Bloggföljetong: The Quest for Fire(Wire) del 2

OBS! Detta är del 2 av en bloggföljetong som jag påbörjade igår, och förhoppningsvis kommer att kunna avsluta imorgon. Om du inte inte har läst del 1 så är den här texten förmodligen oförståelig. Läs därför del 1 först.

Hjalmar Brantingsplatsen, eller Backaplan, är en spännande plats. Den ligger på Hisingen, tvärs över Göta Älv från Göteborgs centrum. Nära och bra, och med massor av affärer. Inte lika lyxiga som de i Nordstan eller på Avenyn, utan mer i min smak. Jag klev av vid busshållplatsen och tog sikte på DatorStaden. Jag har gått förbi huset många gånger, och varit där inne minst en gång förut. Jag visste med andra ord precis vart jag skulle. När jag närmade mig huset var det något som kändes fel. Det var något som saknades... Till exempel den stora skylten som det står DatorStaden på. Och innanför dörren var en stor gallergrind. Innanför den var det tomt. DatorStaden var nedlagd, och en stor skylt hänvisade mig till Radio/TV/Dator/Vitvarubutiken i huset bredvid. Vi kan kalla den YesLixom.

När jag klev in genom dörren till YesLixom fick jag en Deja Vu-upplevelse. Du vet: "Här har jag varit förut", men inte bara det, jag kände dessutom att "här har jag stått och väntat och väntat och väntat". Jag tror inte det var i precis den här butiken, för alla YesLixom-butiker ser ungefär likadana ut. Jag tror det var den i Frölunda. Jag kommer dock inte ihåg vad jag väntade på. Nu gick jag runt ett tag och tittade på deras bärbara datorer. Jag försökte se så intresserad ut jag bara kunde. Försökte uttrycka en så stark köplust att finansministern skulle ha blivit stolt över mig, och detta bara för att någon av säljarna skulle intressera sig för mig, och komma fram och vilja sälja. Jag hittade nämligen en alldeles utmärkt liten dator. Trevlig design, söt att se på, bra prestanda och helt OK pris. Det enda som saknades var förstås FireWire. Om YesLixom och deras raska säljare kunde lösa det problemet för mig, då skulle de definitivt kunna få sälja den där söta datorn till mig. Jag såg mig omkring. En säljare var i närheten, han stod och smörade för en man som lekte med en annan bärbar dator. Mannens hustru och barn stod en bit bort och såg uttråkade ut. Mannen ignorerade dem och fortsatte leka och försäljaren fortsatte smöra. Naturligtvis ska en säljare ge sin kund full uppmärksamhet, men det här var nästan löjligt. Mig såg han inte överhuvudtaget. Fast det är klart, i min trötta höstjacka såg jag inte lika köpstark ut som en tio år äldre familjeförsörjare. Jag tog ett varv till. Tittade noga på datorerna, och på den speciella datorn i synnerhet. Fortfarande ingen reaktion. Jag gick ett par varv runt smöraren och den smörande. Tänkte att i den här delen av landet var det i alla fall ingen smörbrist. Ingen reaktion. Inte en blick. Men det fanns väl andra säljare? Jadå. Vid ett bord en bit bort stod tre försäljare till. Jag gick långsamt bort mot dem. Tittade nyfiket på alla bärbara datorer på vägen. En bit från bordet stannade jag. Jag stod där en stund. Jag skulle visserligen ha kunnat skrika till. Eller helt enkelt gått fram till dem och petat på dem. Men de såg ut att ha så roligt tillsammans där de stod och pratade och skrattade och inte kastade en enda blick ut mot kunden i den trötta jackan ute på affärsgolvet. Varför förstöra deras trevliga gemenskap?. Jag gick ut genom dörren och tänkte att de kunde behålla sina gamla datorer för sig själv. Om jag absolut 100% hade velat ha just precis den där datorn, om det hade varit det enda stället den fanns på, om den hade haft FireWire och om jag hade sökt efter den med ljus och lykta i en veckas tid... Om, om, om. Då hade jag kanske gjort på ett annat vis, men det finns affärer över hela Göteborg som säljer datorer, och ännu fler på nätet, så om herrarna på YesLixom vill sälja en dator till mig så får de faktiskt ta och anstränga sig lite...

Det var mulet och det började närma sig kväll. Tvärs över Backaplan lyste en stor skylt för en annan liknande butik. Vi kan väl kalla den PåAv. Jag hade absolut för mig att de hade konkursat i somras, men skylten satt kvar och den lyste ju faktiskt riktigt inbjudande. Jag gick dit. Där inne, där PåAv brukade vara, satt nu bara en liten lapp: Lokal Uthyres, och så ett telefonnummer. Ingen hänvisning. Jag fick hänvisa mig själv, och jag hänvisade mig några hus bort.

