Det är komplicerat. Men det var du som envisades. Gränsen går mitt på Victoriatorget. Gågatan alltså. Inte så att den korsar gatan, nej, den går mitt på gatan, längs med gatan. Förlåt...torget.

Det lilla som här finns kvar av Torne älvs bifåra, mellan Torneå och Sverige, rinner under torget. Ovanpå torget finns en mycket symbolisk gränsflod i form av några smala bassänger med fontäner. Varken bassänger eller fontäner innehöll något vatten när jag var där. Det var lite för kallt...

I ena änden av torget/gågatan står en staty. Två små lekande pojkar och en liten flicka som skådar mot framtiden. Eller mot Sverige för att vara exakt. Vänster lekande pojke sitter i Sverige. Höger lekande pojke sitter i Finland. Att flickan inte får vara med och leka är elakt.

I bakgrunden skymtas den sjö, som är resterna av den ursprungliga bifåran till Torne älv, det vill säga den egentliga gränsälven. Numera med land på alla sidor om. Och med avrinning under Victoriatorget.

I andra änden av torget/gågatan står den så kallade gränsbågen. Flätad av gult, blått och vitt. Det vill säga de svenska gulblå respektiva finska blåvita färgerna. Observera att det är ingen port man förväntas gå igenom. Från ett land till ett annat. Istället står den på tvären över gränsen. För att BINDA IHOP de båda länderna.

Hoppas alla frågetecken kring den komplicerade gränsdragningen mellan Haparanda och Torneå därmed är utredda...

Herrarnas Bildkokbok!

Då undrar du naturligtvis vad som egentligen fanns i det vita bokformade paket utan avsändare som omnämndes i föregående inlägg...



Jo, en ovanlig antikvarisk kokbok med titeln "Herrarnas Bildkokbok." En present från en god vän och trogen bloggläsare. Jag förstår nog vinken. Jag har verkligen försummat den ätbara (eller i alla fall nästan ätliga) matlagningsdelen av den här bloggen under året som har gått. I Norrland blev det mest Dafgårds och Findus. Naturligtvis måste det bli bättring på detta område. Nu har jag en hel bok med inspiration! Tackar så mycket!



Boken är från 1968, och full med tidstypisk gulfiltrade bilder av mat och korrekta och prydliga herrar som lagar den. Undertiteln är Franskt...skånskt...enkelt... och bättre än så kan det väl knappast bli. Det handlar alltså om den sorts mat som var mycket populär under tidsperioden, och som numera ofta går under benämning den bruna maten.



Jag noterar även att det skånska kapitlet inleds med en bild av Skanörs Gästgivargård.



Av en ren händelse besökte jag Skanör för första gången för bara ett par veckor sedan. Jag gick då bland annat förbi den anrika gästgivargården. Den såg inte lika spännande ut i verkligheten...



Och vad gäller gäss hittade jag dem bara, i ganska slitet skick, på grannens dörr.



Men på bilden i boken från 1968 ser de stora, feta och frodiga ut, precis som man kan förvänta sig i Skåne!

Mina erfarenhet av gästgiverier är annars ganska begränsad. Jag har bott ett par gånger på gästgiveriet i Sunne. Jag hade rabatt då jag studerade där. Någon mat hade jag dock inte råd med. På gästgiveriet alltså. Den enda gång jag har haft för avsikt att äta på en riktig skånsk gästgivargård...nej, vänta. Den historien sparar jag lite på. Den kommer under vintern. Tillsammans med ett antal exempel på mat ur boken. Jag lovar att under den mörka halvan av det kommande året presentera ett antal mycket personliga tolkningar av rätter jag återfunnit i boken. Bruna och fina som sig bör, och naturligtvis med gulfilter. Jag kan dock inte lova att jag kommer att laga dem iförd slips, och jag vet inte vad min hyresvärd skulle säga om jag börjar flambera. Men det måste väl gå att lösa på något sätt...

Segregationens två sidor...

Mina hemtrakter är återigen i medierna. Ja, jag räknar även Kristianstad kommun som mina hemtrakter... "Segregationen ökar mest i Kristianstad" rapporterar Sveriges Radio. De hänvisar till en undersökning som Dagens Nyheter har gjort. Ordet Segregation förklaras här som "det rumsliga åtskiljandet av befolkningsgrupper". Det vill säga att människor av samma sort ofta bor på samma ställe, och inte träffar och blandas med andra sorters människor. Och de problem detta medför. Har man varit i Näsby och Gamlegården, Kristianstads svar på Bergsjön eller Rinkeby, är det lätt nicka igenkännande.



Men det är bara halva sanningen. Segregationen har alltid två delar. Undersökningen gäller, vilket också nämns i radioinslaget, inte bara staden Kristianstad utan hela Kristianstads kommun. Det vill säga även Åhus, Kristianstads svar på Täby. Segregation kan se ut på många sätt...

Aftonbladet kritiserar moderatledaren...

...Anna Kinberg Batra för bristande geografikunskaper idag. Hon är just nu i Falun och tror att hon är i fjällen. Hänvisningar till ett visst citat från AKB:s förflutna är självskrivet i sammanhanget. Artikeln, som är en av Aftonbladets mest delade just nu, kommer ursprungligen från TT. Läser man Dalarnas tidning på ämnet får man veta att det från Falun till Fjällen är ungefär 20 mil. Nästan lika långt som från Falun till Stockholm...

Aftonbladet själva hade vissa problem med geografin i Skåne igår. Se mitt föregående inlägg. Men det var väl innan man hunnit dit, förmodar jag.

Idag beskriver man Bromölla som en bruksort med 12000 invånare i nordöstra Skåne. Betydligt mer exakt än gårdagens angivelse. Att bruksorten Bromölla bara har 7500 invånare (men det bor 12000 i hela kommunen) kan väl ses som en petitess i sammanhanget.

Det är naturligtvis lättare att uttala sig om en plats när man verkligen är där. Det är därför man behöver lokalredaktioner. I brist på dylika har tidningen skickat en av sina flygande reportrar. "Med oss på plats i Bromölla är vår reporter..." säger damen i Aftonbladets Stockholmsstudio. I rutan uppenbarar sig en rutig typ i skäggig skjorta. I nederkanten av bilden presenteras han med namn och texten "På plats i Bromölla". Rubriken på videoklippet är "Direkt från Bromölla". Han börjar rapportera...

Jag tappar hakan. Killen står utanför entrén till hotell Christian IV, på Nya Boulevarden mitt inne i centrala Kristianstad. Till vänster ser vi det nyligen ombyggda Rådhuskvarteret. I bakgrunden skymtas gamla Riksbankshuset vid Stora Torg.

När får vi se en direktrapport från Uppsala med Öhrströms Kristallvertikalaccent i bakgrunden. Eller kanske så här?

Skånsk geografikurs: Bromölla

Märkliga saker har hänt i en lägenhet i Bromölla. Se Aftonbladets huvudnyhet just nu. Tidningen verkar dock lite osäker på var Bromölla ligger...

Av upphovsrättsliga skäl vill jag inte sno kartbilden från tidningens hemsida, men jag har gjort en egen likvärdig, med hjälp av OpenStreetMap, en utmärkt karttjänst under Creative Commons licens. Så här ser Aftonbladets Bromöllakarta ut:

Kartbild © OpenStreetMaps bidragsgivare (CC By SA)

Som ni ser har man försökt att helgardera sig. Krysset täcker nästan halva Skåne och går en bit in i Halland och Småland också. Från Laholm (i Halland) till Löddeköpinge på västkusten, från Älmhult (i Småland) till Maglehem på östkusten...

Trots det lyckas man missa Bromölla helt. Bromölla ligger här...

Kartbild © OpenStreetMaps bidragsgivare (CC By SA)

...vid det lilla krysset. I sydöstra hörnet av Ivösjön, Skånes största sjö. Bromölla är därmed en av de enklaste Skånska inlandsorterna att placera på en blindkarta. En bra minnesregel är att Bromölla är "bron till Skåne", dvs att Bromölla ligger precis på gränsen till Blekinge. Man kan också säga att orten är "bron till Blekinge". Det beror helt på vilket håll man kommer ifrån...

Se gärna mitt besök i Bromölla för mer information om det lilla mysiga samhället, känt för sitt minimala konstgalleri, sina ödlor, toaletter, och Sanna Nielsen.

Uppdatering 15:30: Aftonbladets reportrar är nu "på plats i Bromölla". Då har de inte åkt efter sin egen karta i alla fall. En karta som lite diskret gömts undan inne i en av artiklarna...

Godnattsaga om en helt vanlig tågresa från Olofström till Göteborg...

(Texten uppdaterad 15-02-08)

Nu är jag tillbaka i Göteborg sedan ett par dagar. Då undrar du naturligtvis två saker:

1: Hur försenade blev tågen han åkte upp med?

och

2: Hur många ersättningsbussar blev det...och vart gick de den här gången?

Du har naturligtvis förra årets uppfärd efter jul i friskt minne. Lugn, bara lugn. Jag ska berätta...

Det började på morgonen. Jag och föräldrarna åt frukost hemma i Olofström. På nyheterna rapporterades om problem i tågtrafiken i Skåne. Växelfel i Tjörnarp. Jag beslutade snabbt att skjuta någon timme på tågfärden. Jag behöver inte fler Tjörnarpska växelfel till samlingen. Det enda som förvånar mig är att ingen har brytt sig om att byta den där växeln på de tre och ett halvt år som gått... Felet beräknades vara åtgärdat under förmiddagen. Det vill säga, med största sannolikhet redan innan jag hunnit passera Tjörnarp.

Liksom förra året följde min moder med på resan. Vi läste för säkerhets skull på Skånetrafikens hemsida före avfärd. Där konstaterades det att tåget "gör extra uppehåll i Vinslöv och Önnestad. Räkna med längre restid.*" Men det stod fortfarande att vi skulle hinna byta till Göteborgståget i Lund. 6 minuter hade vi på oss. Hela resan från Olofström till Göteborg beräknades ta 5 timmar och 5 min. Vi skulle vara på Göteborg C vid klockan 15:20. Vilket var helt OK...

