Om en uppfärd, två professorer, en studie av kommunikationsföretags förmåga att kommunicera, privatiseringens fördelar och en resa helt utan försening.

Om en uppfärd, två professorer, en studie av kommunikationsföretags förmåga att kommunicera, privatiseringens fördelar och en resa helt utan försening.

Då var man tillbaka i Göteborg igen. Besöket i Blekinge blev lite längre än planerat, men så hann jag med att att träffa lite släkt också. Öronen har slappnat av och nästan vant sig vid en tillvaro utan ett ständigt borrande. När jag kom hit till igår kväll och gick uppför backen till huset så mötte jag hantverkarnas bilar. Hoppades innerligt att de åkte för gott. Idag har jag suttit på helspänn och väntat på att de skulle börja igen, men allt som hörts har varit ett försynt spikande. Så jag har faktiskt hunnit med det jag skulle göra så här långt. Men det var gårdagen jag hade tänkt berätta om. Igår morse var det dimma i Olofström. Det är alltid dimma precis den morgonen jag ska åka, aldrig någon av de dagar jag är ute och har tid att fotografera. Nå jag knäppte väl någon bild från bilen. Klev på vid bussterminalen och åkte till Bromölla. Tåget var i tid och färden mot Lund tog sin början. Lund? tänker du säkert. Skulle han inte till Göteborg? Lund ligger väl på andra hållet? Jo, förvisso. Men enligt de som planerar tågtrafiken här i landet så går den lämpligaste vägen mellan Olofström och Göteborg via Lund. Och så gick det som det gick:

I Lund hade jag ungefär en halvtimmes paus under vilken jag begav mig till stationens väntsal för att äta medhavd matsäck. Den var god. Det tog ungefär tjugo minuter. När det var tio minuter kvar till tåget skulle gå, så reste jag mig för att gå bort till perrongen. Då möttes jag av ett meddelande i högtalaren. Det lät ungefär så här: "SJ Intercity mot Halmstad och Göteborg med avgångstid 11:47 kommer att avgå cirka 12:20." Då kände jag att det var läge för en liten promenad istället. Jag tog en sväng förbi torghandlare och Bytaregatan, bort mot Lions Second Hand-butik som aldrig har öppet när jag är i stan. Så inte heller denna gång. En bit därifrån mötte jag en gammal favorit, pianoprofessor Pålsson, känd från TV, som jag fotograferade en gång när han var i Olofström. Jag var där med pianofröken och ett par andra pianoelever och kan väl ha varit en 12-13 år. När alla andra hade fått sina autografer och jag stod beredd med kvällens programblad och en penna så haffades jag av en ambitiös och för mig okänd fader som skulle försöka få professorn att undervisa hans dotter. Men först ville han ha en bild av de två. Samt sig själv, så han tryckte en kamera i handen på mig och en bild blev det. Men jag har aldrig sett den. Och ja, jag fick också en autograf så småningom. Denna gång såg professor Pålsson lätt chockad ut över att kännas igen av en pustande skummis med tre stora väskor. Han försvann snabbt in på någon smågata...

Jag styrde åter stegen mot järnvägsstationen och när jag kom dit kunde jag läsa att tiden 12.20 stod fast. Det var ungefär 10 minuter kvar även denna gång när jag gick bort till perrong 6 där tåget skulle avgå ifrån. På den lysande informationstavlan på perrong 6 kunde jag läsa att tåget gick via Helsingborg samt att man endast fick resa med SJ-biljetter. Detta vet jag beror på att sträckan till Helsingborg trafikeras av Öresundståg från DSB och Skånetrafiken. Ibland kan man åka med Öresundståget hela vägen till Göteborg. Men idag var det alltså SJ-tåg jag skulle åka. Jag ställde ner väskorna, lutade mig mot en pelare och studerade folket på övriga perronger. Strax innan tåget skulle anlända så kastade jag en ny blick på informationstavlan. Tänkte att jag skulle se om det stod något om det fanns någon vagn som var obokad. Det är ju så nuförtiden att de flesta reser utan platsbiljett. Så också jag. Det stod inget om obokade vagnar. Men nu hade det kommit ny text. Det stod att "Mot: Helsingborg B-C Mot Göteborg: D-E". Det kände jag igen från Kristianstads station. Där gäller det att sätta sig i rätt del av tåget om man ska till Blekinge, för halva tåget stannar kvar på stationen medan andra halvan sedan åker tillbaka mot Malmö. I det här fallet verkade det som att halva tåget skulle stanna i Helsingborg. Visserligen brukar de påpeka det i högtalaren på tåget, så man hinner byta på stationen om man sitter fel, men för att vara på den säkra sidan så började jag småspringa utmed perrongen. Jag såg inget D, och inget E, men jag såg skyltarna B och C, och då borde väl D finnas efter C?

Tåget kom och när det stannade hade jag hunnit fram till C. Fortfarande syntes inget D, men jag gick en vagn till på det hållet. Sedan tittade jag på skylten ovanför dörren till vagnen och där stod det "Göteborg". Den första jag fick syn på där inne var dagens andra professor. I det här fallet en emeritus (pensionär). En man som alla svenska Litteraturvetare känner till, även om de kanske inte vet hur han ser ut. Det gör jag. Professor Lönnroth, ena halvan av författarparet bakom mastodontverket "Den Svenska Litteraturen" som jag och många andra har i sin bokhylla. Den andra halvan var den kände författaren Sven Delblanc (1931-1992). Professorn försvann vidare in i vagnen och jag passade på att besöka toaletten. När jag kom ut var tåget på väg norrut mot Helsingborg och Göteborg. Jag hade precis satt mig på en ledig plats när jag möttes jag av ett meddelande i högtalaren. Det lät ungefär så här:

