Du som har läst mina tidigare inlägg om resor på den här bloggen kan ha lurats att tro att jag skulle tycka illa om kollektivtrafik. Det är inte sant. Jag älskar kollektivtrafik. Det är något av det bästa som den moderna människan har kommit på. Jag har epilepsi och kan inte köra bil, och är därför helt beroende av att ha tillgång till en kollektivtrafik som fungerar. Det är också därför jag kan bli så upprörd när kollektivtrafiken INTE fungerar. Och mina inlägg om försenade tåg handlar inte om att jag tycker om att klaga. Jag vill bara beskriva hur det är att vara helt hjälplös, utlämnad och ovetande som passagerare, till exempel
i Eslöv förra sommaren. Det är en känsla som delas av många passagerare, som kanske inte vet hur de ska göra för att förmedla den i skrift. Min förhoppning är att mina inlägg ska läsas av de som
inte vet hur det kändes för damen som bröt samman på en perrong i Falköping och inte visste vart hon skulle ska ta vägen, men som har en möjlighet att göra situationen bättre. Det vill säga de som bestämmer över kollektivtrafiken. Chefer, politiker och organisatörer. Fotfolket, chaufförer och tågvärdar, klagar jag sällan på. Det är inte deras fel. Förutom någon enstaka gång
när de kläcker ur sig något sällsynt ogenomtänkt. Oftast
sliter de hårt och gör allt de kan för sina kunders bästa, vilket är lättare sagt än gjort inom de ibland väldigt komplicerade system de arbetar. De ska ha stort tack för detta. Och i synnerhet vill jag ge ett stort tack till alla trevliga chaufförer på linje 561 mellan Olofström och Bromölla den här sommaren. Jag har inte åkt med en enda som inte har varit supertrevlig och hjälpsam. Stort tack allihop!
(Bilden föreställer ett gäng, troligtvis danska, backpackers på väg ombord på buss 561 mot Olofström, en sommarkväll i Bromölla för ett par veckor sedan...)
No comments:
Post a Comment