(*Om Öresundståget gör uppehåll i Vinslöv och Önnestad betyder det att Pågatågen på sträckan är inställda. Vilket de oftast blir så fort det strular till sig någonstans. Som du som läst den här bloggen tidigare säkert vet...)

Kvällstidningarna rapporterade att växelfelet i Tjörnarp påverkade SJ-tågen mellan Malmö och Stockholm. Tågen var "inställda i båda riktningarna". Det måste ha varit en missuppfattning. Man ställer väl inte in alla tåg mellan Malmö och Stockholm bara för att det är ett litet fel de sista milen nere i Skåne? Det är ju som att ställa in alla tåg från Stockholm till Umeå om det blir stopp i Örnsköldsvik. De måste väl gå till Sundsvall i alla fall? Förmodligen handlar det bara om en missvisande formulering, men jag läste den i flera tidningars nätupplagor, så jag kan inte låta bli att undra...

Vi klev på bussen i Olofström. Busschauffören var en bekant, och hen körde felfritt och helt enligt tidtabellen. Strax före 11 klev vi av i Bromölla. Vårt tåg, mot Malmö, borde avgå några minuter senare. Jag hade min stora bagagevagn med mig, så vi skyndade oss att ta hissen ner till gången under spåren, och sedan den andra hissen upp på andra sidan. Där möttes vi av beskedet att Karlskronatåget (det som skulle gå åt andra hållet) var 41 minuter försenat på grund av personalbyte. Och vårt tåg var 20 minuter försenat på grund av OLYCKA.

Olycka? Det lät inte bra. Skylten vid spåret bekräftade olyckan och kompletterade med informationen att "Tåget går endast till Hässleholm. Buss ersätter mellan Hässleholm och Eslöv." Det lät lite märkligt. För mellan Hässleholm och Eslöv ligger Tjörnarp. Där det är växelfel. Och ett växelfel är väl inte någon olycka...eller?

11:04 kom ett utrop i högtalaren. "Det är stopp i tågtrafiken mellan Mörrum och Sölvesborg på grund av...(konstpaus)...en Olycka. Vi återkommer med mer information..."

För den som inte är bevandrad i sydöstra Sveriges geografi kan nämnas att Mörrum ligger mellan Karlshamn och Sölvesborg. Olyckan hade alltså skett i Blekinge, på andra sidan om oss. Den hade inget med växeln i Tjörnarp och ersättningsbussen mellan Hässleholm och Eslöv att göra, utan var en helt orelaterad incident. Det måste vara tåget som vi skulle åka med som hade råkat ut för något...

11:12 Nytt utrop: "Öresundståg mot Malmö med avgångstid 11.03 har beräknad avgångstid 12.03".
Ja, du hörde rätt. Nu var tåget plötsligt försenat en hel TIMME.

11:14 upprepades tidigare utrop. "Det är stopp i tågtrafiken mellan Mörrum och Sölvesborg på grund av...(konstpaus)...en Olycka. Vi återkommer med mer information..."

På skylten vid spåret ersattes vårt tåg av ett Pågatåg med avgångstid 11:36. Det gick visserligen bara till Kristianstad, men bättre det än inget alls. Det är i alla fall lite närmare till Göteborg. Men nej, jag hann inte ens få upp kameran och fotografera skylten förrän tåget var inställt.

Nya utrop i högtalaren. Öresundståget till Karlskrona 10.51 "är idag inställt". Och strax därefter var även Öresundståget mot Malmö och Köpenhamn inställt. "Detta beror på en olyckshändelse". Notera den förändrade formuleringen. En "olyckshändelse" istället för "en olycka". Det låter inte lika illa. Tyvärr tror jag så här i efterhand, efter att ha läst en av de få och mycket kortfattade tidningsnotiser som skrivits om incidenten, att det snarare var en "olycka" än en "olyckshändelse".

11:19: Utrop: "Det är stopp i tågtrafiken...bussar är beställda men inte bekräftade." Den formuleringen minns jag från Eslöv häromåret. Med betydelsen att det kanske aldrig kommer att komma några bussar. Kanske bäst att bara vänta till nästa tåg. Det vill säga 12.03. Det bör ju inte ha råkat ut för något. Ännu i alla fall...

11.21. Enligt skylten vid spåren så beräknas Öresundståg 12.03 mot Köpenhamn nu avgå 12.18.

11.26: "Pågatåg 11.36 mot Kristianstad är idag inställt."

Tack men det vet vi redan. Folk börjar lämna perrongen. Några har väl ordnat skjuts. Någon säger sig ge upp planerna på utfärd idag, och går hem igen. De som inte har något annat val än att vänta stannar kvar...

11.28: "Öresundståg mot Karlskrona 10.51 är idag inställt och ersatt med buss. Buss avgår från hållplats A utanför stationshuset."
OK, då har de bekräftade bussar som går på det hållet. Frågan är bara om de har några som går åt vårt håll...

11.29: "Det är stopp i tågtrafiken mellan Sölvesborg och Mörrum. Vissa avgångar ställs in. Bussar är beställda men inte bekräftade..."

