Busschauffören visste inte vad ett länskort var. Men hen hade en positiv inställning. Hen sa som de flesta busschaufförer skulle komma att säga under min resa:
Håll fram det så får vi se om det fungerar...
"PIIIP"
Se där. Det fungerade...
Och min första norrländska bussresa tog sin början...
Observera de väl tilltagna bagageutrymmena till vänster på bilden. Här är det inte tal om att som i Göteborg eller Skåne försöka klämma in sina väskor någonstans där de får plats inne i bussen. Om de får plats. I Norrland kan man ha bagage. Man förväntas nästan ha bagage med sig. Man har tid att lägga in det innan bussen åker. Och tid att ta ut det innan bussen kör. Bussarna i Norrland har helt enkelt inte lika bråttom som sina kusiner i södra Sverige...
Nej, det var inte Kalix jag var på väg till. Inte idag. Älven är 430 km lång. Kalix ligger i andra änden.
Lappland är fullt av sådana här stora fält. Massor av snö, och spår av skotrar ovanpå. Vissa påstår att de är frusna sjöar. Men hur kan man veta det säkert om man inte bor i trakten? Bäst att inte ge sig ut på dem, i alla fall inte nu när våren står för dörren. För det gjorde den. Även om det inte såg så ut genom mina sydsvenska ögon...
Efter en stund passerade jag kyrkan i Skaulo. En by med 173 invånare.
Då vet du säkert vart jag var på väg...
Nej. Jag tänkte väl det.
Det behöver du inte vara ledsen för. Jag kände inte heller till Skaulo tidigare. Jag tror få gör det. Nu har jag åkt genom byn sex gånger på en vecka. Jag tror aldrig att jag kommer att glömma den. Kanske gör inte du det heller...
No comments:
Post a Comment