Friday, October 28, 2011

Spårlöst försvunnen?

spårlöst försvunnen, gamla spår, järnvägsspår, foto anders n
Spårlöst försvunnen? (Foto Anders N)

Från sommarens skånska resa: Korv - Gubbe i keps

korvgubbe, korv, gubbe i keps, foto anders n
Korv - Gubbe i keps (Foto Anders N)

Valleberga kyrka

valleberga kyrka, österlen, kastal, skånsk kyrka, skåne, foto anders n
Valleberga kyrka (Foto Anders N)

Thursday, October 27, 2011

Bloggföljetong: The Quest for Fire(Wire) del 3

Detta är del tre av en bloggföljetong. Det borde ha varit sista delen, men som det ser ut nu blir det minst en del till. I vilket fall bör du läsa föregående två delar om du ska kunna förstå vad det här egentligen handlar om. Läs del ett först.

Nu var kvällen sen och jag åkte hem. Utan vare sig ny dator eller någon lösning på FireWire-problemet. Jag gick ut på nätet. Hittade många frågor på olika nätforum, men inga vettiga svar. Jo, det var någon som sa att "det går inte". Det svaret duger inte för mig. Det måste gå. Jag kan väl inte vara den ende i världen som vill redigera film på min bärbara dator? Jag vet att kamerorna nuförtiden har USB-koppling. Men inte min. Eller så har man Mac. Eller så har man en stationär dator och där kan man sätta vilka kort man vill. Men jag vill inte ha en stationär dator. I en bärbar dator vill man inte redigera film, och inte kunna sätta några kort för att få FireWire? Eller? Vad är egentligen problemet? Att jag inte har råd med en tillräckligt fin dator? Jag kan inte lägga 12000 eller mer på en dator. Det går bara inte.

På Ebay (Tradera på Amerikanska) hittar jag plötsligt dem. Hur många som helst. Sladdar med USB i ena änden och FireWire i andra. Så enkelt. Men om det är något jag har lärt mig om Ebay, så är det: Om det finns en mycket efterfrågad "magisk" produkt som inte går att få tag på någon annanstans på hela nätet, och det finns massor av dem billigt på Ebay. Men BARA på Ebay: Då är det något skumt. Eller för att använda ett populärt uttryck om näthandel: "Är det för bra för att vara sant, då är det inte sant." Jag är övertygad om att dessa sladdar verkligen har en USB-kontakt i ena änden och en FireWire i den andra, men jag är lika övertygad om att det finns ett jordfel, en kortslutning eller bara helt enkelt ingenting alls däremellan...

Den varianten gick alltså inte. Istället valde jag att leta efter en billig bärbar dator med FireWire eller kortplats. Det måste ju finnas. Det finns ju hur många sorters datorer som helst. Någon datortillverkare kanske hade valt att nischa sig inom detta område? Många datorförsäljare hade avancerade system på sina hemsidor där man fyllde i vad man hade för krav på sin dator (pris, processor, skärmstorlek, midjemått, ögonfärg, hobbies, sjukdomar etc), men ingenstans kunde man fylla i kraven "FireWire" eller "Kortplats". Förmodligen för att de inte hade någon sådan dator. Jag gick in på Pricerunner, som är en bra tjänst för att hitta billigaste pris på en vara. Jag tänkte att man där borde kunna hitta fler olika sorters datorer än hos respektive säljare. Jag fyllde i pris och lite minimum prestandakrav. Sedan började jag gå igenom alla datorer som kom upp. Det tog sin tid. Jag hade nästan gett upp när jag hittade en bärbar dator som påstods ha kortplats. Den hade ett mycket fördelaktigt pris och såldes dessutom av en firma i Göteborg. För bra för att vara sant? Bäst att kolla upp dem närmare...

Jag gick in på firmans hemsida. De presenterade sig som en av Sveriges äldsta och mest anrika datorföretag. De sålde via postorder och hade även en butik i Göteborgs södra delar. Man kunde beställa varor på nätet och hämta dem i affären. Om man kunde vänta 1-3 veckor(!) så var det gratis avhämtning. Betalade man gick det på ett dygn. Jag letade upp datorn på deras hemsida. Modellen stämde. Priset stämde. Men det stod inget om någon kortplats! Det stod alltså varken att den fanns eller att den saknades. Pricerunner påstod att den fanns, men de sysslar i första hand med pris, och är kanske inte lika pålitliga vad gäller prestanda. Det kunde helt enkelt vara att skrivfel.  Jag gick in på tillverkarens hemsida, och där fanns en massa datorer, men jag kunde inte hitta just den modell jag var ute efter. Jag hittade heller ingen information om eventuell kortplats. Inte på någon av datorerna där. Men, tänkte jag, om nu det finns en affär på så nära håll...

Dagen efter tog jag spårvagnen in till stan. Den stannade precis utanför den anrika datoraffären. Jag har lite svårt för specialiserade datoraffärer efter några tidigare incidenter. De brukar komma med undanflykter typ "Det är inte vårt fel. Datorer är så där. Man kan inte lita på dem..." Tänk om en bilförsäljare skulle säga samma sak. "Jag vet att vi sålde den här bilen till er i förra veckan, men det är inte vårt fel att växelspaken har lossnat och att visaren på hastighetsmätaren saknas. Det händer ibland på bilar. Det är bara att acceptera..." för att inte tala om den gången jag frågade varför ett utlovat tillbehör saknades, och fick svaret "Vad ska du med den till?" eller hur det nu var. Det är väl skit samma vad jag skulle ha den till, för jag har köpt den, och då ska den finnas och fungera. Borde jag ha svarat. Tyvärr var jag snäll på den tiden. Jag är fortfarande på tok för snäll, men jag tar inte vad som helst längre. Om inte annat skriver jag sura blogginlägg när jag kommer hem.

Nå, det var bara en parentes. Den här datoraffären som hade kunnat vara verksam i så många år, i en så stor stad som Göteborg, var säkert betydligt seriösare. Jag klev in. Mannen bakom disken betjänade en annan kund, och under tiden tittade jag runt. Jag hittade en hel vägg med sladdar och kontakter. Men naturligtvis ingen USB till FireWire-kabel. Då visste jag säkert. Om det inte fanns här, hos den seriösa datorfirman, då fanns det helt enkelt inte. Sedan blev det min tur. Jag sa att jag hade två frågor:

1: Om jag vill koppla in en videokamera med FireWire till en dator som inte har FireWire? Hur gör jag då?
Mannen svarade att det bara fanns ett sätt. Det var att sätta in ett kort med FireWire-port. Det fanns inget annat sätt. Men då måste datorn ha kortplats. En av två sorter. Hade min dator kortplats? Innan jag hann svara frågade han om jag var säker på att den hade kortplats. Jag svarade att jag visste mycket väl vad en kortplats var, att jag hade en i min dator, men att det inte var den datorn det gällde. Vilket elegant ledde mig in på fråga två. Jag fiskade fram annonsen om datorn jag hittat på företagets hemsida. Och frågade:

2: Har den här datorn kortplats?
Mannen såg ut som om jag var världens mest besvärliga kund. Han suckade djupt. Jag kunde inte ställa en sådan fråga, sa han. (Jaså inte? Varför då? tänkte jag...) Jag hade inte så mycket möjligheter att svara, för han pratade väldigt snabbt. Läs nedan vad han sa, och vad jag borde ha svarat, om jag hade hunnit. Men det var vad jag tänkte, och jag blev allt mer frustrerad ju längre han höll på. Du förstår säkert själv:

Jag måste förstå att datorer var som bilar. Det fanns olika modellnummer. Som VOLVO V70. Men sedan fanns det olika tillval. (OK?) Som färg, klädsel, cabriolet eller vanlig. (Jajaja, men då vill jag ha en med kortplats. Om det går? Det är ju därför jag frågade) Alla versioner har varsitt id-nummer. (Vad bra, och...?) Det ser du här. Och så pekade han på papperet. (Jaha, där står det. Det är alltså en speciell version ni säljer. Men min fråga kvarstår: Har den kortplats?) Du kan söka på den på internet och få upp hur många träffar som helst, och läsa om den. Jag försökte förklara att jag hade läst på Pricerunner att den skulle ha det. Då suckade han ännu mer. Pricerunner? Det är verkligen ingen pålitlig sida. De scannar bara av sidor. (Jag har ingen aning om vad det innebär att scanna av sidor, men jag tvivlar också på om uppgiften stämmer. Det är därför jag åkt hit för att fråga dig nu) Jag tycker att du ska gå in på företagets hemsida, där kan du läsa om alla olika modeller. (Det har jag gjort, blev inget klokare av det. Det är därför jag frågade dig: Har den kortplats?) Eller varför inte ring dem på det här numret? Jag fick en lapp med ett nummer på. Nu först fick jag en syl i vädret. Jag förklarade att jag verkligen trodde att de skulle kunna svara på det, eftersom de sålde maskinen. Men nej, det gjorde de inte alls, sa han. De fick bara in några när det var kampanj, och då "får alla andra också det". Jag fattar fortfarande inte vad han menade med det. Jag förmodar att han menade att han inte hade någon i affären, och det var väl sin sak. Vilka "alla andra" var hade jag ingen aning om. Jag visste att de enligt sin hemsida just då hade minst 25 styck dylika på lager. Inte i affären, men i webblagret, och att man skulle kunna beställa där och hämta hos den här mannen. Jag stoppade lappen med telefonnumret i plånboken och gick därifrån. Det gick inte att resonera med den där mannen, och om jag stannade längre skulle jag bara bli förbannad...