Tydligen inte.

11.30: "Öresundståg mot Malmö och Köpenhamn 11.03 är inställt och ersatt av buss. Bussen avgår från hållplats A utanför stationshuset."

Jomenvisst. Då så. Extra plus för att de berättar var bussen går ifrån. Det finns visserligen bara två busshållplatser vid Bromölla station, och de ligger bredvid varandra. Men ändå...

Vi tar våra väskor och vår kärra och går tillbaka mot undergången och hissen. Möter två damer av utländskt ursprung. De ser frågande på oss.
-Tåg nej?
Jag svarar.
-Buss!De nickar och går bort mot busshållplatsen.

Vi åker hissen ner och kliver ut i tunneln. Vi hör att det kommer ett nytt utrop. Tyvärr finns ingen högtalare i tunneln så vi hör inte vad som ropas ut. Vi åker den andra hissen upp och går bort mot busshållplatsen. Ytterligare ett utrop kommer, men inte heller vid stationshuset eller vid busshållplatsen finns några högtalare.

När vi precis hunnit bort till busshållplatsen kommer ett godståg körande förbi stationen. Från Kristianstadshållet och i riktning mot Sölvesborg och olycksplatsen. Är spåret framkomligt nu?

I busskuren finns en skärm. Enligt den ska tåg 11.51 till Karlskrona avgå 11.54, det vill säga strax, från spår 1. Efter det kommer tåg 11.51 till Karlskrona till spår 1 en gång till. Men denna gång är det inställt. Därefter 12.03 till Helsingör (det vill säga Malmötåget), och det är OCKSÅ inställt. Så vi får verkligen hoppas att det kommer en buss.

Vi står tre personer i busskuren. Det är kallt. Jag går bort till stationshuset och tittar in i väntsalen för att se om där finns någon mer information. Där inne är fullt med folk. Men några utrop hörs inte. Det finns nämligen ingen högtalare där heller. Och på den stora skärmen på väggen syns ingen trafikinformation. Den visar bilder på dinosauriefossil. Ja visst ja. Väntsalen på Bromölla station är ju ingen riktig väntsal. Den är ju ett dinosauriemuseum...

Ungefär klockan 11.50 lämnar jag min moder med väskorna på busshållplatsen och går bort till spåren för att se om det kommit någon mer information på tavlorna och höra vad som egentligen ropas ut i högtalaren...

Det ska tydligen komma ett Pågatåg 12.18 från Kristianstad och vända. Det borde man ju kunna åka med. Godståget som körde förbi för en stund sedan kom inte så långt. Jag kan se det stå på spåret några hundra meter bort. Nytt utrop:

"Öresundståget...är idag inställt. Invänta mer information."

Inget nytt alltså. Jag går tillbaka till väntkuren med väntande moder. Då kommer plötsligt en buss. Och sedan en till, precis efter. Två vackra gula Skånebussar. Äntligen! Men nej, det är inga ersättningsbussar. Det är de ordinarie bussarna till Sölvesborg respektive Olofström. Det har alltså gått precis en timme sedan vi kom. Ingen vill kliva på Olofströmsbussen. Jag utbyter några ord med chauffören som jag känner igen från sommarens resor. Hen vet tyvärr ingenting om trafikstörningarna. Och inget om några ersättningsbussar. Jo, förresten. Hen var i Älmhult för någon dryg timme sedan. Och det var visst ersättningsbussar där också...

Min moder tar upp mobilen och försöker ringa Skånetrafikens informationstjänst. Men de utlovar 18 minuter telefonkö. Så det är bara att lägga på igen.

Jag går tillbaka till spåren. Pågatåget 12.18 från Kristianstad är redan försenat 8 minuter. Vilket är lite märkligt eftersom det inte är några problem på den korta sträckan mellan Kristianstad och Bromölla. Och Kristianstad är vad jag vet tågets ändhållplats.

Vi har nu placerat oss och väskorna under taket utanför stationen. Ungefär mittemellan busskuren och de närmsta spåren. För att inte ha alltför långt åt något av hållen, beroende på om det blir ersättningsbuss eller Pågatåg.

Då ser vi en ny buss svänga in till stationen. En turistbuss! Vi springer bort till kuren. Den stannar. Av kliver en tågvärd. Det verkar lovande. Min moder försöker fråga honom om bussen ska mot Kristianstad. Han ignorerar henne totalt. Istället räknar han personer som kliver av efter honom. Vilket känns ganska meningslöst. Jag lyckas få kontakt med busschauffören med teckenspråk genom framrutan. Jag pekar med ena handen mot Kristianstad och den andra mot Sölvesborg, ser frågande på händerna och sedan på honom. Han pekar mot Sölvesborg. "Karlskrona" tillägger han när alla som ska av har gått av och jag kan sticka in huvudet i bussen. Någon går på. Den döve tågvärden går på. Sedan kör bussen igen.

Jag går tillbaka till spåren för att lyssna. En ryslig tur att vi är två, så jag slipper släpa alla väskorna fram och tillbaka.

Nytt utrop: "Stopp i tågtrafiken. Tågen vänder i Kristianstad och Sölvesborg. Bussar är beställda, men inte bekräftade."

