Barndomens Gällivarehäng...

Första gången jag hörde talas om Gällivare var det av Steve med Lloyden. Yngre läsare kan behöva en förklaring. I början av 90-talet hade den då mycket populäre komikern Sven Melander (ja, det är samme farbror som lagar mat på TV4 just nu, och som numera bor i Svängsta i Blekinge, ett par mil från Olofström) stora framgångar som en något överdriven raggarfigur från Gällivare i ett antal monologer i TV. Själv hörde jag en barndoms sommar Melander köra Steve live hos Carl-Anton i Vita Bergen. Ett program som var ett slags föregångare till Allsång på Skansen. Steve själv (Steve med svenskt uttal, rimmar på teve) kan väl ses som det tidiga 90-talets motsvarighet till Filippa Bark. En konstig typ som dök upp omotiverat i populära TV-program, sa märkliga saker och citerades friskt på Sveriges skolgårdar och arbetsplatser.

Sedan kom Ronny och Ragge. Det var pappa Hedenhös och gubben som ledde Så ska det låta innan Kalle Moraeus. De vidareutvecklade raggargrejen i sketcher i något ungdomsprogram som gick sent på kvällen på TV. Alldeles för sent för små pojkar som jag. Trots detta var de superstjärnor bland mina jämnåriga skolkamrater. Deras skiva med skrålande fånlåtar i trallvänliga tonsättningar av 80-talshitmakaren Christer Sandelin (ja, han den blonde farbrorn från Så mycket bättre) måste ha varit det årets mest sålda skiva. I alla fall i Olofström. Pök och pöka var det som gällde bland mina tioåriga klasskamrater. Stålkam, brylcréme och Gällivarehäng. Det senare var en missuppfattning lär jag mig nu när jag läser på Wikipedia. Raggarnas hängande byxor, som lämnar den så kallade Raggarskåran till allmän beskådan, har ingenting med Gällivarehäng att göra. Gällivarehäng är i själva verket en rymlig byxmodell som underlättade arbetet i gruvan. Byxor som inte tog emot när man lastade malmen och böjde sig ner om och om igen. Ingen raggarskåra så långt någon kunde se.

Hursomhelst...

För att illustrera detta blogginlägg med barndomsminnen tänkte jag leta upp en riktig Gällivareraggare. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Jag har alltid trott att Norrland var fullt av raggare. Jag såg inga förrän i Umeå, på resans absolut sista dag. Men nu var det fortfarande första veckan och jag hade inte kommit längre än till Gällivare...

Inga raggare som sagt, men till slut hittade jag snygg bil. Ingen Lloyd men väl en Oldsmobile. Håll till godo!


Skönheten från Gällivare

Här kan det vara på sin plats att berätta att jag under de senaste 25 åren, sedan jag först såg Steve, har varit övertygad om att en Lloyd var en riktig raggarbil. Men jag har aldrig sett någon. En stor del av sketcherna gick ut på att Steve skröt om sin fantastiska bil. Hur snabb den var, och så vidare. En snabb googling avslöjar att själva poängen har gått långt över mitt huvud under alla dessa år.

Lloyden var den Västtyska föregångaren till Östtysklands berömda Trabant. En låtsasbil. Någon har beskrivit den som en plywoodlåda med gräsklipparmotor. En bil för de som tyckte att folkabubblan var för stor, dyr och lyxig. Men den var inte i Plywood. Det var värre än så. Karossen var en träställning, klädd med pegamoid (konstläder) istället för plåt. Östtyskarna var överförtjusta. En bil för folket! En sån måste vi också ha! Och så gjorde de sin Trabant. En piratkopia, fast i plast istället för konstläder.

Jag börjar förstå vad alla vuxna skrattade åt. Själv skrattade jag åt den fånige gubben Steve. Som såg konstig ut och sa konstiga saker. Mest skrattade jag nog för att alla andra skrattade. 25 år senare känns det som om mitt barndomsminne har blivit kränkt...