"Det har kommit till vår kännedom att det på tåget befinner sig passagerare med SJ-biljetter. Dessa gäller inte här. Passagerare med SJ-biljetter får hoppa av i Landskrona och ta er tillbaka till Lund och försöka hitta ett tåg där dessa biljetter gäller. Annars får ni stanna kvar och köpa riktiga biljetter av oss här på tåget"

Jag förstod ingenting. Detta var ju tåget till Göteborg. Det stod ju på vagnen. Och bara SJ-biljetter gällde. Det stod det ju på skylten på stationen. Jag frågade konduktörskan vad i hela friden de menade. Jag visade min biljett och hon sa "det där är en SJ-biljett. Den gäller inte här. Det här är ett Öresundståg som körs av DSB och Skånetrafiken." Men, sa jag. Det stod ju på stationen... Nej, det gjorde det inte alls, svarade hon med en arrogant ton. När hon kollade precis innan avfärd så stod det rätt. Långsamt förstod jag att mitt tåg blivit så försenat att ett Öresundståg hunnit före. Ett Öresundståg till Göteborg dessutom. Varför har man två olika företag som kör tåg samtidigt på samma bana? Jo, det är bra. För konkurrensens skull. Det blir billigare för oss som åker. Påstås det. Jag tvivlar. Privatisering kallas det förresten.

Men när avgick det här tåget i förhållande till mitt då? Jag har kollat på nätet nu och ser att det går ett 12:22 på tisdagar. Det borde vara två minuter EFTER mitt. Även med förseningen inräknad. Hur har jag då lyckats hamna på fel? Men framförallt, då har trafikledarna lett in det på samma perrong som vi stod och väntade på. Hur kan man vara så korkad att man har två olika tåg med samma destination och i princip samma avgångstid till samma perrong? Och säkert hade den arroganta konduktörskan helt rätt i att det stod rätt tåg på skylten. Det måste ha ändrats någon minut innan tåget kom. Det var därför det plötslig stod ny information på skylten (du vet det där med B,C,D och E...) men annars stod det väl samma sak "Tåg mot Halmstad och Göteborg". Sedan kanske det hade ändrats någon liten text med SJ Intercity som bytts mot Öresundståg. Men vem ser det när det kommer i sista minuten? Och jag kan inte minnas att det sades något i högtalaren. Varför bytte de inte spår? Och varför sa de ingenting?

Och varför skulle vi nu behöva åka tillbaka till Lund? Och invänta ett tåg, vilket som helst som skulle kunna tänkas ta oss till Göteborg. Hur lång tid skulle det ta? Det som jag skulle varit med hade säkert redan åkt. Kom det överhuvudtaget några fler? Varför inte byta till rätt tåg i Landskrona? Jo, berättade en pendlande medpassagerare, SJ-tågen stannar inte i Landskrona. Nå, då tycker jag det här hade varit ett lysande tillfälle att börja med det...Grrr... Jag tycker egentligen Öresundståget borde ha låtit oss åka med upp till Göteborg, de kunde ha räknat in oss och sedan skickat en faktura till klantarna som orsakade det här. Inte tänkte jag i alla fall hoppa av i Landskrona. Det verkade som att min inställning gick fram till tågpersonalen. Och övriga passagerare med samma problem hade nog också samma inställning, för i Landskrona blev det en ordentlig diskussion mellan personalen på perrongen. Sedan fick vi veta att vi fick fortsätta till Helsingborg för att byta där. Det var bättre.

Konduktören som strax därefter kom för att kolla min biljett förklarade att jag var långt ifrån ensam som hade tagit fel. Han hade en bättre attityd. Det lugnade mitt humör något. Men jag tyckte nog att det lät som att han menade att jag hade gjort fel. Jag gör ofta fel, det är jag den förste att erkänna. Urklantig kan jag vara. Men i det här fallet var det bara ett fel som begåtts. Och inte var det jag som gjort det. Inte heller Öresundståget. Och inte SJ-tåget som var försenat, för det kan vem som helst råka ut för. Det hade varit en olycka på spåret tidigare under dagen fick jag senare veta. Men den som styr in två tåg med samma destination och i princip samma avgångstid, den får nog ta och se över sina rutiner, för så får det inte gå till...    

I Helsingborg klev vi av, ganska många var vi som stod och väntade. Strax kom ett meddelande i högtalaren om att vi skulle gå till en perrong i andra änden av stationen (se där, det går att använda de andra perrongerna också...) och folk satte fart uppför rulltrappor och nedför rulltrappor. Precis framför mig sprang professorn. Jag lät honom springa ifatt tåget, så tog jag det lugnt. SJ-tåget såg förresten precis likadant ut som Öresundståget. Samma modell, samma färg. Lite annan text på det bara. Väl ombord var det inga större problem. Visserligen fick vi stanna i varenda småhåla på vägen för att släppa förbi tåg som höll sina tidtabeller och därför prioriterades av trafikledningen. Samma trafikledning som så småningom uppenbarligen ignorerade samtalen från personalen på mitt tåg. Det lät i allafall så på de allt mer desperata meddelandena i högtalaren. Typ: "Ja, här står vi nu, och jag vet inte när vi kommer att få köra igen för trafikledningen ringer inte tillbaka till mig."

Till slut kom vi fram till Göteborg. Ungefär 55 minuter för sent. Men förseningar under 1 timme är inte förseningar enligt SJ:s nya regler. Oavsett hur lång resan ursprungligen skulle ha varit, så får man inte ersättning längre om förseningen är under en timme. Så då kom vi väl i tid då...Tack för en resa helt utan försening...