Märkligt. Den där bussen som nyss stannade här? Den såg väldigt bekräftad ut, tycker jag... En äldre man har svårt att höra utropen. Jag återberättar dem för honom, så gott jag kan. Han tackar så mycket. En dam säger att det är andra gången idag som hon sitter fast på grund av strulande tåg.

Sedan kommer det en buss till. En gul Skånebuss. Men denna gång märkt "Tågersättning". Det kan ju inte misstolkas. Äntligen! Den stannar vid busshållplatsen. Jag dyker in. Men nej...

-Karlskrona! säger han.
-Det är nummer två till Karlskrona. Men ingen till Kristianstad, säger jag.

Han rycker på axlarna och kör därifrån. Jag tror inte någon klev ombord.

En kort stund senare kommer en tredje buss. En turistbuss till...Vågar jag säga Äntligen? Men jo, han ska till Kristianstad. Han öppnar bagageutrymmena, vi lastar in väskorna och går ombord. Bussen blir inte full, men nästan. Genom fönstret ser jag en av mina gamla D-klasselever och hans bror. De är på väg ombord men vänder i dörren. De ska åt andra hållet...

12.20 lämnar vi Bromölla. Fyra minuter senare möter vi två ersättningsbussar till ute vid sågverket. Ytterligare sex minuter senare två till. 12.42 kommer vi till Kristianstad, där det är fullt med ersättningsbussar. Ett Öresundståg står inne, och enligt skylten jag såg från bussen ska det avgå 12.45. Så fort bussen stannar skyndar vi oss ut. När vi fått ut väskor och vagn upptäcker vi att de har snott in sig i varandra. Vi lyckas få isär dem och springer bort till tåget. "Endast yttre tågset" står det på skylten vid spåret. Tåget kommer alltså att delas, och vi springer förbi den första halvan, som är full med folk, bort till den andra. Viss tvekan råder där inne huruvida detta är det yttersta tågsetet, eller om det finns ett tredje, men vi enas till slut om att det bara finns två och att detta därför är det yttre.

Sedan väntar vi. Samtalar med en sympatisk man från Önnestad. Öresundstågen stannar ju vanligtvis inte i Önnestad och Vinslöv utan kör direkt till Hässleholm, men Pågatågen på sträckan är inställda och han har hänvisats till det här tåget. Vi såg ju själva att det stod redan i morse på nätet att Öresundstågen skulle göra extra uppehåll i de nyss nämnda orterna. En yngling kommer ombord med andan i halsen. Han har varit på arbetsintervju. Han var en och halv timme försenad dit i morse. Inte så lysande. Men HAN FICK JOBBET! Hans ögon lyser av lycka medan han tränger sig inåt i vagnen. Utanför dörren, ute vid spåren kommer ett utrop i högtalaren:

"Öresundståget till Malmö och Köpenhamn beräknas avgå 12.55."

Ordinarie avgångstid är 12.24. Det är alltså minst en halvtimme försenat redan. Och egentligen borde vi ha åkt med tåget som gick en timme tidigare. Om vi inte hade fastnat i Bromölla. En och en halv timme total försening. Än så länge...

Pågatåget från Bromölla kommer. Med fler passagerare som vill ombord på vårt tåg. Och sedan kommer faktiskt ett Öresundståg som enligt skylten vid spåret är "ankommande från Bromölla". Men enligt tåget själv är det "Ej i trafik".

Vi har hittills inte hört några utrop inne på tåget. Och inte sett till någon tågvärd. Plötsligt ser vi en skymt av en lokförare som springer förbi utanför dörren i riktning mot första vagnen. Vi kör. Strax kommer ett utrop (på danska). "Nästa stopp Hässleholm." Mannen från Önnestad tar sig för pannan. Tågvärden kommer så småningom gående genom tåget. Vi gräver efter våra biljetter. Tågvärden hälsar vänligt, går rakt förbi oss, öppnar toalettdörren, tittar in, stänger toalettdörren och går vidare...

I Hässleholm tar jag en titt ut genom dörren och noterar att hela tåget - båda tågset - körde från Kristianstad. Trots den information som stod på skylten på Kristianstad station.

Vi kör vidare. Utan problem susar vi förbi Sösdala och Tjörnarp. Jag ringer min fader på mobilen och upplyser honom att vi nu tagit oss förbi växelfelet och att vi befinner oss i en låt av Östen Warnerbring...

Utrop i högtalaren: "Vi kör nu med nedsatt hastighet eftersom vi ligger bakom ett långsammare tåg."

13.30: Det plingar till i högtalaren men kommer inget utrop.

13.36: Nytt pling. "Detta tåg kommer att sluta i Malmö. Om man vill åka vidare mot Köpenhamn får man ta ett annat tåg. Vi vet inte vilket spår vi kommer att komma in på och inte när nästa tåg kommer att gå till Danmark..."

Synd om alla danskar. Vi bryr oss inte. Vi ska bara till Lund.

13.38: Nytt pling, och sen inte mer.

13.39: Nytt pling. En man säger på bred skånska "Kan ombordaren ringa till föraren...tack...". Ombordaren? Det var ett nytt ord för mig...

