Snabb/Budget-Carbonara

Häromveckan hittade jag en intressant sak i en livsmedelsaffär. Carbonara på burk, eller rättare sagt i pappförpackning. Färdiglagad sås med andra ord. Jag tänkte att det väl inte kunde vara möjligt. Något så läckert kan väl inte fungera som färdigmat? Sommarens många besök på favoritrestaurangen i Malmö var i gott minne, och fick magen att kurra allt mer medan jag gick genom affären. Till slut kom jag fram till att jag måste prova. Tänk om det var så enkelt. Det kanske var därför jag aldrig får den lika god själv. De kanske använder just den här sortens sås på restaurangen. Jag vände i kassan, sprang tillbaka och hämtade paketet. Väl hemma satte jag en pastakastrull på spisen, enligt anvisningarna på paketet, och tog fram en kastrull till för att värma såsen. Jag öppnade paketet, och tömde det ner i kastrullen:



Minns första association var Fårhjärna. En grå och lite kletig substans. Men fårhjärna lär ju vara en delikatess, även om jag aldrig provat det själv. Carbonara fann jag dock inga direkta likheter med. Efter värmning och blandning med pasta såg det lite bättre ut:



Hur smakade det då? Ungefär som något som jag åt i en skolbespisning i slutet av 90-talet. Jag tror de kallade det Pasta med skinksås. De hade med andra ord inte samma storhetsvansinne som tillverkaren av den här såsen. Men den var väl helt ok. För att vara en färdigköpt pastasås, alltså. Men, tänkte jag: Det här borde jag kunna göra bättre...

Nästa gång det brådskade med maten gjorde jag min egen snabb-Carbonara. Knäckte ett ägg i en redningsbägare. Tillsatte en skvätt halvgammal grädde och en stor kladd skinkost. Och så lite grovmalen svartpeppar. På med locket och skaka, skaka, skaka. Hällde över nykokt pasta och rörde om. Och:



Den gick rysligt snabbt, och såg i alla fall inte värre ut än köpevarianten. Och smaken var faktiskt betydligt närmare originalet...