Jag, som har en något försynt läggning, fick redan i skolan höra att jag borde "ta för mig" mer. Det är tydligen människans uppgift att "ta plats". Jag insåg redan då hur dum den tanken är. Om jag tar någon annans plats så kommer ju den att bli utan. På vilket vis gör det saken bättre? Att alla springer runt och försöker ta varandras platser, vilket är så populärt idag, kommer inte att leda till någon förändring överhuvudtaget. För att inte tala om all den energi och tid som slösas bort på kampen. Tid och energi som kunde användas till betydligt nyttigare saker. I stället för att att kräva av den som är utan att "ta plats", borde det väl vara bättre att kräva av de som redan har att "lämna plats". Att dela med sig lite helt enkelt. Så får alla plats och inte krävs det någon nämnvärd energiförlust heller...
Tyvärr är denna tanke helt främmande i dagens samhälle. Vilket ibland kan leda till helt absurda situationer. Låt mig exemplifiera med följande fullkomligt otroliga men helt sanna anekdot från min återfärd till Göteborg efter den inbillat försenade hemfärd till Blekinge jag berättade om häromveckan:
Strax efter klockan 11 klev jag på bussen i Olofström. "Jag ska till Göteborg" sa jag till chauffören. "Då får jag plocka fram fusklappen..." sa chauffören och tog fram listan över vilka sifferkoder olika destinationer hade i datorsystemet. Nu har jag rest så många gånger att jag vet att Göteborg har kod 2510. Det är dessutom lätt för mig att komma ihåg, då jag har en kompis som fyller år den 25 oktober. Det är för övrigt en av få födelsedagar jag kommer ihåg. Jag är usel på att komma ihåg födelsedagar.
"2510...Det är en kompis som fyller år..."
Chauffören avbröt mig vänligt men bestämt. Hen trodde att jag höll på att börja berätta om varför jag skulle åka till Göteborg och klargjorde med en blick att hen inte hade lust att småprata med mig. Även om det var en bra stund till bussen skulle gå och bara jag som stod i kön. Hen småpratade däremot desto mer med en annan passagerare, i samband med hens biljettköp senare under resan, men jag gissar att hen var betydligt trevligare än mig...
En resa som gick utan något egentligt problem hela vägen ner till Lund. Du vet där som jag blev frånkörd, efter att ha haft 4 minuter på mig att byta tåg, när jag reste på andra hållet någon vecka tidigare. Denna gång anlände jag aningens försenad och hade en och en halv minut på mig att byta till Göteborgståget. Men det var inte alls lika mycket folk i vägen, och jag hann faktiskt springa flera meter uppför den första rulltrappan innan jag såg Göteborgståget lämna perrongen nedanför mig.
Någon timme senare och efter en sväng på Clemenstorgets loppis och Erikshjälpen stod jag på perrongen och väntade på nästa tåg. Det rullade in på stationen i tid. Jag och mina blivande medpassagerare samlades kring en av tågets bakre dörrar. Den öppnades inte. Vi tryckte på knappen. Ingenting hände. Så småningom insåg vi att hela tågsetet var avstängt. Jag sprang längs perrongen till de främre tågseten. Halvvägs dit kom jag på att tågen mot Göteborg vanligtvis brukar lämna ett tågset i Helsingborg. Det brukar vara bäst att sätta sig i rätt del från början, så man inte måste byta i Helsingborg...
"Går det här tågsetet till Göteborg?"
Frågade jag tågvärden.
"Alla tågset går till Göteborg!"
Svarade han.
"Även det sista? Det som är låst?"
Frågade jag.
"Nej, inte det. Det ska av i Helsingborg. Jag vet inte riktigt var det kom ifrån..."
Svarade han. Jag tänkte att det var lustigt. När jag åkte ner var tåget överfyllt, för det saknades ett tågset. Nu hade man råd att köra med ett som var helt tomt och låst. Betydde det att det var färre som åkte med det här tåget?
Nej, tvärtom. Även detta tåg var överfyllt. Trots att det var två tågset. Plus det tredje som var tomt och låst.
Jag kom in i tågets mittdel. Där som man förväntas åka om man har barnvagn eller väldigt mycket och stor packning. Jag hade ingen barnvagn, men väl min stora bagagevagn. Jag klämde mig in bland barnvagnar och fötter och hittade till slut en plats. Och med plats menar jag inte sittplats, men åtminstone en liten bit ledig golvyta där jag kunde klämma in min bagagevagn. På väg dit passerade jag visserligen en ledig sittplats, men där fanns inte utrymme för min vagn. En tjej med en något mindre bagagevagn än min klev ombord strax efter att jag hittat min golvyta. Hon försökte sätta sig på den lediga sittplatsen, men blev snabbt upplyst av en tjej som satt på platsen bredvid att "det är upptaget". Så tjejen med något mindre bagagevagn än jag fick stå. I hennes fall mitt i vagnen utan någon vägg att luta sig mot. Det enda hon hade att ta stöd mot var sin egen, något skrangliga, bagagevagn.
Jag tänkte lite försiktigt att om man gick på toaletten, eller vad nu den sittande tjejens bekant hade gjort, i ett så överfyllt tåg som detta, så kan man nog egentligen inte räkna med att ens plats ska vara ledig när man kommer tillbaka. Men den sittande tjejen var mycket bestämd.
Tåget körde och vagnen var alltså överfylld förutom den lilla ensamma tomma men ändå upptagna sittplatsen. Fortfarande i Landskrona hade platsens ockupant inte synts till. Några gick av, lika många gick på, men alla som kom för nära möttes fortfarande av ett barskt besked att platsen var upptagen. Till sist klev en mycket gammal tant med rullator ombord. Långsamt tog hon också sikte på den lediga platsen.
"UPPTAGEN!" skrek tjejen bredvid.
Tjejen med bagagevagnen, hon som nu åkt hela vägen från Lund ståendes mitt i tågvagnen med inget annat än sin bagagevagn att hålla sig i och luta sig emot, vände sig mot den sittande tjejen.
"Kom igen. Hon är så gammal. Hon måste väl få sitta..."
"Nej!" sa den sittande. Och tillade därefter att...
"...en barnvagn FÅR ta tre platser!"
Barnvagn? Tänkte jag. Och jo, faktiskt. Den sittande tjejen hade faktiskt en barnvagn med sig. Den stod vid sittplatsen på andra sidan om henne. Med kortsidan mot sittplatsen och ståendes rakt ut i den även för övrigt mycket välfyllda mittgången. Barnvagnen tog alltså inte upp mer än en sittplats (men desto mer av mittgången) . Tjejen själv tog inte heller upp mer än en plats. Men tydligen ansåg hon att hon ÄNDÅ hade rätt till att nyttja en tredje plats, även om hon inte behövde den. Att hon genom att ha ställt vagnen som den stod också tog upp en väsentlig del av mittgången, vagnens enda genomfartsled, var tydligen också något hon ansåg sig ha rätt till.
Hörde jag verkligen rätt? Jag hade nog tvivlat än idag på att mina öron verkligen fungerade som de skulle denna eftermiddag om inte tjejen med bagagevagnen, när det så småningom långt upp i Halland bara var hon och jag i vagnen, ringt en vän och berättade om vilken absurd människa hon hade träffat på tåget.
Tanten med rullatorn då? Hur gick det för henne? Jo, i samma ögonblick som den sittande tjejen förklarat sin rätt till en tredje sittplats som hon inte behövde, reste sig hälften av alla övriga sittande i vagnen och erbjöd rullatortanten sin plats.
Det finns fortfarande lite hopp för mänskligheten...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment