Värmlandsminnena trillar in lite hur som helst. Men så är de också hämtade ur min osorterade hjärna. Detta är inte platsen jag reste till
när jag var färdig i Säffle, utan en plats jag besökte några dagar tidigare. Hembygdsgården
Kollsberg i
Torsby. Hit har man flyttat gamla hus från olika delar av trakten. Som ett Skansen i miniatyr. Men det var det här huset som intresserade mig mest. En känd person har bott här. För länge sedan. När personen var mycket ung. Nej, det var inte Gustav Vasa. Han var i Dalarna. Och inte Gustaf Fröding heller. Eller Sven-Ingvars. Kanske du redan har gissat vem det är jag söker? Inte?
Året var 1985. Och det är naturligtvis ingen mindre än
undertecknad som du ser ståendes här utanför huset i gummistövlar som matchar staketet. Tre år gammal. Jag och föräldrarna var på väg hem från mitt livs första, och fortfarande största, Sverigeresa. Vi hade varit i Sundsvall för att döpa
min kusin, numera tvåbarnsfar. Mina första daterbara minnen kommer från denna resa. Och jag minns stugan på hembygdsgården i Torsby väl. Hur vi lyckades hamna just där är det ingen som längre minns. Vad både jag och föräldrarna däremot alla tre minns mycket väl var att stuguthyrarna glömde att berätta en viktig sak...
Jag minns att jag låg i rummet till höger om dörren på bilden och försökte sova. Vilket var omöjligt, för något som kallades för en
"Bosse Larsson" skrålade alldeles utanför dörren. Och halva Torsby sjöng med.
Morgonen efter, efter frukost, utforskade vi området och friluftsteatern som det nattliga ljudet kom ifrån. Jag var mycket nyfiken på att få reda på vad det där som kallades för en
Bosse Larsson var för något, det som lät så mycket att man inte kunde sova. Men det var försvunnet. Och allt folket också. Det var tomt och tyst...
Lika tomt och tyst var det denna dag. Bordläggningen (dansbanan?) framför huset hade ersatts av en landningsplats för flygande tefat. Tror jag. Det såg i alla fall ut som en sådan...
Friluftsteatern, som enligt uppgift var yngre än jag var när jag och Bosse Larsson var där, ser nu äldre ut än jag och Bosse Larsson är tillsammans. Stugan till vänster är en loge. I dubbel bemärkelse. Ursprungligen en byggnad från en bondgård, som numera används för ombyte i samband med teaterföreställningar och uppträdanden. Stugan till höger är en RIA-stuga. Inte att blanda ihop med den typ av byggnader, som den numera rivna RIA-gården i Olofström, där det förekommer
socialt arbete på kristen grund. Nej, den här stugan har hämtats hit från
Ria som ligger i utkanten av Torsby.
Det tog förresten flera år efter Torsbybesöket innan jag fick veta vad en
Bosse Larsson är. För väldigt unga läsare av den här bloggen kan det vara på sin plats med en förklaring. Före
Petra Marklund och
Måns Zelmerlöv. Före
Anders Lundin. Ja, till och med före den store
Lasse Berghagen stod i sin blå kavaj på Sollidenscenens trägolv och sjöng att
Stockholm är en ärta. Då fanns det en man som hette
Bosse Larsson. Han var en TV-fotograf som råkade hamna på fel sida kameran och blev programledare i program som
Gammeldans och
Nygammalt. Bosse Larsson är född 1934 och var Sveriges allsångskung i tjugo år i TV och Sveriges hembygdsparkers allsångskung fram till för några år sedan. Du kanske såg honom i
en uppmärksammad reklamkampanj häromåret. Han ledde Allsång på Skansen mellan 1974 och 1993. När gammelfarmor och gammelmorfar klagar på att
Allsången var bättre förr, att
Varför kallar de det Allsång? Det är ju nästan ingen allsång i programmet! eller på att
det inte finns några TV-program för oss äldre längre. Då är det Bosse Larsson de saknar...
Foto 1985: Sven-Erik Nilsson
Foto 2014: Anders Nilsson
No comments:
Post a Comment