Vi rullar in på Lunds station. Strax innan dörrarna öppnas...

13.40: Nytt pling. Tågvärdens röst igen. "Detta tåg går hela vägen till Köpenhamn. Ni behöver INTE byta i Malmö..."

På stationen i Lund kunde vi se att tåget till Göteborg inte skulle avgå förrän 14.17. Vi hade alltså ungefär en halvtimme på oss att äta medhavd matsäck. Längst ner på informationstavlan kunde vi se att det någon rivit ner en kontaktledning i Ödåkra, det vill säga strax norr om Helsingborg. Pågatågen inställda. Öresundstågen vände i Helsingborg och Ängelholm. Reparatör på plats. Prognos: Lagat klockan 05.00 dagen efter. Vi hade alltså ytterligare en ersättningsbuss att se fram emot.

14:15 Varsin pastasallad och en gemensam vilseåkning i hissen senare stod vi nu vid spår 6 på Lunds central. 14:20 tåget beräknades avgå 14:28.

14:28 hade vårt tåget försvunnit från skylten på spår 6 och ersatts av ett sent vändande Pågatåg till Helsingborg via Landskrona, med beräknad avgångstid 14:37

Som strax därefter ersattes av ett annat Pågatåg till Helsingborg, denna gång via Teckomatorp och med avgångstid 14:39. Vart tog vårt tåg vägen?

Jag gick bort till den större informationstavlan. Enligt den skulle vårt tåg nu avgå 14.42. Dessutom var det ändrat till spår 5. Men det senare insåg jag inte förrän jag var tillbaka vid spår 6. Det stod nu på skylten vid spåret, och ropades ut i högtalaren. Vi och alla andra på perrongen fick ta en rulltrappa upp och sedan en annan rulltrappa ner...

14:42 hann bli 14:44, men sedan kom faktiskt tåget. När vi klev ombord var vi 2 timmar och 22 minuter försenade. Inte oväntat hamnade vi precis bakom ett långsammare tåg. Förmodligen något av de nyss nämnda Pågatågen. Vi åkte ungefär tjugo minuter innan de som missat att kontaktledningen var nedriven fick information det. Sedan åkte vi tio minuter till. Med den korta och koncisa och fullkomligt felaktiga informationen vi fick förra året i gott minne ("uppför trappan och till höger"), såg jag nu fram emot att få höra hur vi den här gången förväntades hitta till ersättningsbussarna på Knutpunkten i Helsingborg. Strax före ankomsten kom utropet. Jag lyckades inte skriva ner allt, men det lät ungefär så här:

"...uppför rulltrappan och ut från Knutpunktens inne...ut från den...från själva Knutpunktens station...så hittar ni...ut...jag kommer även att visa för hand..."

Nå, det sista lät i alla fall begripligt och lovande. Tåget stannade. Folk strömmade ut. En bit bort såg jag några tågvärdar som stod och snackade med varandra. Någon som visade vägen syntes inte till. Å andra sidan var det inte så svårt att hitta rulltrapporna. Det var bara att följa strömmen. Vi kom upp i stora hallen på Knutpunkten. Sedan då? Ingen värd eller informatör syntes till. Kön inne på Skånetrafikens butik var lika lång som förra året. Lyckligtvis kom vi ihåg var ersättningsbussarna gick ifrån. Har man varit med förut, så... Vi skyndade oss dit. Där stod en kille i neonfärgad väst. Det var ju så dags att ha honom där, kan man tycka. Han hade gjort mer nytta på vägen dit. Men han kunde i alla fall upplysa om att dessa bussar mycket riktigt var ersättningsbussar. Mot Ängelholm. Han kunde också upplysa om att den buss han för tillfället stod vid var låst, och att den inte öppnades förrän den andra bussen, några meter bort, var full. Jag kastade en blick bort mot den andra bussen. Där var fullt med folk och smått kaos. Men eftersom de inte ville öppna en till, så...

Vi gick bort till kaoset vid den andra bussen. En mycket uppretad dam höll på att skälla ut den västprydde informatör som stod där. Jag försökte höra om vad, men hann bara uppfatta ordet "försenad" innan jag, min moder och de närmast belägna passagerarna, ganska bryskt motades bort och hela vägen tillbaka till den låsta buss vi nyss kommit ifrån. Chauffören slängde upp en lucka på sidan av bussen och gav tecken åt oss att lasta in. Tyvärr befann sig luckan en meter ovanför marken, och min bagagevagn var tung. Jag lyckades sträcka någon mindre men synnerligen känslosam muskel i ryggen, innan chauffören stängde luckan och öppnade nästa, som naturligtvis befann sig betydligt lägre. Sedan motades jag och modern bort från luckorna och in i bussen. Nu vet jag hur får känner sig. Vi hann knappt sätta oss till rätta innan bussen startade och körde iväg. Hade vi inte varit med för ett år sedan, och vetat var ersättningsbussarna befann sig, och behövt springa runt och leta som vi gjorde då, hade vi aldrig hunnit med. Förhoppningsvis kom det fler bussar så småningom, men frågan är hur lång tid det hade tagit. Och om vi inte hade hunnit missa ett tåg till...