Där fanns ytterligare en affär som säljer datorer. Vi kan väl kalla den för EL-efanten. Där brukar jag köpa hårddiskar ibland. På en skylt utanför såg jag precis en sådan dator som jag sökte. Inte helt olik den som fanns hos YesLixom. Bra pris. Om den hade någon FireWire framgick dock inte. Det kunde deras säljare få svara på. Jag hittade snart deras bärbara datorer. Där fanns många specialerbjudanden på "Just det här exemplaret", det vill säga utgående modeller och skyltexemplar. Jag brukar gilla dem, för de är billiga, men ingen av de här föll mig riktigt i smaken. Jo, där var en trevlig en mini-PC. Ibland vore det praktiskt med en sådan, att ta med sig ut i parken och skriva novell på. Eller till kyrkogården, om man ska skriva en skräcknovell. Det går väl i princip med en vanlig bärbar dator också, men ju mindre desto behändigare. Och det här var en mycket liten diskret sak, ett före detta skyltexemplar med precis rätt pris. Priset berodde på att den hade en stor repa rakt över skärmen. Så det fick vara. Jag letade efter den dator som stod på annonsen utanför. Den syntes inte till. Lockvara kallas det visst. Även här fanns en säljare, med en annan kund, men inte fullt så mycket smör. Och så fanns där en valp också, men han stod bara och pratade med en kompis. Att det var en kompis och ingen kund vet jag eftersom de inte pratade om försäljning. Efter en stund kom en tredje butiksanställd fram till valpen, som då genast började arbeta med datorn framför sig. Det var tydligen något fel på datorn, och de försökte lösa det. Jag tittade vidare. Efter en stund lämnade den tredje mannen den besvärliga datorn och gick fram till mig. "Ursäkta mig" sa han. Jag vände mig om, sträckte på ryggen, hissade upp mungiporna så långt jag orkade och förberedde mentalt mina frågor och mitt oslagbara argument. Minns du? Att om de skulle kunna lösa mitt FireWire-problem, skulle de också kunna få sälja mig en bärbar dator. Jag hann inte säga det. Han hann före. Han sa: "Kan jag få komma förbi?"

Någon minut senare stod jag på spårvagnen in mot Nordstan. Jag tänkte göra ett nytt försök hos "Leksaksaffären för medelålders män". De har en affär i Nordstan också. Jag hann knappt in, innan jag i en hylla fann en "magisk överföring av videoband till datamaskin via USB-mackapär". Till och med två olika modeller. Båda för någon hundralapp under tusenlappen. Det måste ha varit dem som tjejen i den första affären menade. Det kändes som om det var flera år sedan jag träffade henne, men det var bara ett par timmar. Det enda problemet med de här magiska prylarna var att de inte alls var anpassade för DV-kameror. De var för analog video, och visst skulle jag kunna koppla min fina dyra digitala videokamera till datorn genom med dem, men det vore ungefär som att köpa en Blu-Rayfilm till fullpris och sedan kopiera över den till VHS innan jag tittade på den. Om nu någon av mina läsare kommer ihåg vad en VHS-film är. Alternativt att ta en bild med min digitala systemkamera, skriva ut den och sedan fotografera av den med en mobiltelefon för att kunna skicka den till en kompis. Det är definitivt inte en "magisk lösning" på det problem jag presenterade för försäljaren, utan en "desperat sista chansen kris-lösning om inget annat fungerar men jag måste få iväg den här filmen just precis idag skitsamma hur den ser ut". Då kan det fungera. Att försäljaren inte verkar ha vetat skillnaden mellan digital och analog video är inte värt att kommentera. För övrigt har jag redan en liknande apparat. Den kostade bara hälften så mycket, är köpt i en livsmedelsbutik vi kan kalla för Pretto, och fungerade inte överhuvudtaget eftersom det var fel på installationsskivan. Men det är en parentes i sammanhanget...

Var var jag nu? Jo, jag var på leksaksaffären för medelålders män i Nordstan. Jag gick till informationsdisken. Där var ingen kö, men jag var tvungen att ta en kölapp för att få hjälp ändå. Jag förklarade mitt problem för mannen bakom disken. Han nickade. Han föreslog ingen magisk lösning, men letade länge och väl efter en sladd med USB i ena änden och FireWire i den andra. Men han hittade ingen. Han hänvisade mig till den andra leksaksaffären för medelålders män i Nordstan. (Vi kan kalla den Kalle Anka & Co) Jag kunde inte låta bli att skratta, och sa att jag hade blivit hänvisad till många olika ställen den här dagen. Att det till exempel var på "Radio/TV/Video/Dator/"Magiska-DV-överföringsprylar finns, jag lovar, men inte här" som man hade hänvisat mig till den här affärskedjan. Han skrattade också. Ja, sa han. Dit har jag aldrig hänvisat någon. Men jag har hänvisat desto fler till Kalle Anka & Co.

Så jag gick till Kalle Anka & Co. Där var fullt med folk. Jag tog en kölapp. Tre personer bakom disken hjälptes åt att betjäna kunderna. Det gick alltså ganska snabbt, och eftersom de flesta före mig hade tröttnat och gått därifrån, så gick det ännu snabbare. Mitt nummer ropades upp. Jag förklarade problemet för killen bakom disken. Han nickade och började leta efter en USB till FireWire-sladd, men hittade inte någon. Är du förvånad? Jag var det inte. Han beklagade sorgen och hänvisade mig ut på nätet. "Där måste det ju finnas sådana"...

Fortsättning följer. Förhoppningsvis i morgon, och förhoppningsvis finner jag också lösningen på problemet i denna tredje del. Blir det tredje gången gillt? Håll tummarna...