Ursäkta språket, men vad är det för j*£%& sätt att inte kunna svara på en enkel fråga om en vara man har till salu? Jag ville veta om just den dator jag visade hade kortplats. Jag önskade bara ett svar. JA eller NEJ. Jag var inte intresserad av några andra modeller, utan den som de hade till salu. Och om det nu var så enkelt som att gå in på en viss hemsida och kolla upp det, eller ringa ett telefonnummer? Det kunde han ha gjort på den tid som han gav mig en lång föreläsning. Om den hade det, så hade jag ju köpt den av honom. Eller om han inte ville, på hans företags hemsida i alla fall. Samma dag. Om den inte hade det, så hade han väl kunnat föreslå mig en dator som hade det jag frågade efter? Det är väl så man gör som försäljare? Eller har jag missuppfattat det totalt? Man tar reda på kundens önskemål, letar upp en passande vara i sitt sortiment, och sedan försöker man sälja den. Eller?

SCEN HOS BILHANDLARE 1:
Kund: -Hej, jag såg på er hemsida att ni hade en Ferrari Tagliatelle inne. Har den modellen självlysande baksäte?
Bilhandlare:
-Nej, tyvärr. Det är endast Ferrari Tortellini som har det.
Kund: - Vad synd. Gasolgrill i bagaget då? Jag skulle behöva något för mysiga stunder. I månskenet, ni vet...
Bilhandlare: - Inte den vi har inne just nu. Jag är osäker på om någon Ferrari har Gasolgrill i bagaget. Jag kan ringa Ferraris svenska generalagent och fråga. Under tiden kanske ni skulle vilja ta en titt på vår Victor Muller 900 här borta. Den har i alla fall gasolgrill i bagaget. Det vet jag säkert. Jag kan ordna ett bra pris till er, om ni skulle vara intresserad. Men jag skulle också kunna föreslå en brasvideo i handskfacket. Om det räcker för era behov så har vi en här som vi själva har spelat in, och som vi skulle kunna installera i Ferrari Tagliatellen, för en mycket blygsam kostnad...

alternativt:

SCEN HOS BILHANDLARE 2:
Kund:
- Hej, jag såg på er hemsida att ni har en Toyota Karate till salu? Har den fönsterhissar?
Försäljaren: - Du kan inte fråga så. Det finns många sorters Toyota Karate. Olika tillval. Färg t.ex.
Kund: - Ja, men jag tänkte på den ni annonserar om.
Försäljaren: - Titta i annonsen efter chassinumret, sedan kan du söka på Toyotas hemsida om den har fönsterhissar. Eller någon annanstans på nätet. Det finns överallt.
Kund: - Jag tänkte att du kanske kunde svara på det direkt, eftersom det är du som säljer den?
Försäljaren: - Jag? Nej, det är farsan som säljer dem. Han har dem i en lada utanför Eslöv. Om du vill köpa den, så kan han köra upp den till jul när han kommer för att hälsa på. Men då får du maila honom i god tid.
Kund: -Öh. OK... Men kan du inte slå din pappa en signal då, och fråga om han kan gå ut i ladan och kolla om just hans Toyota har fönsterhissar? När jag nu ändå är här? Så kunde jag betala den direkt, om den har...
Försäljaren: Nä...jag orkar inte...

Vilken av de två ovanstående tror du har störst chans att få sälja en bil till kunden?

Det blev inget datorköp den här dagen heller. Jag googlade på den aktuella "bilklädselmodellen". Han sa att det skulle finnas massor av ställen att läsa på om den. Jag fick bara en handfull träffar. De sidor jag redan varit på, och en dansk där det inte stod något mer än jag redan visste. Tillverkarens hemsida kände inte till den speciella bilklädseln. Jag gissar att den endast är för den skandinaviska marknaden. Du vet, en sån med Å. Ä och Ö. Dagen efter hade jag tänkt ringa det där telefonnumret men jag hade ingen lust. Gårdagens otrevliga bismak stod mig nu upp i halsen, och jag ville inte under några omständigheter ha med den där mannens företag att göra. Dessutom hade jag hittat något annat, som jag tänkte kolla upp...

Tuesday, October 25, 2011

Tåg, buss och Västtrafiks biljettsystem

Läser i GP om att SJ ska dra in ett antal av sina tåg mellan Malmö och Göteborg. Inte X2000, utan de billigare och långsammare InterCity-tågen. Jag känner för att vara positiv idag, så jag ser därmed en chans för färre problem av den här typen. Jag läser även om folk som blivit påkörda av bussar. När jag läser den mindre notisen om olyckan den 9 september, minns jag plötsligt en incident: Det kan nog ha varit i September, eftersom jag inte bloggade så mycket just då. Annars hade jag definitivt skrivit om den. Det var kväll, och jag och några till stod och väntade på en buss i en kur inne i stan. Vi såg bussen komma på håll, och klev ut på trottoaren utanför, som man alltid gör när man ska gå på en buss. Bussen kommer närmare och jag tar sikte på framdörren. Precis när den är framme och gör en ganska hastig inbromsning, ser jag i ögonvrån hur något kommer flygande, det känns i alla fall så. Något ganska stort och svart och hårt, svischar förbi och vi som står på trottoaren utanför kuren måste ducka eller ta ett steg tillbaka. Det var bussens backspegel, som stack långt utanför bussen, ganska precis i huvudhöjd. Visst är det bra med backspeglar, men busschauffören måste ha extra mycket koll på hur han eller hon kör med en sån där knockoutare hängandes utanför. Är det lite halvskumt så syns de inte förrän det kanske är för sent. Och nej, jag stod inte för långt ut i gatan och väntade. Jag stod på trottoaren. Man kan ju inte stå kvar inne i väntkuren tills bussen stannat heller, då kör bussen bara förbi och vidare...

Och när jag nu ändå gnäller över kollektivtrafiken. Missförstå mig inte, jag älskar kollektivtrafik. Jag är epileptiker och kan inte köra bil, så för mig är kollektivtrafik ett av världens sju underverk. Jag har skrivit en hel del inlägg om tidigare incidenter, mest med tågtrafik, på den här bloggen förut (leta bakåt, du kan inte missa dem), och det är sällan problem och förseningar jag stör mig på. Problem kan alla få, det jag tycker är intressant att se är hur transportföretagen löser dem. Kontakten och informationen mellan företag och kund framförallt. Och den är ofta allt annat än lysande. Västtrafiks biljettsystem har jag överhuvudtaget inte nämnt i bloggen förut. Det kanske vore dags för det nu, efter en artikel jag läste häromdagen. Det nya systemet infördes för ungefär tre år sedan, och har kritiserats från start. Nu har man äntligen bestämt att man ska byta ut det. Det finns många saker som kan nämnas om detta system, det som oftast tas upp i debatten är utcheckningen, dvs att man måste visa upp sitt kort även vid avstigning. Det är lätt att glömma när man har bråttom och mycket packning. Då får du fortsätta betala för en resa du inte själv är med på, beroende på hur långt bussen åker vidare. Det kan handla om mil. Och även om du checkar ut ordentligt så kanske datorn missuppfattar din utcheckning som en incheckning. Och så blir du tvungen att betala för bussens vidare färd i alla fall. Det går att få pengar tillbaka, men det gäller att du märker det, och det kanske du inte gör om det handlar om många små tillfällen. Själv tror jag att systemets stora problem är den totala bristen på användarvänlighet. Då menar jag i första hand kortläsaren. Konstruktörerna tror nog att den är fantastiskt enkel, och det är den säkert för den som lagt ner några år på att tillverka den, men ett sådant här system måste kunna förstås direkt. Utan förkunskaper eller treveckorskurs. Tänk på alla turister. Det är också värt att nämna att busschaufförerna ofta inte heller förstår, eller kan förklara, vad man ska göra. Om du inte har sett kortläsaren:

västtrafik, kortläsare, biljett, kort, biljettsystem, månadskort, konto, tilläggsresa, kolla saldo, göteborg, spårvagn, buss, västra götalandsregionen, bohuslän, halland, problem, minnesregler, hur fungerar, +tvS?åk, foto anders n

Solklart, eller hur?

"Visa kort" står det. Var ska man visa det? Jo, om du tittar noga så är det en liten pil neråt, mot den stora ringen med en hand som håller ett kort. Jag har studerat många nybörjare med systemet som hellre vill visa det för displayen där det står "Visa kort". Det är logiskt, eftersom den lyser och vill kommunicera. Den runda ringen drar inte blicken till sig på samma vis. Men det brukar man lära sig ganska snabbt. Det är knapparna som är det verkliga problemet. Det vill säga:

+TVS?ÅK
...som jag brukar kalla dem. Låter som en bror till T'sy'f ~pl Du förstår naturligtvis direkt? Det sitter numera en liten klisterlapp längst upp på läsaren med lite extra förklaringar, men ord som Tilläggsresa och Saldo kan ändå vara lite svåra att förstå. Därför får du här en enkel minnesramsa av mig:

+ som i Jag vill åka längre än bara inom stan (Plusmeny till min resa, tack)
T som i Jag vill åka längre borT än mitt månadskort räcker
V som i Vuxen
S som i Barn och annat Smått
? som i Har jag några pengar kvar på kortet?
Å som i Tusan ocksÅ, jag slog fel
och K som i Nu har jag trycKt på allt jag skulle trycka på, tror jag.

Du ser, det är inte så svårt som man kan tro...Nej, inte så +SVÅKT? menar jag förstås....

Spagetti med (mager) fetaostsnuviga kycklingbitar...

Har jag lagat förut. Flera gånger. Första gången var när jag bodde i Hässelby, och då med Mozzarella, på senare tid blir det oftast med Fetaost. Det här var en mager sort. Och jag råkade få för mycket mjöl, kycklingen brukar inte vara så här snuvig i vanliga fall. Koka bort så mycket spad/sås som möjligt. Jag tror det kallas att reducera. TV-kockarna brukar säga så i alla fall. Och glöm inte några droppar pressad citron. Det gör susen!