En halvtimme senare, ganska precis klockan 16.00, anlände vi till Ängelholm. Vi klev ur. Den nu något lugnare chauffören lyfte ner och ut bagagevagnen åt mig. Det ska han ha tack för. Vi gick bort till tåget. Första dörren var märkt "Avstängd", men öppen. Vi gick en bit till. För säkerhets skull. Vi satte oss till rätta där inne. Sedan väntade vi. Enligt tidtabellen skulle tåget köra 16:14. Och det gjorde det också. Några minuter senare kom ett utrop från tågvärden i högtalaren:

"Vi beklagar dem av er som reser med en timmes försening på grund av den nedrivna kontaktledningen i Ödåkra...Beräknad ankomsttid till Göteborg är 18.20..."

En timme? Vi såg på varandra och suckade i kör. Ingen beklagade våra första två timmars försening. För vi var nu uppe i 3 timmar. Sista biten upp till Göteborg gick ganska smärtfritt och vi anlände till Göteborg klockan 18.28. Efter 8 timmar och 13 minuters restid, och följaktligen totalt 3 timmar och 8 minuter försenade.

Resan från Olofström till Göteborg gick precis som vanligt, med andra ord...

Nyårskrönika och julsammanfattning...

Skånsk vinter (och buss) i Blekinge
Foto Anders N

Julen är slut för i år. Den tillbringades som vanligt på sydligare breddgrader, närmare bestämt hemma i Olofström. Julen var mestadels skånsk, med senapssås och skånsk vinter utanför fönstret. Ungefär som vanligt, med andra ord. Det som skiljer den från tidigare jular, förutom den förrymda postlådan, var framförallt två saker: För det första att jag för första gången skickade julhälsning via MMS. Det var faktiskt första gången jag skickade MMS överhuvudtaget. Eller försökte i alla fall. Jag är lite osäker på om det kom fram. Det är svårt med den nya tekniken. Som du kanske förstår har jag blivit med Smartphone. Det blev jag redan i november, men jag håller fortfarande på att försöka lära mig. Ett blogginlägg på ämnet kommer säkert att dyka upp under vintern. Allt försvåras av att Smartphoneladdaren springer och gömmer sig med jämna mellanrum. Betydligt oftare än vad Dumfånladdaren gör. Det tycks alltså vara en fråga om intelligens...

Sammanfattningsvis: Behöver man SMS:a eller ringa mig, så rekommenderar jag min gamla Dumfån. Annars kan det ta en vecka eller så innan jag upptäcker det...

Den andra ovanligheten denna jul var att jag tillbringade större delen av juldagen och ett par timmar in på annandagen med att filma rockkonsert. Jag har inte kört så mycket handkamera sedan Holje Musikklassers 10-årsjubileum 2001. Det tog en bra bit in på fjärdedag jul innan jag hade återhämtat mig. Bortsett från det och några ohyfsade, otrevliga och närgångna konsertbesökare var det en ny och trevlig erfarenhet...

Nå, nu är det hög tid för min årliga nyårskrönika. Från året som gick. Ett år då jag har försökt fokusera på kvalitet framför kvantitet. En viss tidsbrist kan också ha spelat in. Det blev alltså bara 143 inlägg jämfört med 248 året dessförinnan. Men det hände en hel del ändå...

Foto Anders N

Vi börjar i januari. 2014 började med en avslöjande tablåändring och en underlig tid. Sedan kom Valfriheten. Det pratas mycket om valfriheten nuförtiden, men sällan om vad den kostar och om den är värd priset. Valfrihetens pris var därför ett mycket uppskattat inlägg i två delar. Läs först Del 1 med bakgrund, så kan du läsa del 2 med exakt summa sedan. För att lugna nerverna rekommenderas sedan några lugna bilder från en höstpromenad i Hyssna några månader tidigare.

I februari kastade någon tärningarna i förorten. Jag försökte uppdatera mitt antivirusprogram och upplevde en av mina musikaliska favoriter, Philip Glass, när han besökte Göteborgs filmfestival. Ja, att jag överhuvudtaget lyckades ta mig tillbaka till Göteborg förresten... Bara upp för trappan och till höger...eller?

I mars fick jag vårkänslor. Jag skådade vårtecken i buskarna, visade bilder från Vårgårda och lagade vårrulle med bröd. Jag skådade också några märkliga öppettider, fick ett nytt telefonsamtal till Linus, fotograferade Mars och lade ut mitt första blogginlägg någonsin från ett tåg. Med bilder från en båtresa i Göteborgs skärgård. Mina försök att förnya ett recept rörde upp många känslor bland bloggläsarna. Det uppskattades av undertecknad...

April gick i påskens tecken. Jag lagade mina första tio pannkakor värda namnet, Unicef gick vilse i Linus syster Lottas pannkaka och ett förlorat ägg bevarades för eftervärlden. Och så lite badkarsrally och några bilder från ett besök i Grästorp.

I maj gjorde jag min värmländska resa. Blogginläggen från månaden bestod nästan uteslutande av rapporter från denna resa. Trots detta hann jag bara med att berätta om en bråkdel av allt jag upplevde. Först åkte jag från Göteborg med ett falskskyltat tåg kallat SJ Regional (osv osv). Tågpersonalen visade sig ha väldigt dålig koll på vilka biljetter som gällde på dessa tåg. Jag hamnade så småningom i Karlstad. Jag gick på garden party hos Gustaf Fröding, som dock inte ville åka buss med mig. Jag lärde mig nyttan av att ha alla hästar hemma. Jag gick till Kanada två gånger, sprang dit en tredje och avslutade dagen med en Carbonara i Vita huset. Upptäckte hemliga busshållplatser, skymtade Lars Lerin, besökte familjen Eriksson i Rackstad, köpte en tröja i Arvika och steg av tåget i en vilda västernstad.

I juni tog jag mig ner till södra Sverige strax innan tågen stannade. På bloggen fortsatte värmlandsrapporterna. Kände fragrancen av en fuktig fransk boulevard i Karlstad. Såg det obeskrivliga Molkom. Fick ett Instagram från 1970-talet i Hagfors. Luktade mig fram till en toalett i Torsby. Träffade en hel familj med järnvägsstationer. Sedan tog jag paus i Värmlandsrapporteringen för att åka tåg i tågstrejkens Skåne.

I Juli stod tågen fortfarande stilla i Skåne, men inte på internet. Jag träffade min kärnfamilj i Helsingborg. Besökte Sjöbo marknad. Följde skyltarna på vägen hem. Promenerade från Färlöv till Karpalund. Berättade sagan om snigeln som inte kunde vänta. Såg ett garage med parkeringsförbud och spåren av en lokal regnskur. Månaden avslutades i Fjälkinge där det finns en affär som inte vet om att den finns...

Augusti började på årets upplaga av Planket i Göteborg. Jag försökte hämta ut min medicin på Apoteket, såg Thors ansikte på himlen, försökte hämta ut min medicin på Apoteket en gång till, fick vänta länge på min tur och gick på heldags promenadloppis i Utby.

September var valet det stora samtalsämnet här i landet. Av naturliga skäl. Sist jag fotograferade en sittande statsminister, dagen före valet 2006, satt han bara ett dygn till. Du kanske tror att det var en ren tillfällighet, att varken jag eller min kamera kan avgöra ett helt val. Låt mig då säga att jag även i år fotograferade en sittande statsminister. Ja, hela Alliansen faktiskt. Dagen före valet. Och du vet ju vad som hände... Tyvärr fotograferade jag även Stefan Löfven den dagen. Och orsakade förmodligen därigenom det kaos som präglat den svenska inrikespolitiken resten av året. Mitt nyårslöfte blir därför att vara betydligt försiktigare i fortsättningen när jag fotograferar politiker...

I oktober var det naturligtvis bokmässa, med tillhörande traditionsenligt kändistest. Därefter inte mindre än två olika fotoklubbsutflykter, samma helg. Till Borås med Göteborgs fotoklubb och till Äskhults by med Bergsjöns. Och så fick jag ett telefonsamtal till Linus farbror Lasse i Arninge.

I november fick jag ett mail från någon som trodde att jag inte var död. Jag mindes sommarens tågincident vid Fjälkinge. Såg in i mitt privata mörker. Åt trattkantareller från mitt hemliga svampställe. Tog farväl av en gammal trotjänare. Beskrev mitt oönskade kontrollbehov. Gick på årets Hasselbladsprisceremoni. Gratulerade Berlinmuren på 25-årsdagen. Blev förbannad på några telefonabonnemangsförsäljare. Presenterade toaletter jag mött. Gick på Bibliote. Mindes den perfekta
abonnemangsförsäljaren och visade en bild från Bergsjöns Centrum. Förlåt...Färgsjöns Centrum, menar jag förstås...

I december förstod jag vilka telefonabonnemangsförsäljarna egentligen var. Såg på TV-våld. Återvände i minnet till Värmland där jag gick vilse i Bäverland. Besökte Trafikens dag i Säffle. Såg en präst rycka ut. Funderade över konsten att hantera hög belastning. Besökte en historisk plats där någon bott. Åt Pås(sopps)carbonara. Såg en Skylift. Vikarierade för jultomten. Som julmat lagade jag hemlagad burksoppa till mina bloggläsare. På julafton spred jag lite musikalisk julstämning från 2003. Skänkte en tanke till alla ensamma julfirare och avslutade året med att berätta julsagan om Postlådan som tog jullov.

Som du märker så var bloggåret lite tunt i början, men tog sig mot slutet. Naturligtvis hände det mig mycket mer än det som jag hann med att lägga ut på bloggen. Jag har fortfarande några Värmlandsminnen att bjuda på och massor av västsvenska och skånska resor. Med tillhörande tågstrul. Jag har också nosat på Bohuslän, Dalsland, Halland och till och med lite på Närke. Så även om det inte skulle hända någonting alls under 2015, har jag bilder och berättelser så det räcker och blir över. Fortsätt läsa, och ha ett riktigt Gott Nytt År!

Foto Anders N