Vilse i Bäverland!

-Ska du gå av???
-Ja!
-HÄR???
-Ja!

Busschauffören mumlade något till svar. Det lät som "skyll dig själv". Sedan öppnade han bakdörren och jag skuttade ut.

Jag hade upptäckt dem av en tillfällighet. Ett par gamla nedgångna hyreshus, mitt ute i värmlandsskogen. Bussen stannade för att ta upp en gubbe, och jag kastade en blick ut genom fönstret. Jag var på väg till en gammal bruksort, av den där sorten som jag är så förtjust att besöka, dessutom med tillhörande loppis, och detta kunde inte vara något annat än gamla bruksarbetarbostäder. Jag tänkte att jag måste vara framme, och så tryckte jag på knappen...



VÄNTA NU! Är han i Värmland NU IGEN? Tänker du naturligtvis. Du som brukar läsa den här bloggen har naturligtvis vårens värmländska resa i friskt minne. Mitt svar blir både nej och ja. Nej, jag har inte åkt till Värmland igen. Men jag hann ju bara berätta om hälften av alla mina värmländska äventyr här på bloggen. Något optimistiskt räknade jag med att kunna fortsätta i november. November har passerat, utan värmländskt bloggande. Men nu tänkte jag bjuda på ett par inlägg. Det här är det första...

Med visst besvär letade jag mig ner till husen. Förfallna hus är fascinerande. Så också dessa. Hustypen är inte ovanlig, men att hitta dem mitt ute i skogen kändes surrealistiskt. Varför har någon byggt dem just här?


Husen var ordentligt igenbommade, men omgivna av nygallrad skog. Faktum var att jag kunde höra skogsmaskinerna på avstånd. Jag smög vidare och befann mig strax på en avspärrad väg. Privat område. Problemet var att jag stod innanför avspärrningen. Nu kunde jag se skogsmaskinerna längre ner på vägen. Bredvid dem stod någon med två stora otäcka hundar. Och hundarna skällde...

Snabbt som bara den dök jag in bakom husknuten igen. Och snart var jag tillbaka ute på vägen. Något samhälle syntes inte till. Ingen loppis heller. Bussarna i den här värmlandsskogen gick bara en gång i timmen, och jag hade ingen lust att sitta och vänta 55 minuter vid busshållplatsen. Jag hittade en väg ner på andra sidan husen, som inte var avspärrad...


Vägen visade sig vara en hel allé. Som vid en större gård, eller herrgård. Men någon sådan syntes inte till. Däremot några andra byggnader.


Någon form av bruk eller i alla fall en industri verkade det ha varit. Men även här fanns skyltar om att det var tillträde förbjudet. Jag hörde hundarna skälla på avstånd... Så jag gick upp till landsvägen igen.



Jag gick tillbaka förbi de förfallna husen, och hittade en väg ner på andra sidan. Nu stod jag plötsligt i ett mycket litet villaområde. Kanske tio hus. En helt normal syn i vilket svenskt samhälle som helst. Det var bara det att här inte fanns något samhälle. Bara skog runtomkring. Tillbaka vid busshållplatsen noterade jag en liten väg in på andra sidan landsvägen. Men här fanns också en skylt. Den vågade jag inte fotografera. Det var nämligen ett militärt skyddsobjekt. Och alla fotografer som vill behålla sina kameror vet att låta bli att fotografera sådana...

Fortfarande drygt tre kvart till nästa buss. Med tanke på alla villorna så kunde det inte vara långt till den större orten. Så jag började gå längs vägen...



Jag gick och gick och gick. Skogen ville inte ta slut. Inga hus syntes till, och följaktligen inga busshållplatser. Jag blev omkörd av timmerbilar och inte mindre än två(!) polisbilar...



Till slut såg jag slutet på skogen.



Och långt borta en samling med röda hus. Där var byn!


Väl framme kunde jag dock konstatera att det förvisso var en by, men inte den jag skulle till. Den här hette något helt annat. Något för mig helt okänt. Nå, det kändes bra att vara i bebodda trakter igen. Timmen var i princip slut nu, och jag fick helt enkelt ta nästa buss från byn och åka vidare mot mitt resmål...


Byn var inte så stor, men såg välmående ut. Boningshusen var nymålade. Några människor såg jag inte till. Nedanför husen låg en stor vacker sjö. Plötsligt insåg jag att jag hade gått rakt igenom hela byn. Men jag hade inte sett någon busshållplats! Och bussen skulle komma när som helst! Varför i hela friden hade de ingen busshållplats? Pulsen ökade och mina steg likaså. Var är hållplatsen? Jag hade ingen lust att bli fast här ute...



Jag fortsatte leta efter hållplatsen, medan jag hela tiden kastade blickar över axeln. Till slut såg jag den gula värmlandsbussen komma runt kröken. Den närmade sig. Jag började vifta med armarna som en dåre. Chauffören saktade in och stannade precis vid sidan om mig.



Han såg förvånat på den vilsne och tilltufsade sydsvensken som klev ombord, och som sjönk ner på knä och med andan i halsen tackade honom för att ha räddat hans liv. Typ. När jag hade lyckats hitta mitt busskort passade jag på att fråga honom var närmaste busshållplats låg. Det visade sig vara bara några hundra meter bort från platsen där vi nu stod. Men alltså långt utanför byn. Jag slog mig ner i bussen och höll utkik efter bruksorten jag trodde en timme tidigare trott att jag klev av i. Den syntes aldrig till. Plötsligt var vi i ett betydligt större samhälle...

Jag orkade inte fråga vart bruksorten tagit vägen. Jag klev av och gav mig ut på jakt efter något att äta i det större samhället. Tillbaka vid datorn på vandrarhemmet i Karlstad på kvällen försökte jag ta reda på var jag hade varit. Mina misstankar om herrgård och bruk visade sig stämma. På platsen låg en gång en stor herrgård. Till herrgården hörde ett bruk som tillverkade bland annat takplåt. Affärerna gick utmärkt, ägaren umgicks med hovet och hade en konstsamling med verk av Rembrandt. I slutet av 1800-talet kom den så kallade "bruksdöden" när många av Sverige små järnbruk försvann i konkurrens med de större aktörerna på marknaden. 1894 gick bruket i konkurs. Landstinget köpte upp herrgården och inrättade en ungdomsvårdsskola för vanartiga pojkar. 1915 brände de vanartiga pojkarna ner herrgården. Verksamheten fortsatte i delvis nybyggda lokaler fram till 1939, då där istället inrättades en så kallad verkstadsskola. Så småningom blev området en semesterort och camping, med det underbara namnet "Bäverland". Därefter invandrarförläggning en tid. Värmland är fullt av invandrarförläggningar, dock ej längre i Bäverland. Så sent som i början av 2000-talet köptes anläggningen av en norrman som ville återuppliva Bäverland. Tyvärr lyckades han inte.

Att det ligger en busshållplats mitt ute i Bäverland är därför inte förvånande. Inte heller varför husen ser ut som de gör, och ligger där de ligger. Men varför den (förhållandevis) närliggande byn inte har någon busshållplats, det begriper jag fortfarande inte...