Bloggföljetong: The Quest for Fire(Wire) del 2

OBS! Detta är del 2 av en bloggföljetong som jag påbörjade igår, och förhoppningsvis kommer att kunna avsluta imorgon. Om du inte inte har läst del 1 så är den här texten förmodligen oförståelig. Läs därför del 1 först.

Hjalmar Brantingsplatsen, eller Backaplan, är en spännande plats. Den ligger på Hisingen, tvärs över Göta Älv från Göteborgs centrum. Nära och bra, och med massor av affärer. Inte lika lyxiga som de i Nordstan eller på Avenyn, utan mer i min smak. Jag klev av vid busshållplatsen och tog sikte på DatorStaden. Jag har gått förbi huset många gånger, och varit där inne minst en gång förut. Jag visste med andra ord precis vart jag skulle. När jag närmade mig huset var det något som kändes fel. Det var något som saknades... Till exempel den stora skylten som det står DatorStaden på. Och innanför dörren var en stor gallergrind. Innanför den var det tomt. DatorStaden var nedlagd, och en stor skylt hänvisade mig till Radio/TV/Dator/Vitvarubutiken i huset bredvid. Vi kan kalla den YesLixom.

När jag klev in genom dörren till YesLixom fick jag en Deja Vu-upplevelse. Du vet: "Här har jag varit förut", men inte bara det, jag kände dessutom att "här har jag stått och väntat och väntat och väntat". Jag tror inte det var i precis den här butiken, för alla YesLixom-butiker ser ungefär likadana ut. Jag tror det var den i Frölunda. Jag kommer dock inte ihåg vad jag väntade på. Nu gick jag runt ett tag och tittade på deras bärbara datorer. Jag försökte se så intresserad ut jag bara kunde. Försökte uttrycka en så stark köplust att finansministern skulle ha blivit stolt över mig, och detta bara för att någon av säljarna skulle intressera sig för mig, och komma fram och vilja sälja. Jag hittade nämligen en alldeles utmärkt liten dator. Trevlig design, söt att se på, bra prestanda och helt OK pris. Det enda som saknades var förstås FireWire. Om YesLixom och deras raska säljare kunde lösa det problemet för mig, då skulle de definitivt kunna få sälja den där söta datorn till mig. Jag såg mig omkring. En säljare var i närheten, han stod och smörade för en man som lekte med en annan bärbar dator. Mannens hustru och barn stod en bit bort och såg uttråkade ut. Mannen ignorerade dem och fortsatte leka och försäljaren fortsatte smöra. Naturligtvis ska en säljare ge sin kund full uppmärksamhet, men det här var nästan löjligt. Mig såg han inte överhuvudtaget. Fast det är klart, i min trötta höstjacka såg jag inte lika köpstark ut som en tio år äldre familjeförsörjare. Jag tog ett varv till. Tittade noga på datorerna, och på den speciella datorn i synnerhet. Fortfarande ingen reaktion. Jag gick ett par varv runt smöraren och den smörande. Tänkte att i den här delen av landet var det i alla fall ingen smörbrist. Ingen reaktion. Inte en blick. Men det fanns väl andra säljare? Jadå. Vid ett bord en bit bort stod tre försäljare till. Jag gick långsamt bort mot dem. Tittade nyfiket på alla bärbara datorer på vägen. En bit från bordet stannade jag. Jag stod där en stund. Jag skulle visserligen ha kunnat skrika till. Eller helt enkelt gått fram till dem och petat på dem. Men de såg ut att ha så roligt tillsammans där de stod och pratade och skrattade och inte kastade en enda blick ut mot kunden i den trötta jackan ute på affärsgolvet. Varför förstöra deras trevliga gemenskap?. Jag gick ut genom dörren och tänkte att de kunde behålla sina gamla datorer för sig själv. Om jag absolut 100% hade velat ha just precis den där datorn, om det hade varit det enda stället den fanns på, om den hade haft FireWire och om jag hade sökt efter den med ljus och lykta i en veckas tid... Om, om, om. Då hade jag kanske gjort på ett annat vis, men det finns affärer över hela Göteborg som säljer datorer, och ännu fler på nätet, så om herrarna på YesLixom vill sälja en dator till mig så får de faktiskt ta och anstränga sig lite...

Det var mulet och det började närma sig kväll. Tvärs över Backaplan lyste en stor skylt för en annan liknande butik. Vi kan väl kalla den PåAv. Jag hade absolut för mig att de hade konkursat i somras, men skylten satt kvar och den lyste ju faktiskt riktigt inbjudande. Jag gick dit. Där inne, där PåAv brukade vara, satt nu bara en liten lapp: Lokal Uthyres, och så ett telefonnummer. Ingen hänvisning. Jag fick hänvisa mig själv, och jag hänvisade mig några hus bort.

Där fanns ytterligare en affär som säljer datorer. Vi kan väl kalla den för EL-efanten. Där brukar jag köpa hårddiskar ibland. På en skylt utanför såg jag precis en sådan dator som jag sökte. Inte helt olik den som fanns hos YesLixom. Bra pris. Om den hade någon FireWire framgick dock inte. Det kunde deras säljare få svara på. Jag hittade snart deras bärbara datorer. Där fanns många specialerbjudanden på "Just det här exemplaret", det vill säga utgående modeller och skyltexemplar. Jag brukar gilla dem, för de är billiga, men ingen av de här föll mig riktigt i smaken. Jo, där var en trevlig en mini-PC. Ibland vore det praktiskt med en sådan, att ta med sig ut i parken och skriva novell på. Eller till kyrkogården, om man ska skriva en skräcknovell. Det går väl i princip med en vanlig bärbar dator också, men ju mindre desto behändigare. Och det här var en mycket liten diskret sak, ett före detta skyltexemplar med precis rätt pris. Priset berodde på att den hade en stor repa rakt över skärmen. Så det fick vara. Jag letade efter den dator som stod på annonsen utanför. Den syntes inte till. Lockvara kallas det visst. Även här fanns en säljare, med en annan kund, men inte fullt så mycket smör. Och så fanns där en valp också, men han stod bara och pratade med en kompis. Att det var en kompis och ingen kund vet jag eftersom de inte pratade om försäljning. Efter en stund kom en tredje butiksanställd fram till valpen, som då genast började arbeta med datorn framför sig. Det var tydligen något fel på datorn, och de försökte lösa det. Jag tittade vidare. Efter en stund lämnade den tredje mannen den besvärliga datorn och gick fram till mig. "Ursäkta mig" sa han. Jag vände mig om, sträckte på ryggen, hissade upp mungiporna så långt jag orkade och förberedde mentalt mina frågor och mitt oslagbara argument. Minns du? Att om de skulle kunna lösa mitt FireWire-problem, skulle de också kunna få sälja mig en bärbar dator. Jag hann inte säga det. Han hann före. Han sa: "Kan jag få komma förbi?"

Någon minut senare stod jag på spårvagnen in mot Nordstan. Jag tänkte göra ett nytt försök hos "Leksaksaffären för medelålders män". De har en affär i Nordstan också. Jag hann knappt in, innan jag i en hylla fann en "magisk överföring av videoband till datamaskin via USB-mackapär". Till och med två olika modeller. Båda för någon hundralapp under tusenlappen. Det måste ha varit dem som tjejen i den första affären menade. Det kändes som om det var flera år sedan jag träffade henne, men det var bara ett par timmar. Det enda problemet med de här magiska prylarna var att de inte alls var anpassade för DV-kameror. De var för analog video, och visst skulle jag kunna koppla min fina dyra digitala videokamera till datorn genom med dem, men det vore ungefär som att köpa en Blu-Rayfilm till fullpris och sedan kopiera över den till VHS innan jag tittade på den. Om nu någon av mina läsare kommer ihåg vad en VHS-film är. Alternativt att ta en bild med min digitala systemkamera, skriva ut den och sedan fotografera av den med en mobiltelefon för att kunna skicka den till en kompis. Det är definitivt inte en "magisk lösning" på det problem jag presenterade för försäljaren, utan en "desperat sista chansen kris-lösning om inget annat fungerar men jag måste få iväg den här filmen just precis idag skitsamma hur den ser ut". Då kan det fungera. Att försäljaren inte verkar ha vetat skillnaden mellan digital och analog video är inte värt att kommentera. För övrigt har jag redan en liknande apparat. Den kostade bara hälften så mycket, är köpt i en livsmedelsbutik vi kan kalla för Pretto, och fungerade inte överhuvudtaget eftersom det var fel på installationsskivan. Men det är en parentes i sammanhanget...

Var var jag nu? Jo, jag var på leksaksaffären för medelålders män i Nordstan. Jag gick till informationsdisken. Där var ingen kö, men jag var tvungen att ta en kölapp för att få hjälp ändå. Jag förklarade mitt problem för mannen bakom disken. Han nickade. Han föreslog ingen magisk lösning, men letade länge och väl efter en sladd med USB i ena änden och FireWire i den andra. Men han hittade ingen. Han hänvisade mig till den andra leksaksaffären för medelålders män i Nordstan. (Vi kan kalla den Kalle Anka & Co) Jag kunde inte låta bli att skratta, och sa att jag hade blivit hänvisad till många olika ställen den här dagen. Att det till exempel var på "Radio/TV/Video/Dator/"Magiska-DV-överföringsprylar finns, jag lovar, men inte här" som man hade hänvisat mig till den här affärskedjan. Han skrattade också. Ja, sa han. Dit har jag aldrig hänvisat någon. Men jag har hänvisat desto fler till Kalle Anka & Co.

Så jag gick till Kalle Anka & Co. Där var fullt med folk. Jag tog en kölapp. Tre personer bakom disken hjälptes åt att betjäna kunderna. Det gick alltså ganska snabbt, och eftersom de flesta före mig hade tröttnat och gått därifrån, så gick det ännu snabbare. Mitt nummer ropades upp. Jag förklarade problemet för killen bakom disken. Han nickade och började leta efter en USB till FireWire-sladd, men hittade inte någon. Är du förvånad? Jag var det inte. Han beklagade sorgen och hänvisade mig ut på nätet. "Där måste det ju finnas sådana"...

Fortsättning följer. Förhoppningsvis i morgon, och förhoppningsvis finner jag också lösningen på problemet i denna tredje del. Blir det tredje gången gillt? Håll tummarna...

Where the sun don't shine...

skugga, shadow, house of shadows, skuggornas hus, dit solen inte når, where the sun don't shine, foto anders n
Where the sun don't shine... (Foto Anders N 2011)

Sunday, October 23, 2011

Bloggföljetong: The Quest for Fire(Wire) Del 1 av...3?

Vet du vad FireWire är? Också känt som IEEE 1394*. Det är ett...ja, för att sammanfatta det snabbt och strunta i alla onödiga tekniktermer, det är ett system för att koppla ihop tekniska prylar. Ett slags kontakt och en sorts sladd till det. Ungefär som USB, som du använder när du kopplar in din digitalkamera, eller vad du nu kopplar till dator. Jag använder också USB till det mesta, men när jag ska koppla in min DV-kamera (Digital Video) så behöver jag använda FireWire. Den har nämligen bara en sådan kontakt för digital överföring...

När det nu är dags för mig att skaffa en ny dator är det därför viktigt för mig att denna dator har FireWire. Min gamla trötta dator, som jag använder just precis nu när jag skriver det här inlägget, hade inte FireWire, men försäljaren i affären förklarade för mig att jag kunde köpa ett löst kort med en FireWire"port" på som jag stack in i datorn. Det fungerade lika bra, och har gjort så i sex år. Förutom FireWire har jag små krav. Att skriva och fixa bilder kräver inte så mycket av datorn. Den här datorn har klarat det, och klarar det fortfarande, även om det går rätt segt ibland. Alla nya datorer är 5-6 år modernare och med tanke på hur snabbt datorutvecklingen går så är jag inte det minsta orolig. Men så var det FireWire...

Jag åkte till en TV/Video/Data/Vitvaror/med mera butik här i Göteborg som är känd för sitt stora sortiment och sina låga priser. Jag tittade runt lite. Jag hittade ingen dator som riktigt passade mig i pris, men efter en stund kom det en försäljare fram till mig och frågade vad jag sökte. Jag sa att jag var på jakt efter en ny dator. En bärbar, eftersom jag rör på mig ibland. Han frågade vad jag skulle använda den till. Jag sa att jag skulle skriva. Han suckade lite. Jag sa att jag skulle redigera bilder. Han suckade lite till. Det var inga problem, sa han. Det klarar alla datorer nuförtiden. Det var alltså som jag misstänkte. Jag har inte följt med i datorutvecklingen sedan ungefär 2001, för sedan dess har alla datorer klarat att göra det jag har krävt av dem. Jag vet alltså ingenting om processorer, RAM-minnen eller något sådant som har tillverkats efter 2001. Sedan sa jag till försäljaren att jag tyckte om att använda min DV-kamera och därför behövde en FireWire-port. Det var lite värre, sa han. Då handlade det om SuperdupermultimediaWikipedianåntingnånting datorer. De kostade 12000 och uppåt. Det var jag inte så sugen på. Jag hade kollat lite på nätet och konstaterat att en hyfsad bärbar dator gick att få för ungefär 5000. Det lät mer anpassat för min plånbok. Då föreslog han att jag skulle köpa en Macintosh. Det hade jag inte någon lust till heller. Inget fel på Mac, men jag har varit PC-kille sedan första halvan av 90-talet och är inte särskilt sugen på att behöva lära mig ett helt nytt system. Fanns det inte någon enklare lösning? Jag berättade om att jag på min nuvarande dator satte i ett kort med FireWire i. Han nickade. Men nej, sa han. Nuförtiden tar inte datorerna kort. Varför inte, frågade jag. "Det som är bra." Han ryckte på axlarna. Jag frågade om det inte fanns något annat sätt att lösa det på. Det kunde inte bara vara jag som har det här problemet. Det måste finnas fler där ute med äldre videokameror och nya datorer. Då tog han med mig bort till videokameraavdelningen. Där jobbade en trevlig tjej. Hon visste mer om det jag behövde veta. Hon funderade ett tag. Sedan sa hon att nya videokameror har USB-kontakt. Det var bra att veta, men det hjälper inte mig. Min har ju FireWire. Och den är på tok för bra för att bytas ut även om den har några år på nacken. En ny videokamera med motsvarande kvalitet och funktioner skulle kosta en förfärlig massa pengar. Även om man köper den på Blocket, som jag gjorde med den här. Sedan funderade hon ett tag till. Hon letade i hyllorna efter en sladd med FireWire i ena änden och USB i den andra. Det hade passat perfekt. För USB har ju alla datorer nuförtiden. Men nej, hon hittade ingen sådan sladd. Vi pratade en stund till. Jag sa att jag inte under några omständigheter kunde köpa en dator för flera tusen innan jag visste säkert att jag skulle kunna redigera film med den. Då sa hon: Om du inte behöver koppla kameran, utan det bara handlar om att få över filmen, så finns det en enkel DV-bandsöverföringsgrej på (känd leksaksaffär för medelålders män). Den kostar inte mycket alls. Max en tusenlapp. Det lät ju lysande. Precis vad jag behövde. Var var närmaste sådan affär då? Det visade sig bara vara några hundra meter. Jag sprang dit för att kolla...

I den välkända leksaksaffären för medelålders män var det förvånansvärt tyst, tomt och lugnt. Där brukar vara fullt med gubbar annars. Det enda jag såg var några små valpar, förlåt ynglingar, som sprang runt och skrattade och lekte mellan hyllorna. Flera av ynglingarna var klädda i affärens uniform. Var det måhända praktikanter? Jag letade i hyllorna. Både bland datortillbehör och TV-prylar. Ingen magisk DV-bandsöverföringsgrej syntes till. Inte heller någon sladd med USB i ena änden och FireWire i den andra. Jag letade igenom kyllorna tre gånger. Sedan gav jag mig ut på jakt efter någon att fråga. De lekande valparna ville jag inte störa. Jag ville ha tag på någon som verkligen jobbade där. Så småningom hittade jag en något äldre yngling som såg seriös ut och som plockade med varor i en hylla. Jag förklarade problemet för honom, han nickade och ropade sedan på valparna att de skulle leta upp en USB till FireWire-sladd till mig. Då blev det fart på dem. De for bort till datortillbehörshyllan. Jag följde efter. Men nej, någon sådan kunde de inte hitta. Sedan dök ynglingen jag nyss frågat upp igen, han hade med sig en äldre kollega som han sa kunde allt om det jag frågat efter. Jag förklarade mitt problem. Mannen nickade. Sedan sa han att de inte hade något sådant, men hänvisade mig till en datorbutik vid Hjalmar Brantingsplatsen. Vi kan kalla den DatorStaden Det visste jag var det var. Ett par hållplatser bort. De hade alla dataprylar man kunde behöva. Och om jag ville så kunde jag fråga i RadioTV-butiken bredvid innan jag åkte bort dit också. Jag tackade så mycket för hjälpen och började gå mot utgången. Då kom jag på att jag inte hade frågat om den "magiska DV-bandsöverföringsgrejen för max en 1000-lapp". Mest för att jag egentligen tyckte att det lät lite konstigt. För att föra över ett DV-band så behöer man stoppa bandet någonstans. I typ en bandspelare eller kamera, och även en enkel DV-kamera brukar vara dyrare än en tusenlapp. En DV-bandspelare kostar minst 10000. Skulle den här dessutom vara magisk, och kunna kopplas med USB, måste den kosta minst 12000. Billigare då med en enkel kamera. Fast en kamera behöver jag inte, för det har jag en redan. Då återstår bara den magiska sladden för överföring. Jag tror inte riktigt på magi och Joe Labero och enkla bantningskurer och sånt där. Då återstår bara en sladd för överföring från DV-kameran till datorn. Den kallas FireWire-kabel. Sådana har jag många hemma. Men då behöver man FireWire i datorn. Fast inte i det här magiska fallet, då gick den på USB. En FireWire-kabel till USB med andra ord? Eller inte? Tjejen som utlovat den var säker på att den var magisk. OK, hon sa inte att den var magisk. Hon sa att det var en enkel pryl för att föra över DV-band till dator via USB. Men då måste den ju vara magisk? Om det inte var en kamera, och inte en vanlig sladd, utan någonting däremellan. Jag var lite nyfiken på vad det var egentligen, och det förvånade mig verkligen att inte killen här i affären hade nämnt den. Jag vände om för att fråga honom, men han hade redan en ny kund. Jag gick ut genom kassan och in i butiken bredvid...

Det var en butik vars namn kan få dig och mig och vemsomhelst att tro att de skulle vara experter på sitt område. Kanske de är det också? Jag vet inte. Jag frågade en kille som jobbade där om han hade något som kunde hjälpa mig att koppla min DV-kamera till en dator som bara hade USB. Han letade igenom sina sladdar, och konstaterade sedan att det hade han inte. Jag tackade för hjälpen, gick ut och hoppade på en buss. Under färden funderade jag mycket. Jag har lätt att fastna i grubblerier. Det har du säkert märkt om du har läst min blogg förut. Jag tyckte mig ha hört någon gång att FireWire och USB var två helt olika system, och att det inte gick att koppla ihop dem hursomhelst. USB var från början mycket långsammare, men har blivit snabbare i nya versioner. USB2 har jag i min dator och ett USB3 är visst på gång. Kanske de har löst problemet med att koppla ihop dem också? Annars borde de ha sagt det i någon av affärerna jag var i. Att det inte går, alltså. De sa inget alls om något sådant, utan letade länge efter sladdar för att koppla ihop USB med FireWire. I alla tre butikerna. Då måste det vara möjligt. Eller? Jag tänkte också på att jag köpte min gamla dator, den jag skriver på just nu, på DatorStaden på Kungsgatan i Stockholm, i september 2005. Och den har fungerat bra fram tills nu, när den börjar bli trött allt oftare. Om DatorStaden i Göteborg skulle kunna lösa mitt FireWire-problem, skulle de definitivt kunna få sälja mig en ny dator...

