tvillingssyster. Samhällena är sedan länge i princip
sammanvuxna. Dundret skymtar i bakgrunden.
Bussen körde förbi en skola och en idrottshall,
sedan svängde den in på en bakgård och stannade.
-Är det här centrum? frågade jag.
-Jo, svarade busschauffören.
Jag klev av...
kiosk där jag köpte en dricka.
Tvärs över gatan låg Nordan, Malmbergets Folkets hus,
ett kompakt betongkvarter.
Gatorna var fulla av björkar.
Husen var en blandning av äldre beyggelse...
...och vanliga hyreshus av 60- och 70-talsmodell.
Ovanför svävade gruvberget som gett samhället dess namn.
Här har brutits malm sedan 1700-talet. Förr var Malmberget
den större orten. Gällivare var bara en by med järnvägsstation.
Numera är Gällivare storebror. I Malmberget bor knappt
6000 personer. Förr bodde här det dubbla.
Bredvid bussterminalen fann jag denna vackra målade
karta. Med ett flertal sevärdheter markerade. Jag
beslöt mig för att följa den så kallade Kulturstigen. Förbi
kåkstad, gruvspel, disponentvilla, arbetarbostäder och
till gruvmuséet. En lagom runda före maten...
Malmbergets kåkstad. En återskapad gata som samhället
såg ut för sisådär hundra år sedan. Rena rama
Vilda Västern...
På backen bakom låg Gruvspelet. Det gamla
gruvmaskineriet som hissade malm och arbetare upp och ner.
Den gula plåtlådan framför var av modernare datum
och fullt aktiv. En dörr stod på glänt och det
surrade och morrade där inne...
Från gruvspelet skulle man ta till vänster, genom skogen
ner mot disponentvillan. Vilket jag också gjorde.
Ett par meter. Sedan tog det stopp.
Vägen försvann i snön. Och i snön stod ett stort stängsel.
Också ett sätt att välkomna turisterna. Men jag blev inte
helt förvånad. Jag har hört talas om Malmbergets öde.
Jag insåg bara inte att det hade gått så långt. Större delen av
det gamla gruvområdet är avspärrat. Om du tittar noga
ser du att de flesta fönster är förspikade. Husen
är tömda på grund av rasrisk.
Även den en gång så praktfulla disponentvillan.
Jag gick ner till samhället igen och började följa staketet...
Noterade till min förvåning en vidöppen grind.
Välkomnande... Men fortfarande samma gula skyltar
om "förbud vid vite att beträda området". Jag gick inte in...
Att det är gruvan som underminerar husen har du säkert
gissat. Till skillnad från Kiruna kommer inte Malmberget
att flyttas utan äts sakta men säkert upp av den gruva som
en gång skapade samhället...
Gruvmuséet låg utanför avspärrningarna. Med en stor skylt
ute vid vägen, men dörren var låst och inga öppettider
gick att finna någonstans...
Bredvid muséet fanns en gammal gruvingång.
Jag gick tillbaka till centrum. Där kunde jag notera att
gatorna slutade väldigt tvärt. Ett eller två kvarter från centrum
på andra hållet fanns ingenting alls...i alla fall såg det så ut.
För nog fanns där något. Den så kallade Gropen. Ett
gigantiskt hål i marken. Tyvärr fick jag ingen bättre vy av
den än så här. Gropen har ätit upp Malmberget i många år.
Kolla satellitbilden på Google Maps
så förstår du snart hur illa det är.
Gropen är "något större än Skeppsholmen" enligt DN.
200 meter djup. 600 meter lång. 400 meter bred.
Och den blir större.
Om några år finns inget centrum kvar.
Malmbergets ensamma höghus var och är en imponerande
byggnad. Men hur kul kan det vara att bo på någon av de
översta våningarna, se ner över Gropen och känna
marken gunga?
Allhelgonakyrkan, Malmbergets kyrka, invigdes 1944.
Trettio år senare flyttades den från rasriskområdet.
Om bara några år kommer den att vara i fara igen.
Kommer man att flytta den en gång till?
Sakta men säkert läggs Malmberget ner. Med Gällivare så nära
inpå kan man förmoda att det mesta flyttar dit...
Från Malmberget kommer skådespelarna Stig Järrel
(Caligula i Hets), Göran Forsmark (svensk films ständige norrlänning)
och Rolf Bengtsson (Baloos sångröst i Djungelboken)
Gruvan kommer att fortsätta att äta. Snart står renen ensam kvar...
...och samhället Malmberget är ett minne blott.
No comments:
Post a Comment