-Var ska du av? Frågade chauffören.
Han som tog över i Pello.
-Jag vet inte, sa jag. Jag är ny i stan.
Bussterminalen blir väl bra.
-Bussterminalen? Nej. Den nya ligger
så långt utanför centrum. Vart ska du?
-Vandrarhemmet, sa jag.
-Aha! sa busschauffören. Och svängde in på en gata.
"Varsågod. Det ligger där nere..."
Han pekade ner på en tvärgata. Jag klev ut och grävde
fram väskor och vagn i bagageutrymmet.
Jag tackade för den extra skjutsen.
Busschauffören log vänligt och körde iväg.
Det första jag kom på när han hade kört var att jag
hade glömt min mössa ombord.
Nu var det lyckligtvis betydligt varmare här
än i Kiruna och Pajala.
Jag var långt nedanför polcirkeln.
Gatorna var snöfria. Man kunde faktiskt ana att våren var på väg.
Därmed inte sagt att det var varmt. Jag fick nog försöka ta
kontakt med länstrafikens hittegods imorgon.
Eller helt enkelt köpa en ny mössa.
Borde inte vara alltför svårt att hitta här uppe...
Jag gick ett par kvarter ner till älven längs tvärgatan
chauffören pekat ut. Där låg det.
Mitt hem för den kommande veckan.
En vänlig man som talade norrbottniska
med rysk brytning tog emot.
Sedan tog jag en kvällspromenad.
Haparanda är en fascinerande stad i all sin enkelhet.
Samtidigt som den är en av våra minsta och obetydligaste städer...
...är den vår mest kontinentala. Sveriges Istanbul. Gränsstaden.
Längst österut, bokstavligen på gränsen till Finland.
Kyrkan du ser där på andra sidan är Finland. Men det finns också
Finland på betydligt närmare håll. Mer om det senare...
Det himmelska kvällsljuset gjorde ju inte saken sämre.
Det lilla torget...
...med sitt gigantiska stadshotell.
När solen försvann vid horisonten...
...gick jag hem och lagade till min nyköpta kvällsmat.
Mitt livs dyraste blodpudding med lingonslylt.
1 comment:
Vilken härlig betraktelse av lilla Happis! Konstigt, jag tycker nästan bättre om min stad sett ur andras ögon... Välkommen åter!
/ Terese
Post a Comment