(Fortsättning följer imorgon...)

*IEEE 1394: Låter som titeln på en skräckfilm i medeltidsmiljö...

Friday, October 21, 2011

Hur får jag mina pengar att växa? (Placeringstips)

Fick det här med posten idag, och visst välkomnar jag ett seriöst finansbolag som vill göra en insats för "framtiden, tillväxten och de gröna växterna". Men det är något med deras koncept som ändå inte känns helt pålitligt...

Hur får jag mina pengar att växa? Det är en mycket aktuell fråga i dagarna. Vill du göra en insats för framtiden, tillväxten och de gröna växterna? Då rekommenderar jag:


green growing finans, placering, bank, fondförvaltare, pensionsförvaltare, ekonomisk rådgivare, finansminister, ekonom, aktiefond, satir, humor, miljövänlig, naturlig, det naturliga alternativet, ekonomisk kris
Green Growing Finans erbjuder en kapitalförvaltningsfondtjänst med garanterad tillväxt. Efter att du har anmält dig och betalat in den första månadsavgiften så får du ett startpaket med posten. Det innehåller ett exklusivt handgjort och fotmålat blomkrukefondkonto och två väl förslutna plastpåsekonton. Mer om dessa senare. Ta ut den andel av dina besparingar som du önskar placera ur madrassen. Det måste vara sedlar. Gör en rulle, ju större desto bättre. Placera rullen i det handgjorda och fotmålade blomkrukefondkontot.Öppna sedan den större av plastpåsekontona, och placera ungefär hälften av innehållet i blomkrukefondkontot. Runtomkring sedelrullen och i hålet inuti i rullen. Ungefär upp till kanten. Detta är den så kallade räntebärande jorden. Sedan öppnar du plastpåsekonto nummer två som innehåller den så kallade fröräntan. Peta ett litet hål i den räntebärande jorden i hålet i sedelrullen och placera fröräntan där. Därefter fyller du på det sista av den räntebärande jorden ovanpå. Placera blomkrukefondkontot i ett välbelyst värdefondsfönster. Förvalta väl och vattna ett par gånger i veckan. För snabbare tillväxt, tillsätt ett par droppar statsekonomsvansextrakt (ingår ej, men finns att beställa på www.greengrowingfinans.se). Glöm inte att betala din månatliga överförvaltaravgift.  När tillväxten ökat så mycket att blomkrukefondkontot inte räcker till (och det kommer att hända, vi lovar), kommer större storlekar av handgjorda fotmålade blomkrukefondkonton att finnas tillgängliga för beställning på hemsidan. Vid transferering till större blomkrukefondkonto, placera fler sedlar runt sedelrullen, alternativt värdepapper. Om tillväxten förefaller svag (vilket inte är vårt fel, vår produkt är förträfflig, utan problemet ligger helt i dåliga tider som vi inte kan hållas ansvariga för) får du inte lockas att ta ut redan placerade sedlar eller värdepapper ur det handgjorda, fotmålade blomkrukefondkontot. Då finns risken att tillväxten skadas, och vi kan inte hållas ansvariga för resultatet. Kapital som placerats i ditt handgjorda, fotmålade blomkrukefondkonto får alltså inte röras, men den vackra tillväxt som lever där i kommer att sprida mycket färg , liv och glädje i ditt värdefondsfönster i en obestämbar framtid. Om inte för dig så i alla fall för dina barnbarn. I väntan på att tillväxten tar fart så föreslår vi att du skaffar ett handgjort, fotmålat blomkrukefondkonto till från hemsidan. Eller en flaska statsekonomsvansextrakt till det kontot du redan har. Det är en säker investering!

Thursday, October 20, 2011

Göteborg - en del av Sverige - igår...

Den här mannen var Sveriges mest omskrivne i förra veckan. Socialdemokraternas ledare Håkan Juholt.

Partiets anseende är skadat och nu åker han land och rike runt för att personligen möta och be om ursäkt till alla som tagit illa upp. Igår var han i Brunnsparken i Göteborg, och alla som ville fick komma fram och framföra sin åsikt, och ställa frågor. Många hade viktiga saker att säga. Jag hoppas han lyssnade och tog till sig. En del ville bara posera med honom på en mobilkamerabild. Många av dessa var unga killar från förorten. På väg till bilen efteråt mötte Juholt ett gäng tjejer i högstadieåldern. En av dem skrek "jag rörde vid honom". Hon blev alldeles till sig. Kanske är det som man säger att även dålig publicitet är bra. Speciellt i dagens kändisfixerade värld. Jag vet inte hur många av de andra partiledarna som är lika kända bland tonåringarna. Den här mannen verkar att ha potential till att bli större än idol-Danny...

På ett allvarligare plan: Reglerna för extra bostäder verkar vara förfärligt svårtolkade. Men är det verkligen motiverat med bostadsbidrag till höginkomstagare som riksdagsmän, och i synnerhet partiledare, överhuvudtaget?

Rapport från huset och tvättstugan...

Idag är det varannan Torsdag. Det vill säga tvättdag. Borrandet här i huset har återupptagits. De borrar på ganska friskt just nu, men det är en bit bort. Långt ifrån Stenmejselhammarekonserterna för något år sedan. Man får väl vara nöjd och glad för det. Jag förmodar att det är bredbandet som är på väg just nu. Sladdkringlan som hängde utanför min dörr i våras försvann under sommaren när jag inte var här, då de flesta lägenheterna fick sina breda band. Jag frågade mitt bostadsbolag häromveckan hur det skulle bli med mitt bredband, eftersom jag missade tillfället att släppa in det i somras. De sa att jag inte skulle vara orolig, det kom fler tillfällen under hösten.

Men nu var det egentligen tvättandet jag skulle berätta om, och inte bara dagens. Eftersom det är först nyligen jag har kommit igång med bloggandet igen på allvar har jag inte hunnit rapportera om förra gången jag tvättade. Jag minns inte längre om det var en Torsdag eller Fredag. Jag brukar tvätta på Torsdagar. Mest för att det ska vara lätt att komma ihåg... Ibland kan det bli en fredag. Jag kom ner till tvättstugan och fann båda maskinerna stendöda. Med grundläggande ellära i bagaget från gymnasiet så satte jag igång med en enkel felsökning. Det finns två maskiner i den tvättstuga jag brukar använda, en nyare och en äldre. Den nyare var enkelt fixad. Det räckte med att jag tryckte i kontakten ordentligt i vägguttaget. Då vaknade den. Den äldre var det värre med. Den stod öppen, och när jag tittade in i den fann jag ett par centimeter tvättmedelsgrått vatten i botten av trumman. Jag letade upp den lilla spaken för manuell tömning (den brukar finnas bakom en lucka, men på de här maskinerna är luckorna sedan länge borta) och tryckte ner den tills vattnet runnit ut. Nu borde maskinen fungera, men det gjorde den inte. Jag drog ur kontakten och satte in igen. Fortfarande inget livstecken. Nu började jag fingranska maskinen och fann att luckan var misshandlad i kanten. Ganska ordentligt. På två ställen. Den gick inte att trycka igen heller. Något tog emot. Min teori är att någon brutit upp luckan under pågående tvättning, och därmed böjt till luckan så att den inte gick att stänga igen. Varför? Bra fråga, men de hade väl bråttom. Försökte avbryta, kanske genom att dra ur sladden, men tvättmaskinen går inte att öppna om strömmen är av eller det finns vatten där inne. Därför den omilda behandlingen. Hade de bara släppt ut vattnet först, så hade det säkert gått bra. I vilket fall är det inte så smart att försöka öppna en tvättmaskin med våld. Bättre att kontakta bostadsbolaget. Fast då kan det ju ta sin tid...

När jag hade tvättat färdigt mailade jag och felanmälde maskinen till bostadsbolaget. Jag förmodade att de kände till det redan, men för säkerhets skull. Jag skrev också om min undersökning och min teori. Jag har försökt kontakta bostadsbolaget tidigare under pågående tvättpass, till exempel den gången som det inte gick att låsa tvättstugan. De ansåg inte att ärendet var brådskande, och jag fick stå och vakta maskinen i tre timmar så att ingen kom och snodde min tvätt. Segt, men vad skulle jag göra. Jag har därför aldrig blivit bestulen på min tvätt, men vid ett flertal tillfällen på min tvätttid. Bara för att jag kommit ner några minuter för sent och någon annan redan hunnit vara där och lägga beslag på den. En gång blev jag bestulen på min tvätttid av två eller kanske tre olika personer: När jag kom ner vid inbokad tid var tvättstugan låst med tvättlås. Jag tänkte att föregående tvättare var försenad och väntade en stund, men ingen kom. Jag gick upp igen till min lägenhet och gick ner en stund senare. Då var där en person i tvättstugan. Men det var inte den som tvättat nyss. Det var den som kommit efter och funnit tvättstugan tom. Och nu precis påbörjat sina två tvättar. Kunde de bara få tvätta färdigt? Det tog bara en timme? Och dumsnäll som man är så sa man ja. Och kom ner en timme senare, fann tvättstugan låst och upptagen. Kanske av en tredje person...

Det har dock blivit bättre. Kanske eftersom jag alltid nu går ner en kvart före utsatt tid. Om föregående tvättare redan är färdig så låser jag snabbt med mitt tvättlås. Så att ingen ska hinna sno min tid innan jag kommer dit. Om de inte är färdiga så väntar jag tills de är det. Ibland är tvättstugan öppen men torktumlaren går fortfarande med någons tvätt. Då väntar jag till full tid, sedan slänger jag ut den på bänken i förrummet innan jag låser. Den brukar ligga kvar där fortfarande två-tre timmar senare när jag kommer för att hämta det sista av min tvätt. Man måste vara hård för att klara sig i tvättstugan. Du hör att det är djungelns lag som gäller...

Idag gick jag ner före tiden som vanligt. Tvättstugan var öppen och tom. Jag tog en titt på den äldre tvättmaskinen och noterade att den fortfarande var trasig. På ett sätt så förstod jag det, för det tar väl sin tid att laga en tillböjd lucka. Vad som däremot förvånade mig var den lilla lapp som satt på den. Det stod att felet höll på att åtgärdas och reservdelar var beställda. Så långt allt väl. Sedan stod det att den var daterad den 14/10! Det var för en knapp vecka sedan. Jag vet inte om någon hade felanmält den före mig, men om vi tar för givet att ingen gjort det... Jag felanmälde den antingen torsdag den sjätte eller fredag den sjunde. Förmodligen Torsdag. Om det var Fredag eftermiddag så kanske ingen hittade min felanmälan förrän på Måndagen den 10:e. Ändå beställdes inga reservdelar förrän på fredagen. En hel arbetsvecka senare. Det känns inte som om man prioriteras här ute i förorten. Visst, det fanns en maskin till, och det finns en tvättstuga till med två maskiner. Men det bor minst tvåhundra personer i det här huset (minderåriga barn ej medräknade) och kanske framförallt, och det är väl där som skon egentligen klämmer: Man får inte tvätta på helgerna. Jag vet inte varför. Det står inga anslag om det någonstans, utan det är bara en självklarhet som man förväntas veta och förstå. Jag har tagit upp frågan med bostadsbolaget och de svarar bara att "vi har valt att inte göra så". Ingen motivering. Jag tolkar det som att man tar för givet att alla som bor i huset här antingen är arbetslösa och därför kan tvätta på dagarna, eller har i alla fall en person per hushåll (Läs: Hemmafru) som alltid är hemma. Det tycker jag inte om. För det kan väl inte vara så att man tar för givet att alla här i huset är synnerligen flexibla frilansande kulturarbetare som kan lägga sina veckoscheman själv?

Wednesday, October 19, 2011

Bild utan namn på 591PhotographyBlog

Just nu visas bilder på 591PhotographyBlog under temat "Trains and boats and planes", som i den gamla Burt Bacharach-låten. (Personligen rekommenderar jag Freddie Wadlings och Fläskkvartettens svenska tolkning.) Jag bidrar med den här bilden. Om du brukar läsa den här bloggen har du sett den förut. Tyvärr har de glömt skriva ut titeln. Den heter "The Kiss":

the kiss kyss kyssen puss pussen trains boats planes tåg flyg båt bacharach, foto anders n
"The Kiss" - Foto Anders N

Se denna och tidigare bilder av mig på 591PhotographyBlog här.

Sunday, October 16, 2011

Mera Kulturnatta - På Stadsbiblioteket

göteborgs stadsbibliotek, göteborg, by night, kulturnatta, 2011, nattbild, kvällsbild, götaplatsen, avenyn, foto anders n
Göteborgs Stadsbibliotek by Kulturnatta (Foto Anders N)
Göteborgs Stadsbibliotek. Ta en ordentlig titt. Snart kommer det att stängas för renovering. I flera år. Och när det så småningom öppnar igen kommer det att se helt annorlunda ut...

utgallrade böcker, försäljning av, bibliofiler, bokälskare, biblioteksbesökare, bokjägare, göteborgs stadsbibliotek, kulturnatta, 2011, foto anders n
Utförsäljning av gallrade böcker, Stadsbiblioteket (Foto Anders N)

Men än så länge är det öppet, och på Kulturnatta var där extra mycket folk. Speciellt i avdelningen för utgallrade böcker. Där trängdes Göteborgs alla bibliofiler. I början var där så mycket folk där att man inte kunde röra sig själv. Man fick bara låta sig knuffas fram av strömmen mellan borden, och försöka hinna titta så mycket man kunde under tiden. Plocka till sig några godbitar. Jag hittade ett par fina fotoböcker. Jag lyckades också få den allra största boken på hela utgallringen, rakt på min tå. Undvek med nöd och näppe att få en nästan lika stor bok på den andra foten ett par minuter senare. Den här bilden är tagen när jag tittat färdigt, och det började tunna ut med folk och böcker bland borden...

pekkanini, theremin, spelar, player, kulturnatta 2011, göteborg, stadsbiblioteket, foto anders n
Pekkanini och hans Theremin (Foto Anders N)


På våningen under lyssnade jag sedan på mannen-myten-legenden Pekkanini, som spelade och berättade om, det fantastiska instrumentet Theremin. Har gu hört talas om det? Ett elektriskt instrument med en mycket speciell klang och som spelas genom att man rör händerna nära dess antenner. Konstruerades av en rysk uppfinnare i början av förra seklet, och dess teknik låg senare till grund för den moderna synthesizern. Populärt i skräckfilmsmusik, men hörs också i temat till TV-serien Morden i Midsomer och i Beach Boys Good Vibrations. Ena handen styr tonhöjden och den andra volymen. Detta kan tyckas enkelt, men att tämja maskinen är desto svårare. Det handlar om precision. Att hitta tonen, och att hålla den. Man får inte vara skakig på hand. Pekkanini, känd från duon Danielsson & Pekkanini och en flitig kompositör av musik för teaterscenen, är mycket skicklig på att spela både egna och andras melodier på Theremin. Du kan se och höra hans inspelningar på YouTube. Här kommer två av hans egna kompositioner:





Fler inspelningar finns på Pekkaninis YouTube-kanal. Se även hans hemsida. Efter framträdandet var det fritt fram för den som ville att prova på att spela...

pekkanini, theremin, mini, barn spelar, kid playing, göteborg, stadsbibliotek, kulturnatta 2011, foto anders n
En mini-Pekkanini spelar Theremin (Foto Anders N)

Saturday, October 15, 2011

Kulturnatta 2011 - Filosofspexets levande jukebox

Igår fredag var det kulturnatta här i Göteborg. Under min sena
promenad längs avenyn, fick jag plötsligt höra ljuva toner
från konserthusets trappa...
kulturnatta, göteborg, 2011, filosofspexet, levande jukebox, kör, götaplatsen, konserthuset, trappa, foto anders n
 Det var en kör av unga röster. Och inte vilken kör som helst...

kulturnatta, göteborg, 2011, filosofspexet, levande jukebox, kör, götaplatsen, konserthuset, trappa, foto anders n
 Det var Filosofspexets levande jukebox.
Vem som helst fick välja en låt...
kulturnatta, göteborg, 2011, filosofspexet, levande jukebox, kör, götaplatsen, konserthuset, trappa, foto anders n

Ett enkelt tryck på en knapp, och sedan flödade kulturen ut
ur deras små gyllene strupar, rakt ut till oss på Götaplatsen...

kulturnatta, göteborg, filosofspexet, levande jukebox, kör, götaplatsen, konserthuset, trappa, foto anders n
Och om någon råkar tvivla på att de var riktiga spexare, så
se själv här: De kunde både sjunga och spexa samtidigt...

Thursday, October 13, 2011

En liten godnattsaga på ämnet "Skymd sikt"...

Inför den tidigare nämnda bokmässan, kom det till min kännedom att en av mässans huvudgäster skulle vara en mycket känd tyska. En rock- och punkikon vars storhetstid kanske var 70- och 80-talen, men som jag själv lyssnat en hel del på, främst under en period på gymnasiet. När jag nu fick reda på att hon även skulle ge en konsert i samband med festivalen var jag tvungen att ge mig dit. Jag gick in på nätet, och naturligtvis var alla biljetter slut. Jag gav inte upp för det. Med erfarenhet från liknande sammanhang, satte jag mig istället på vakt vid datorn. Detta var mitt under värsta influensan. Varje gång jag var inne på datorn, och med jämna mellanrum medan jag satt där, gick jag in på ticnet och kollade hur det stod till på biljettfronten. Förr eller senare brukar det bli någon plats ledig, och en tidig morgon, kanske två dagar innan konserten, fick jag napp. Då hade jag också hittat en person på Blocket som ville sälja biljetter. En skånska. Men hon svarade inte på mail. Antingen var biljetterna sålda, eller hade hon bara ingen lust att sälja dem till mig. I vilket fall kunde hon ha svarat på mitt mail.

Men nu fanns det alltså en biljett ledig på ticnet. Den var inte dyr heller, bara 120 kr. Jag förmodade att det berodde på att konserten skulle hållas i en kyrka, Annedalskyrkan, inne i centrala Göteborg. Jag såg att det rörde sig om plats på läktaren, vilket väl var helt okej. Man brukar ha bra utsikt från orgelläktaren, även om det förstås är ganska långt fram till kyrkans främre delar. Någonstans i finstilt såg jag också uttrycket "skymd sikt" passera förbi, men brydde mig inte om det. Jag såg Fantomen på Operan på Oscarsteatern i Stockholm med skymd sikt när jag var liten, och det var häftigt, även om man ibland inte såg skådespelarnas huvud. Jag satt längst upp under taket, och när skådespelarna stod en bit in så skymdes de av överkanten på scenen. Jag har också hört historier om folk som hamnat bakom pelare som skymt delar av sikten, men eftersom platserna här var onumrerade, dvs man kunde sätta sig var man ville, och det kunde ju inte vara pelare framför alla...Eller?

