Den försvunna kortladdningen...

"Oj!"...tänkte jag, när jag stod och väntade
på bussterminalen i Pajala.

"Ska jag få åka dubbeldäckare på nästa del av min resa?" 

Men nej. Det blev en vanlig buss. Lite besviken var jag allt när jag klev ombord. "Länskort", sa jag till chauffören och viftade med mitt kort. Han såg frågande på mig. "Hela Norrbotten..." tillade jag. Som jag tidigare har berättat var länskortet så ovanligt att busschaufförerna inte hade hört talas om det. Det vanliga svaret blev ju: "Prova då, så får vi se om det fungerar..." eller något liknande. Men inte denna gång. Busschauffören tog mitt kort, knappade på sin kortläsare och höll sedan fram kortet. Han läste på displayen...  "Nej, det finns inget på det här kortet...", sa han.

FINNS INGET?

Jag blev förtvivlad. Jag hade betalt flera tusen för det där kortet. Och skulle använda det i ett par veckor till... Hade den här tomten nu lyckats RADERA mitt kort???

"Det måste finnas!" sa jag.
"Nej", sa han. "Inga pengar."
"Nej, inga pengar. För det är ett LÄNSKORT!" sa jag.
Han skakade på huvudet. "Jag förstår inte vad du menar..."

Jag fick tillbaka kortet. "Det brukar aldrig vara några problem. Man bara håller fram det så här..."
Jag höll fram kortet mot kortläsaren. Som jag gjort nästan varje dag sedan jag kom upp till Norrland.

PIIP!

Sa kortläsaren. Ett snällt och vänligt pip. Och displayen lyste grönt. Allt var precis som det skulle.

"Oj då." sa busschauffören. "Välkommen in då..."