Sunday, December 7, 2014

Vilse i Bäverland!

-Ska du gå av???
-Ja!
-HÄR???
-Ja!


Busschauffören mumlade något till svar. Det lät som "skyll dig själv". Sedan öppnade han bakdörren och jag skuttade ut.

Jag hade upptäckt dem av en tillfällighet. Ett par gamla nedgångna hyreshus, mitt ute i värmlandsskogen. Bussen stannade för att ta upp en gubbe, och jag kastade en blick ut genom fönstret. Jag var på väg till en gammal bruksort, av den där sorten som jag är så förtjust att besöka, dessutom med tillhörande loppis, och detta kunde inte vara något annat än gamla bruksarbetarbostäder. Jag tänkte att jag måste vara framme, och så tryckte jag på knappen...

mitt ute i skogen, värmland, arbetarbostäder, hyreshus, invandrarförläggning

VÄNTA NU! Är han i Värmland NU IGEN? Tänker du naturligtvis. Du som brukar läsa den här bloggen har naturligtvis vårens värmländska resa i friskt minne. Mitt svar blir både nej och ja. Nej, jag har inte åkt till Värmland igen. Men jag hann ju bara berätta om hälften av alla mina värmländska äventyr här på bloggen. Något optimistiskt räknade jag med att kunna fortsätta i november. November har passerat, utan värmländskt bloggande. Men nu tänkte jag bjuda på ett par inlägg. Det här är det första...

Med visst besvär letade jag mig ner till husen. Förfallna hus är fascinerande. Så också dessa. Hustypen är inte ovanlig, men att hitta dem mitt ute i skogen kändes surrealistiskt. Varför har någon byggt dem just här?

förfallna hus, mitt ute i skogen, värmland, arbetarbostäder, hyreshus, invandrarförläggning
Husen var ordentligt igenbommade, men omgivna av nygallrad skog. Faktum var att jag kunde höra skogsmaskinerna på avstånd. Jag smög vidare och befann mig strax på en avspärrad väg. Privat område. Problemet var att jag stod innanför avspärrningen. Nu kunde jag se skogsmaskinerna längre ner på vägen. Bredvid dem stod någon med två stora otäcka hundar. Och hundarna skällde...

Snabbt som bara den dök jag in bakom husknuten igen. Och snart var jag tillbaka ute på vägen. Något samhälle syntes inte till. Ingen loppis heller. Bussarna i den här värmlandsskogen gick bara en gång i timmen, och jag hade ingen lust att sitta och vänta 55 minuter vid busshållplatsen. Jag hittade en väg ner på andra sidan husen, som inte var avspärrad...

allé, herrgård, värmland
Vägen visade sig vara en hel allé. Som vid en större gård, eller herrgård. Men någon sådan syntes inte till. Däremot några andra byggnader.

Bäverland
Någon form av bruk eller i alla fall en industri verkade det ha varit. Men även här fanns skyltar om att det var tillträde förbjudet. Jag hörde hundarna skälla på avstånd... Så jag gick upp till landsvägen igen.

villaområde

Jag gick tillbaka förbi de förfallna husen, och hittade en väg ner på andra sidan. Nu stod jag plötsligt i ett mycket litet villaområde. Kanske tio hus. En helt normal syn i vilket svenskt samhälle som helst. Det var bara det att här inte fanns något samhälle. Bara skog runtomkring. Tillbaka vid busshållplatsen noterade jag en liten väg in på andra sidan landsvägen. Men här fanns också en skylt. Den vågade jag inte fotografera. Det var nämligen ett militärt skyddsobjekt. Och alla fotografer som vill behålla sina kameror vet att låta bli att fotografera sådana...

Fortfarande drygt tre kvart till nästa buss. Med tanke på alla villorna så kunde det inte vara långt till den större orten. Så jag började gå längs vägen...

värmland, skog, värmländsk, väg, landsväg

Jag gick och gick och gick. Skogen ville inte ta slut. Inga hus syntes till, och följaktligen inga busshållplatser. Jag blev omkörd av timmerbilar och inte mindre än två(!) polisbilar...

värmland, skog, värmländsk, väg, landsväg

Till slut såg jag slutet på skogen.

värmland, skog, värmländsk, väg, landsväg, åker

Och långt borta en samling med röda hus. Där var byn!

Värmland
Väl framme kunde jag dock konstatera att det förvisso var en by, men inte den jag skulle till. Den här hette något helt annat. Något för mig helt okänt. Nå, det kändes bra att vara i bebodda trakter igen. Timmen var i princip slut nu, och jag fick helt enkelt ta nästa buss från byn och åka vidare mot mitt resmål...

Värmland
Byn var inte så stor, men såg välmående ut. Boningshusen var nymålade. Några människor såg jag inte till. Nedanför husen låg en stor vacker sjö. Plötsligt insåg jag att jag hade gått rakt igenom hela byn. Men jag hade inte sett någon busshållplats! Och bussen skulle komma när som helst! Varför i hela friden hade de ingen busshållplats? Pulsen ökade och mina steg likaså. Var är hållplatsen? Jag hade ingen lust att bli fast här ute...



Jag fortsatte leta efter hållplatsen, medan jag hela tiden kastade blickar över axeln. Till slut såg jag den gula värmlandsbussen komma runt kröken. Den närmade sig. Jag började vifta med armarna som en dåre. Chauffören saktade in och stannade precis vid sidan om mig.



Han såg förvånat på den vilsne och tilltufsade sydsvensken som klev ombord, och som sjönk ner på knä och med andan i halsen tackade honom för att ha räddat hans liv. Typ. När jag hade lyckats hitta mitt busskort passade jag på att fråga honom var närmaste busshållplats låg. Det visade sig vara bara några hundra meter bort från platsen där vi nu stod. Men alltså långt utanför byn. Jag slog mig ner i bussen och höll utkik efter bruksorten jag trodde en timme tidigare trott att jag klev av i. Den syntes aldrig till. Plötsligt var vi i ett betydligt större samhälle...

Jag orkade inte fråga vart bruksorten tagit vägen. Jag klev av och gav mig ut på jakt efter något att äta i det större samhället. Tillbaka vid datorn på vandrarhemmet i Karlstad på kvällen försökte jag ta reda på var jag hade varit. Mina misstankar om herrgård och bruk visade sig stämma. På platsen låg en gång en stor herrgård. Till herrgården hörde ett bruk som tillverkade bland annat takplåt. Affärerna gick utmärkt, ägaren umgicks med hovet och hade en konstsamling med verk av Rembrandt. I slutet av 1800-talet kom den så kallade "bruksdöden" när många av Sverige små järnbruk försvann i konkurrens med de större aktörerna på marknaden. 1894 gick bruket i konkurs. Landstinget köpte upp herrgården och inrättade en ungdomsvårdsskola för vanartiga pojkar. 1915 brände de vanartiga pojkarna ner herrgården. Verksamheten fortsatte i delvis nybyggda lokaler fram till 1939, då där istället inrättades en så kallad verkstadsskola. Så småningom blev området en semesterort och camping, med det underbara namnet "Bäverland". Därefter invandrarförläggning en tid. Värmland är fullt av invandrarförläggningar, dock ej längre i Bäverland. Så sent som i början av 2000-talet köptes anläggningen av en norrman som ville återuppliva Bäverland. Tyvärr lyckades han inte.

Att det ligger en busshållplats mitt ute i Bäverland är därför inte förvånande. Inte heller varför husen ser ut som de gör, och ligger där de ligger. Men varför den (förhållandevis) närliggande byn inte har någon busshållplats, det begriper jag fortfarande inte...

3 comments:

DJMorpheme said...

Underbart att läsa detta. Jag spenderade många långa sommar på 80 och 90talet i Älvsbacka (Sund). Området Bäverland minns jag som fullt med liv på 80talet med livsmedelsaffär och andra små företag. På 90talet låg där ett kafé och minigolf. Under kriget i Balkan minns jag att det kom mycket flyktingar som bodde på förläggningen och gick i vår skola. Vad jag finns så såg förläggningen lika sliten ut på insidan.

Anonymous said...

Ger mig rysningar.
Hit kom på vi i slutet av 80-talet då anläggningen användes för mottagningen av flyktingar. Minns att det var slitet på insidan och att det luktade mögel när vi klev in. Men oj vad tacksamma och glada vi var.
Starka minnen trots att man var ett litet barn.

Birgitta said...

Kul att läsa! Vi som bor här ser förstås förfallet inne på anläggningen. Alla som kommer in på området får tusen idéer om vad de skulle kunna göra där (16 byggnader, ett 20-tal hektar). Efter Gota banks konkurs 1994 (tror jag) tog statliga Kungsleden över och då fick Byalaget Älvan använda delar av anläggningen. Vi som bor här i Älvsbackas olika områden (Östanås heter det med husen) trivs med Byalaget och har både filmklubb, vandringsleder och logdanser bland annat. Men visst saknar vi ungdomar och barn - tills barnbarnen strömmar in på sommarbesök. Jag håller med om att tvåvåningshusen ser malplacerade ut i skogen. De byggdes av eleverna på landstingets verkstadsskola som elevbostäder på 40-50-talet. Nuvarande ägaren började renovera för några år sedan, men slutade, kanske i takt med att migrationsverket drog ner på flyktingplaceringar. Kul att du hoppade av bussen här! Hade du fortsatt gå neråt genom området och kommit till Östanås gård hade du fått en fika! Nu finns för övrigt en fin hållplats i Stenåsen, som "byn" heter där du hoppade på bussen.