Kvällen var sval och en smula mörk, och en stor samling människor stod utanför kyrkan. De flesta stod och rökte. Någon jagade biljetter, men förvånande nog  fanns ingen som försökte sälja. Det tycker jag alltid det brukar vara annars. Vid ingången stod det en skylt. Jag minns inte exakt formuleringen, men ungefär att "ni med budgetbiljetter får gå runt hörnet". Jag började ana att det billiga biljettpriset berodde på att det var just en "budgetbiljett". Men observera, det stod inte någonstans på hemsidan att det överhuvudtaget existerade någon annan typ av biljetter än den jag köpte...

Runt hörnet fanns en annan dörr, och mycket riktigt, det var min ingång. Innanför fanns en trappa, och ovanför den delades publiken upp ännu en gång. Budgetbiljetter till vänster och budgetbudgetbiljetter rakt fram. Gissa vart jag fick gå? Jag trodde att jag skulle sitta på orgelläktaren, men inte då. Det var till vänster, jag anvisades till en läktare på långsidan av kyrkorummet. Där fanns flera rader bänkar. Jag slog mig ner på första lediga plats som råkade vara på femte raden. Detta var vad jag såg:



Observera att det var fotoförbud på konserten, men att den här bilden är tagen innan konserten började. Vad ser du? Inte mycket, nej just det. Några nackar, och en hel del av kyrkan, men ingenting av vad som pågick där nere. Det där som lyser är en takkrona. Det fanns flera takkronor i kyrkan, och allt som var intressant pågick flera meter nedanför dem. Du kan också skymta predikstolen. Om artisten skulle befinna sig i den var det väl inget större problem. Fast det skulle hon naturligtvis inte. Hon skulle stå framför koret, där det lyser blått. Eftersom det inte hade börjat ännu så kunde jag tränga mig fram, sträcka fram min kamera och ta en bild:


Fotoförbud, jag vet, men återigen: Konserten hade inte börjat ännu. Men, säger du kanske: Om jag kunde komma fram och ta bilden, så kunde jag väl stå kvar där och titta? Nja, för det första hade jag faktiskt betalt för sittplats och inte ståplats, och framförallt reste sig alla på läktaren upp när showen började, för att försöka se något. Min lilla glugg försvann snabbt. Stämningen var redan ganska irriterad där uppe. Jag var knappast ensam som köpt biljett för att se Nina Hagen, för det var ju hon det var, men sedan upptäckt att jag endast skulle få höra henne. "Skymd sikt" var i själva verket "Ingen sikt" som jag sa till en man i personalen. Jag påpekade även att det hade hjälpt en hel del med en storbildsskärm eller dylikt. Uppe hos oss på läktaren fanns nämligen en stor vit vägg som inte nåddes av någon av strålkastarna där nere, utan var alldeles mörk. Som gammal videolärare och TV-produktionsstuderande vet jag att det hade räckt med en projektor, en sladd och en enkel videokamera för att ge folket på läktaren i alla fall en skymt av den som de betalt för att komma dit och se. Att se en projicerad bild är naturligtvis inte samma sak som att se en verklig person, men det är inte mycket man ser av artisterna på stora arenakonserter heller. Det är därför de har storbildsskärmar där. Jag har aldrig hört någon klaga på det. Kanske framförallt för att man vet om det i förväg. Mannen från personalen misstolkade min förtvivlade ironi och trodde att jag var på skämthumör, och försökte vara rolig han också. Det gjorde mig definitivt inte mindre irriterad. Jag frågade honom, då han enligt text på ryggen representerade personalen, varför de sålt biljetter utan någon som helst sikt, och han skyllde på "de där nere", vilket var ovanligt att höra från en anställd i en kyrka...

Konserten rullade på. Den lät bra, det kan man inte klaga på. Mellansnacket var roligt också, det förstod jag på de som satt där nere. De skrattade och applåderade. Själv hörde jag mycket lite av det. Akustiken uppe på läktaren var inte lysande, och det mesta av talet flöt ihop och blev "suddigt". Det händer lätt i större lokaler. Sikten var om möjligt sämre än förut. De längst fram på läktaren såg bra. De på andra raden ställde sig upp, och såg en hel del. De på tredje raden ställde sig upp ovanpå sina bänkar, och såg också. Fjärde, femte och övriga såg ingenting. Det fanns gångar mellan bänkarna, fram till kanten, för att man skulle kunna gå in och ut. Dessa gångar var naturligtvis fulla med folk. Jag tog plats i en sådan, med förhoppning om att några skulle tröttna framför mig. Längst fram i min gång fanns för övrigt en pelare, men det gick att titta runt den, om man stod där framme. Min misstanke var korrekt, några tröttnade efter en stund och lämnade gången. Om de gick och satte sig längre bak, eller helt enkelt tröttnade på alltihop och gick hem - jag har sett blogginlägg som tyder på den saken, det vet jag inte. Hursomhelst fick jag så småningom en skymt. Närmare bestämt denna:

Endast i bevissyfte

Händerna och gitarren där nere och de karaktäristiska tofsarna där uppe tillhör Nina Hagen. Däremellan befinner sig en ljusrigg. Det var väl därför platsen jag stod på hade blivit ledig. Vadå fotoförbud? Jag såg ju inget? Hur kan det vara förbjudet att fotografera ingenting? Jag var ju dessutom tvungen att ta den här bilden, för att visa att jag inte ljuger. Där stod jag sedan en bra stund. Jag är inte den som ger mig, och innan konserten var slut hade nästan alla i min gång gett upp. Samtidigt hade jag långsamt tagit mig fram till pelaren, och kunde där se i alla fall halva scenen, inklusive madam Hagen. Nej, jag tog ingen bild. Det var ju fotoförbud. Musiken var det inget fel på. Tyvärr inte så mycket från den gamla rockrepertoaren. Mest lugnare låtar. De flesta med mer eller mindre kyrklig prägel. Gospel, "läsarsånger" och lite popdängor. Tolkade av en mycket originell och spännande artist. Kvällens bästa låt var en vacker ballad som kändes svagt bekant. Väl hemma insåg jag att det var en gammal ABBA-låt. Den finns på Youtube, men den versionen som spelades i kyrkan var mera avskalad och unplugged. Utan trummor, men med samma vackra pianospel...

I vilket fall tycker jag att det är dålig stil av arrangören att sälja biljetter till platser helt utan sikt. Max tre rader uppe på läktaren hade möjlighet att se något, och då fick de på rad tre stå upp ovanpå bänkarna. Att fylla på med fler, var lurendrejeri. Sedan får de skriva "Skymd sikt" hur mycket de vill. Rad två och tre hade "skymd sikt". Resten hade "ingen sikt". Det borde ha framgått att man måste vara på plats i väldigt god tid för att slåss om platser som överhuvudtaget hade någon sikt. Eller stå i kö mer än halva konserten för att få en plats där man i alla fall fick en skymt. Jag var på plats i god tid, men kom ändå för långt bak. Om man köper ståplatsbiljett är man beredd att slåss lite för en bra plats, men det framgick inte här. Och även längst bak på ståplats så brukar man i alla fall kunna se artisten. En sittplats har sikt. Även när man sitter ner. En sittplats utan sikt är ingen sittplats, eller någon annan sorts plats heller för den delen. En videoprojektor hade inte varit fel.

Hur billiga biljetterna var är inte intressant. Det handlar om vad man utlovar för de pengarna, vilka förväntningar man skapar, och vad kunden sedan i själva verket får. I mitt fall var jag ju inte ens medveten om att det var en budgetbudget-biljett jag köpt. Jag köpte den enda typ av biljett som nämndes på hemsidan, och tog för givet att det därför var en normalbiljett. Om än med lite "skymd sikt".

Avslutningsvis. Man ska spara det bästa till sist, det brukar jag alltid säga. Det som gör historien mest fantastisk av allt. Vet du vad Svenska Kyrkans del av bokmässan, som var värd för Nina Hagens Göteborgsbesök kallas? Jo. Lyssna noga nu:

"Se människan"


Otroligt men sant...

Wednesday, October 12, 2011

De 7 dödssynderna!

de 7 dödssynderna, sju dödssynder, novell, noveller, ska vi spela schack, ll-förlaget, lättläst, anders nilsson, författare, bokmässan, foto anders n
Jag fick leta igenom hela bokmässan för att hitta den, men till slut lyckades jag! Där stod den, i en hylla: De 7 dödssynderna - Noveller. Från LL-förlaget, vilket betyder att den är lättläst. Den kom ut i våras, men jag har av någon anledning inte skrivit om den förrän nu. Jag har en förmåga att skjuta upp saker. Längre och längre. Det är inte bra. Visst, man kan inte hinna med allt. Men varför blir det alltid de roliga sakerna man skjuter upp, och de tråkiga som blir gjorda?

Hursomhelst, LL-förlaget utlyste en novelltävling med temat sju dödssynder. 351 bidrag kom in, fem valdes ut, däribland mitt, och kompletterades med två specialskrivna för boken. De 7 dödssynderna finns att köpa via förlagets hemsida, de flesta nätbokhandlare, eller varför inte ta en tur till närmaste biblioteks lättlästa hörna?

Och bara för att en bok är lättläst, så betyder det inte att det är en barnbok. Det finns många vuxna som av olika anledningar kan ha problem med att ta till sig en skriven text. Beroende på någon sorts handikapp eller kanske för att man kommer från ett annat land.

Min novell Ska vi spela schack? är skriven för dem, lättläst, men är också precis lika intressant och underhållande för en "normalläsande" person...

Flygbild över Mount Raggmunk...

raggmunk, foto anders n
...eller vad jag ska kalla det. Vad gör jag för fel? "Stek som pannkakor" stod det i kokboken. Vilket innebär? Jag lyckas aldrig med varken omeletter eller pannkakor. Jo, ugnspannkaka kan jag göra. Kan man göra ugnsraggmunk?

