"Tåg från Kiruna ankommer strax till spår 2" ropas det ut två gånger i högtalaren på stationen. Båda gångerna är meddelandet lika osant. Tåget står nämligen redan där. Med dörrarna öppna och folk som strömmar ut...
Tåget från Kiruna anlände norrifrån till stationen ungefär samtidigt som jag. Det bör vara samma tåg som om tio minuter ska bege sig norrut igen. Luleå är ju ändstation. Jag och en annan blivande resenär vandrar bort till spår 2. Då kör tåget! Söderut! Det fortsätter förbi stationen i riktning mot havet! Vi som tänkt kliva ombord för att åka norrut kliar våra huvuden i takt. En liten flicka bredvid mig på perrongen utropar förtjust i sin mammas mobil att:
"Vi ska åka tåg!"
Jag hinner precis tänka att det kommer att bli svårt, då tåget just är på väg att köra ut i havet - eller i alla fall ut på bangården någonstans söder om stationen - när det plötsligt kommer ett likadant tåg till! Norrifrån. Precis som det förra. Och stannar på perrongen bredvid oss. Precis som det förra. Dörrarna öppnas. Flickan med mamma och mammas mobil kliver ombord. Den andre huvudkliaren kliver ombord. Efter att ha övervägt riskerna att även det här tåget ska köra ut i havet och dränka sig, så kliver även jag ombord. Efter mig kliver en tågvärd ombord. En tågvärd i SJ-UNIFORM!
Här kan det vara på sin plats att påtala att det inte är ett SJ-tåg jag håller på att borda, utan ett vanligt Norrtåg:
Det vill säga Norrlands regionaltåg. Eller Norrlands motsvarighet till Öresundståg, om man så vill. Och om du brukar läsa den här bloggen så kanske du vet att det kan leda till stora problem om man råkar försöka åka SJ-tåg på en biljett som i själva verket är avsedd för regionaltåg. Som mitt fantastiska norrbottniska länskort. Det gäller inte på SJ-tåg. Bara på Norrtåg. Och så alla bussar förstås...
Nu händer det ju faktiskt att man råkar på SJ-tågvärdar som åker regionaltåg ibland. På fritiden. På väg till eller från jobbet. Men det ger mig alltid en stark obehagskänsla. Känslan av att befinna mig på fel tåg. Och att närsomhelst bli upptäckt som tjuvåkare. Och få en straffavgift på en tusenlapp eller två. Det är inte kul...
Precis när jag ska fråga tågvärden om vilken sorts tåg detta Norrtåg egentligen är, tvärvänder hen och kliver av igen. Ropar på en annan SJ-klädd tågvärd ute på perrongen. Sedan försvinner de tillsammans in på stationen. Vad nu? Upptäckte hen själv att hen var på fel tåg, eller?
Om du tycker detta var märkligt, är det inget mot vad som hände sedan. Genom mittgången kommer en allvarlig man vandrandes. I handen håller han en märklig apparat. Hans koncentrerade blick är helt fäst på apparatens display. Inte för ett ögonblick tittar han upp. Han bara vandrar mycket långsamt genom vagnen och fortsätter in i nästa vagn.
Jag vet inte om de andra passagerarna märkte det. Om de överhuvudtaget såg honom. Än mindre vad det var för apparat han höll i handen. Själv kände jag omedelbart igen den. Det var ju en PKE-mätare!
Om du inte för ungefär 25 år sedan tillbringade lika mycket tid som jag i sällskap med serietidningarna och filmerna om Ghostbusters (Spökjägarna) kan det vara på sin plats att förklara vad en PKE-mätare är.
PKE står enligt de som förstår sig på dylikt för psykokinetisk energi. Ett slags energi som spöken utstrålar. Du har förmodligen sett något av de där TV-programmen med så kallade medier och andra synska personer som besöker hemsökta hus för att försöka få kontakt med andar. Varför de aldrig använder PKE-mätare har jag aldrig förstått. Kanske det inte blir lika bra TV då. För enkelt. Kanske, invänder du, beror det på att det inte finns PKE-mätare på riktigt. Och inte spöken heller. Bara på film. Jag hade förmodligen hållit med dig. Om jag inte hade sett denna tvättäkta ghostbuster (om än i civila kläder), med en lika tvättäkta PKE-mätare, denna dag på tåget. Det såg ut precis som i filmen. Så här alltså:
Apropå ovanstående klipp kanske jag bör påtala att det var just i Kalix, om än vid mitt första besök, som jag också fick en bokhylla över mig...
Åter till det eventuellt hemsökta tåget. Jag lutar mig ut i mittgången och ser nu att Ghostbustern har gått genom hela tåget. Han står framme hos lokföraren och utbyter några ord. Sedan kliver han av. Och tågvärden kommer tillbaka från stationshuset och kliver ombord. Tåget avgår i tid.
När tågvärden kommer för att kontrollera mitt kort passar jag på att fråga varför hen har SJ-uniform. Hen förklarar att alla Norrtåg numera körs av SJ. Inte helt olikt ett SJ Regional (osv osv) alltså. Fast tvärtom...
Någon förklaring till Ghostbustern och PKE-mätningen får jag däremot inte. Sånt pratar man väl inte högt om. Men det skulle onekligen förklara många av de märkliga tågproblem och signalfel jag har upplevt under mina resor...
No comments:
Post a Comment