Hemmagjord korv...

Blodkorv eller Blodpudding? När jag var liten trodde jag det var samma sak. Ibland var den liten och rund, ibland tillplattad i ena änden. Ibland med fläskbitar och ibland med russin. Nu vet jag bättre. Blodkorven ska innehålla russin och fläsk. Men det är sällan man hittar blodkorv i affären nuförtiden. Den lite tråkigare blodpuddingen, utan russin och fläsk, är desto vanligare. Tråkig, men billig. Frågan är om det går att få tag på billigare mat. Det kan behövas efter en dryg vecka med Filmfestival, då det ofta blir lunch ute. Det tar på finanserna. Vad du ser här ovanför är ett försök att förvandla blodpuddingen till blodkorv. Stek blodpudding, släng på finstrimlat bacon och russin, och rör om. Servera med lingonsylt. Jag vet, det ser föga aptitligt ut, men det smakade inte alls illa. Om man gillar blodkorv, vill säga. Jag lagade två portioner, när jag skulle äta nummer två hade strömmen rymt igen. Den gör det med jämna mellanrum där jag bor, som jag har skrivit förut. Och däremellan rymmer bredband och TV.  Bostadsbolagets artigt formulerade lappar som sitter här och var i trappuppgången, med information om kopplingen mellan strömavbrotten och lösa elektriska element, har försetts med mera svavelosande tillägg av engelskspråkiga hyresgäster. Jag kan inte annat än att hålla med dem. TV och Internet kan jag klara mig utan i perioder, men kall blodpudding vill jag helst slippa i framtiden...

Personliga favoriter och föredömen! (När jag blir stor...)

Francy Suntinger intervjuas av Marit Kapla. Jesper Christensen och Jan Troell längtar bort.

Göteborgs Filmfestival 2012 - Foto Anders N

Två personliga favoriter på en och samma gång: Mångsidige skådespelaren Jesper Christensen och legendariske regissören Jan Troell. Tillsammans med producenten Francy Suntinger, intervjuades de av Marit Kapla angående sin kommande film Dom över död man, om Torgny Segerstedt. De visade en trailer och några korta scener ur filmen. Det gav mersmak. Jag noterade till min förtjusning en annan personlig favorit i en av dessa scener, nämligen skådespelaren Jan Tiselius, som medverkade i mitt första daterbara Film/TV-minne: TV-serien Flykten från 1986. Jag hade även äran att få träffa honom när han spelade teater för min skola knappt tio år senare. Nu har jag träffat två personliga favoriter till. Det var otroligt positivt att se hur uppenbart obekväma båda herrarna var uppe på scenen. Så fort de fick chansen så hoppade de ner. Det finns alltför många så kallade kändisar idag som inte kan skapa något, men ändå ska visa upp sig i alla möjliga sammanhang. Här har vi två genier som skapar fantastisk konst, men inte trivs med att visa upp sig själva. Frågestunden blev därför väldigt kort, men det gjorde ingenting, eftersom de inte hade något emot en fortsatt pratstund nere på golvet, utanför rampljuset...

Jag är otroligt imponerad över herr Troells skärpa och skaparkraft, som ännu vid åttio års ålder inte verkar avtrubbad. Jag har tidigare skrivit på den här bloggen att jag när jag blir stor vill jag bli Hans Alfredsson. Nu vill jag lägga till en sak:

När jag blir stor vill jag bli Jan Troell!




Däremot besöktes festivalen av en annan känd filmskapare, som jag inte har något som helst behov av att bli...

Göteborgs Filmfestival 2012 - Andrea Reuter

Andrea Reuter, sverigefinlandssvensk filmkritiker & skribent
Göteborgs Filmfestival 2012
(Foto Anders N)

Göteborgs Filmfestival 2012 - Chris Landreth (och Birgitta Jansson)

Chris Landreth (f.1961) är en amerikansk animatör verksam i Kanada. En mästare inom datorbaserad 3D-animation. Mest känd är kanske den Oscarsbelönade animerade dokumentären Ryan. En animerad dokumentär? Jo, det finns faktiskt en genre som heter så. Man utgår från inspelat ljud, intervjuer med faktiska personer som berättar om faktiska händelser. Sedan illustreras deras berättelser på ett fantasifullt sätt genom animation. Svenska exempel är till exempel Tussilago, av Jonas Odell från 2010, och pionjärarbetet Semesterhemmet av Birgitta Jansson (1944-1985) från 1980 (Se nedan).



Den senare såg jag för första gången i förra veckan i ett svenskt kortfilmsprogram på Göteborgs filmfestival. Några rader framför mig satt Midhat "Ajan" Ajanovic, som brukade föreläsa om animerad film när jag läste Filmvetenskap. Då visade han bland annat den tidigare nämnda filmen Ryan. Nu satt Ajan i biosalongen i sällskap med en för mig obekant långhårig man. Att den långhårige mannen var Chris Landreth gick upp för mig när 48 timmar senare var i samma biograf för att se filmer av just Chris Landreth. Förutom Ryan (Fantastiskt sätt att illustrera en trasig människa, genom att göra honom just...trasig...) visades bland annat The End (en film som lyckas med att vara både ett skolexempel på postmodernism, och samtidigt en förfärligt rolig drift med hela begreppet. Kompostmodernism, som jag brukar säga...) och så förstås Bingo, som inte går att förklara i ord. Den bara måste ses... 




Chris Landreth medverkade själv vid en frågestund efter visningen.

Chris Landreth, amerikansk/kanadensisk animatör
Göteborgs Filmfestival 2012
(Foto Anders N)

Göteborgs Filmfestival 2012 - Jessica Hausner

Jessica Hausner, österrikisk filmregissör
Göteborgs Filmfestival 2012
(Foto Anders N)

Göteborgs Filmfestival 2012 - Bille August

Bille August, dansk filmregissör
Göteborgs Filmfestival 2012
(Foto Anders N)

Göteborgs Filmfestival 2012 - Lone Scherfig

Lone Scherfig, dansk filmregissör
Masterclass Göteborgs Filmfestival 2012
(Foto Anders N)

Galamiddag på röda mattan

Galamiddag på röda mattan/Gala dinner on the red carpet
(Foto Anders N)