När teledosan blev en speldosa. Eller i alla fall en teledosa som fått spel...

Skulle ringa ett samtal. Min hand närmade sig telefonen, men precis innan den nuddade luren så ringde det.

RRRRIIIIIINNNNNGGG!
-Ja, hallå?
-Tutut...tutut...tutut...tutut...
-Hallå?

Mystiskt. Lägger på telefonen. Då ringer den igen.

RRRIIIIINNNNGGGG!
-Hallå?
-Tutut...tutut...tutut...tutut...

Det var då underligt det här. Hinner precis lägga på luren då den...

RRRIIIIINNNNGGGG!
-Suck?
-Tutut...tutut...tutut...tutut...

Lägger på. RRRIIIIING! Lyfter och lägger på direkt. Bara en kort signal hinner gå fram. Upprepar så ett par gånger. Lyfter. Lägger på. RRIIIINNNGG!! Lyfter. Lägger på. RRIIIINNNGG!! Lyfter. Lägger på. RRIIIINNNGG!! Lyfter. Lägger på. RRIIIINNNGG!! Lyfter... Har jag lyckats få den snurrig nu? Eller i alla fall trött? Ger den upp? Lyssnar i luren...

-Pipietipitepipipip?

Låter som R2-D2. Eller möjligen ett gammal modem. Lite vimmelkantig blev han nog... Ett försök till. Lägger på lureRRRRRIIINNGG! Lyfter luren till örat...

SCHJPRRRRKKKKKKRRRKKKKKBRRRRRSSSSS! (Högt skärande brus)

Aj som. Det tyckte han inte om. Inte mina öron heller. Lägger på...RRRRRIIIIIING! Lyfter...

-.......(Tyst) ....... (Tyst).....(Tyst)

Lever han? Försöker slå numret. Ingenting händer. Tyst...Tyst... Lägger på luren...

RRRRRIIIIIIIINNNNGGGG!
-Ja, hallå?
-.....(Tyst).......(Tyst.......(Tyst)........

Lägger av luren. Och låter den ligga av...

Ovanstående text/inlägg kan, om man känner för det, läsas som modern poesi. Om du inte känner för det, så kan det ändå vara värt att nämna att allt detta hände igår. Medan jag skrev inlägget idag, så ringde plötsligt telefonen...

RRRRIIIIINNNNGGG!
-Ja, hallå?
-Tutut....Tutut....Tutut....Tutut...

Som om teledosan bara ville meddela mig att han hade ögonen på mig. Han vet vad jag skriver... Spooky...