 |
| Anders Petersen (till höger) intervjuas av Hasse Persson (till vänster) |
Vad gör man om man håller på och tvättar, och samtidigt får ett mail om att en av Sveriges internationellt mest berömda fotografer ska ha vernissage några timmar senare, bara fem mil bort? Svar: Man tvättar färdigt, sedan åker man dit med första bästa buss. Naturligtvis...
Anders Petersen (1944-) har blivit ett världsnamn inom fotografikretsar, tack vare sina i ordets alla betydelser, närgångna svartvita porträtt. Man måste gå så nära att man kan känna lukten av den man fotograferar, sa han under kvällens konstnärssamtal. När du ser hans bilder förstår du nog vad han menar. Få fotografer lyckas fånga motivets personlighet med sådan känsla. Smickrande kan man däremot sällan kalla hans bilder. Man ser motivens rynkor och plågor. Det känns som om man kommer lite FÖR nära personen, när man ser den framför sig på en stor mörk svartvit bild. Det är plågsamt på något sätt. Man skäms för att man tittar på dem. Men det är förmodligen precis vad som är meningen. Hans motiv lever och har levt hårt. Bilderna känns i magen och i näsan. Men de ska ses stort, och i sitt sammanhang. För att kännas fullt ut.
En av hans bilder har varit omslag till en skiva av
Tom Waits. Det känns passande. Waits sågspånsröst och musik är en musikalisk motsvarighet till Petersens bildsinne och fotografier. Och tvärtom. Det är samma typ av människor som skildras. De som folk kanske inte vill se...
Vernissagen ägde rum på
Abecita Konstmuseum i Borås.
Hasse Persson, också välkänd fotograf, fd chef för Borås konstmuseum och
omskriven tidigare på den här bloggen, ledde samtalet om bilder och Petersens karriär och fotografiska metoder. Underhållande, lärorikt och mycket tänkvärt. En sak undrar jag dock fortfarande. Vad heter karln? Egentligen? Jag trodde länge att han hette PeterSEN. Med någon sån där liten fransk betoningssymbol över sista E-et. Sedan såg jag en dokumentär om honom, gjord av hans fotografiske lärjunge
JH Engström. Engström kallade honom filmen igenom för Anders PETersen. Det "vanliga" uttalet med betoning på första stavelsen. Nu kom jag till vernissagen, där Hasse Persson kallade honom för PeterSEN. Precis som jag trodde från början. Kan de inte bestämma sig? Dagen efter träffade jag en fotografisk bekant som kallade honom för "
af Petersens". Men det var väl en helt annan svensk fotograf (
Lennart, 1913-2004) som hette så? Det blir mer och mer invecklat, det här...
No comments:
Post a Comment