Tuesday, October 11, 2011

Det efterlängtade besöket...

anticimex, kackerlacka, kackerlackor, sanering, hyreshus, lägenhet, foto anders n
Anticimex på besök (Foto Anders N)
...var idag. Jag hade sett fram emot det länge. Jag städade hela kvällen igår och en bit ut på natten. Trots detta gick jag upp tidigt. Ganska precis klockan nio anlände först två, sedan också den tredje bilen...

Jag fick en lapp med posten i förra veckan. Där stod det att "Enligt avtal mellan mitt bostadsbolag och Anticimex skall sanering av kackerlacka utföras i lägenheterna och övriga utrymmen, samt ett uppföljande återbesök." Du kanske minns att jag i våras fick oväntat besök av samma bolag. Samt att jag medan jag var bortrest fick ett par lappar i posten om det samma. Denna gång fungerade förhandsinformationen bättre, och jag kunde se till att vara hemma idag. Visst kan man lämna in nyckeln till bostadsbolaget också, men jag tycker inte om att ha okända människor i min lägenhet när jag inte är där. Det enda problemet idag var att

"Sanering utförs 11/10 2011 med start ca kl. 08.00-16.00"

Med start 8-16? När slutar de då? Inte helt lysande. Om de i alla fall kunde ha preciserat sig till förmiddag eller eftermiddag. Nu kanske man skulle bli tvungen att sitta hemma hela dagen. Inte för att jag inte har saker att göra här hemma, men jag behöver ut och uträtta några akuta ärenden också (mer om dem i senare inlägg). Nå, jag städade igår kväll och natt, men såg ändå till att vara uppe och redo klockan 08.00. Klockan nio hörde jag genom mitt öppna fönster att några bilar körde in på gården. Sedan var det tyst. Sist de var här, var det ett rysligt springande ute i korridoren. Jag förmodar att de började i en annan del av huset den här gången. Strax före tio ringde det på dörren. Jag pausade Leif GW:s sommarprogram på datorn och gick och öppnade. Där stod inte helt oväntat en kille från Anticimex. Han hälsade vänligt och presenterade sig. Jag släppte in honom. Jag pekade ut var fällorna som hans kollegor lagt ut, fanns. En bakom toalettstolen, en bakom mikron, en under vasken och en bakom spisen. Jag har inte rört någon av dem. Sedan ville han, liksom sin kollega i våras, inspektera "skafferiet" också, och det fick han. Även om jag påpekade för honom att det inte är något skafferi. Då kommer den stora frågan: Har jag några kackerlackor? Ja och nej. Jag har haft. I badrummet fanns bara flugor i fällan. I köket fanns en i var av två av de tre fällorna. Två stycken stendöda och väl torkade, liksom lite frasiga och knapriga. Det tolkade Anticimexkillen som att de två hade gått vilse från boet i en annan lägenhet. Han sa att de brukade krypa via avloppsrören. Men två döda turister motiverar ingen mordutredning eller sanering*,  och han tackade för sig och gick. Om jag skulle hitta några fler, och levande, får jag naturligtvis meddela bostadsbolaget. Besöket tog bara några minuter, och den utlovade saneringen uteblev. Vilket väl är bra, egentligen. Informationen fungerade och personalen var artig, vänlig och service-minded. Inget att klaga på alls. (Du ser, jag klagar inte på allt). Jag har hunnit skriva det här inlägget, sedan ska jag äta lunch, och därefter in till stan och uträtta mina ärenden. Sedan hem för att jobba vidare med ärendena.

Det enda jag börjat fundera på är. Om nu Anticimex sanerar lägenheten där kackerlackorna bor... Vart tar kackerlackorna vägen då? Om de nu kryper via avloppsrören?

(*"Döda danskar räknas inte", som ett kul satirprogram från SVT Malmö hette i min tidiga ungdom. Med den för tidigt bortgångne Stellan Sundahl och den högst levande men alltför sällan sedde Olof Lundström Orloff**.)

** Olof Lundström Orloff. Född 1938. Svensk skådespelare och glaskonstnär. Har, i mitt tycke, Sveriges bästa komiska timing. Går inte att förklara, måste ses. Kanske mest känd från Nils Poppes föreställningar på Fredriksdalsteatern. Ursprungligen verksam under namnet Olof Lundström, sedan 1982 med artistnamnet Orloff. Imdb hade länge två olika biografier om skådespelarna Olof Lundström, och Olof Lundström Orloff. Omkring 2000 gjorde jag flera försök att få dem att förstå att det var samma person. De trodde mig inte. å andra sidan har de inte velat lägga till Svart Kaffe, tack heller i sin databas. Nu ser jag att de har tagit sitt förnuft till fånga angående herr Orloff. Kanske läge att kontakta dem igen angående kaffet också. Nej, vänta. Nu ser jag. De HAR tagit med Svart Kaffe, tack. Och följaktligen mig också. Fantastiskt! (Fyra gånger)

Monday, October 10, 2011

...men det blev bara paj av alltihop.

spenatpaj, paj, spenat, keso, ost, rökt skinka, ägg, mjölk, grädde, a-fil med hallon, spinach pie, foto anders n
Ja, jag vet vad du tänker. "Har han nu rensat avloppet igen". Men nej, inte avloppet den här gången. Däremot kylskåpet. Jag gjorde ett pajskal, och sedan fyllde jag på med vad jag hittade i kylskåpet och som höll på att bli gammalt: Keso, en liten bit vällagrad herrgårdsost, en sladd färdigriven parmesanost och några skivor rökt skinka. Sedan fyllde jag ut med lite spenat (som inte var så gammal, utan kom från frysen). Äggstanning på fyra små ägg, sista mjölken i paketet, en liten skvätt överbliven grädde, grovmald svartpeppar, samt en liten slurk ekologisk A-fil med hallon som hade kort datum redan när jag köpte den. 40 minuter i ugnen, och det blev bättre än förväntat!

(Denna paj gjorde jag i helgen, och just nu visar Gomorron Sverige-kocken Paul Svensson "Inspirerande pajer". Jag var först!)

Saturday, October 8, 2011

Modeblogg! Jag har köpt en handväska!

reddevil, reddevil, reddevil, modeblogg, handväska, tygkasse, tsyfpl, t'sy'f ~pl, foto anders n
Jag har köpt en handväska. Helt omedvetet. Jag trodde det var en tygkasse. Läckert svart, med en stor röd djävul på, och precis lagom stor för att få med sig en packe böcker hem på tåget. Jag hittade den på Myrorna, tillsammans med böckerna. Det var först när jag kommit ut ur affären och fingranskade prislappen som jag såg att det stod "Handväska". Nå, det gjorde väl detsamma, tänkte jag. Ingen skillnad. Tygkasse eller handväska. Trodde jag... När jag sedan burit den hela vägen till stationen, och hem från stationen... Nej, inte burit. SLÄPAT den hela vägen till och hem från stationen, så visste jag skillnaden. Tygkassar har handtag. Handväskor har axelremmar. De är betydligt längre, och kassen, förlåt väskan, släpade i marken hela vägen till Göteborg...

(Detta är som du ser ett modeinlägg. Jag vet att modebloggarna är de som har flest besökare, och jag vill ha fler läsare. Därför försöker jag smyga in ett och annat modeinlägg med jämna mellanrum. Leta gärna bakåt i bloggen så hittar du fler...)

Thursday, October 6, 2011

Snabb/Budget-Carbonara

Häromveckan hittade jag en intressant sak i en livsmedelsaffär. Carbonara på burk, eller rättare sagt i pappförpackning. Färdiglagad sås med andra ord. Jag tänkte att det väl inte kunde vara möjligt. Något så läckert kan väl inte fungera som färdigmat? Sommarens många besök på favoritrestaurangen i Malmö var i gott minne, och fick magen att kurra allt mer medan jag gick genom affären. Till slut kom jag fram till att jag måste prova. Tänk om det var så enkelt. Det kanske var därför jag aldrig får den lika god själv. De kanske använder just den här sortens sås på restaurangen. Jag vände i kassan, sprang tillbaka och hämtade paketet. Väl hemma satte jag en pastakastrull på spisen, enligt anvisningarna på paketet, och tog fram en kastrull till för att värma såsen. Jag öppnade paketet, och tömde det ner i kastrullen:

carbonara, färdigköpt carbonarasås, fårhjärna, foto anders n

Minns första association var Fårhjärna. En grå och lite kletig substans. Men fårhjärna lär ju vara en delikatess, även om jag aldrig provat det själv. Carbonara fann jag dock inga direkta likheter med. Efter värmning och blandning med pasta såg det lite bättre ut:

carbonara, färdigköpt carbonarasås, fårhjärna, foto anders n

Hur smakade det då? Ungefär som något som jag åt i en skolbespisning i slutet av 90-talet. Jag tror de kallade det Pasta med skinksås. De hade med andra ord inte samma storhetsvansinne som tillverkaren av den här såsen. Men den var väl helt ok. För att vara en färdigköpt pastasås, alltså. Men, tänkte jag: Det här borde jag kunna göra bättre...

Nästa gång det brådskade med maten gjorde jag min egen snabb-Carbonara. Knäckte ett ägg i en redningsbägare. Tillsatte en skvätt halvgammal grädde och en stor kladd skinkost. Och så lite grovmalen svartpeppar. På med locket och skaka, skaka, skaka. Hällde över nykokt pasta och rörde om. Och:

carbonara, färdigköpt carbonarasås, snabbcarbonara, budgetcarbonara, foto anders n

Den gick rysligt snabbt, och såg i alla fall inte värre ut än köpevarianten. Och smaken var faktiskt betydligt närmare originalet...