Redan när jag kom till Eguisheim var jag hungrig. Efter att ha vandrat en stund längs de runda gatorna, hittade jag en liten restaurang. Den såg stängd ut. Men jag läste ändå på menyn. De hade Carbonara. Om du brukar läsa den här bloggen, vet du hur förtjust jag är i Carbonara. Jag har ätit Carbonara på många ställen, från Florens till Gnosjö, och någon gång i framtiden har jag tänkt skriva en bok om mina Carbonararesor. Naturligtvis måste jag även prova en fransk Carbonara. Men den här var ganska dyr, och reskassan var begränsad. Jag borde kunna hitta en billigare Carbonara någonstans under veckan. Men det var nu jag var hungrig. Eguisheim är ett populärt turistmål, och det fanns väl fler ställen som serverade mat. Jag fick leta en stund till...
Jag promenerade vidare. Förbi korsvirkeshus och vinmånglare. När jag är ute och reser brukar jag försöka hitta enkla och billiga alternativ. Från ostochskinkglass till Perstorpslunch. Eller en påse rågbullar med russin. Det räcker bra för mig. Hittar jag bara en livsmedelsbutik, så brukar det lösa sig. Men Eguisheim hade ingen livsmedelsbutik. Bara vin och korsvirkeshus. Och något café. Kakor blir man inte mätt på. Efter att ha gått runt, runt ett par varv så stod jag åter utanför Carbonararestaurangen. Nu var jag riktigt hungrig. På Carbonara. Jag hörde dova, mumlande samtal och skramlande bestick där inne. De hade öppet! Härligt!!!
Jag gick upp för trappan och öppnade dörren. Det var många som satt och åt där inne. Inte riktigt fullt, men nästan. Det fanns plats för mig också. En vänlig fransyska i min egen ålder kom fram till mig. Hon log vänligt, och undrade om jag ville "manger"...
Jag fick fundera två sekunder. Manger. Det lät misstänkt likt italienskans Mangiare. Det vill säga äta. Hon frågade om jag ville äta. OM jag ville!!!
Jag pekade på munnen och nickade ivrigt. Jag ville gärna äta hennes goda mat. Så fort som möjligt. Jag förväntade mig att hon skulle visa mig till ett ledigt bord, och plocka fram en meny. Sådär som de brukar göra på restauranger. Då fick hon plötsligt ett bistert ansiktsuttryck och slog ifrån sig med armarna. "Non", sa hon. Det gick inte. "Terminer".
Ja, det gick ju inte att missförstå. Man har ju sett The Terminator. 1 till 3 (men den sista kunde jag ha varit utan). Hon hotade mig alltså med att kalla på en mördarrobot från framtiden om jag försökte äta av hennes Carbonara. Eller kanske hon bara menade att köket var stängt. Det har jag lärt mig så småningom. I Frankrike äter man vid lunch. Fram till två ungefär. Nu var klockan tjugo över. Då är köket stängt. Öppnar igen till kvällen. Ingen vettig människa kan väl komma på idén att vilja äta på eftermiddagen?
Det samma hände mig en gång i Knislinge. Jag gick på Folkhögskola då, och vi hade varit och tittat på konstutställning på Vanås. Därefter körde vi in till Knislinge för att äta en sen lunch. Vi gick in på en restaurang, men de ville inte servera oss (15 personer), för man skulle snart stänga för eftermiddagen och orkade inte laga mer mat. Knislinge - en del av Frankrike...
Åter till Eguisheim. Jag lämnade The Terminator och hennes restaurang. Fortsatte min promenad runt, runt de små gatorna med korsvirkeshusen och alla vinflaskor. Fick se något som liknade en supermarket, men det visade sig vara ett museum. Som dessutom var stängt. Nästa supermarket var en vincentral. Jag svor tyst (jag svär sällan högt) över alla vinflaskor i alla gathörn. Och korsvirkeshusen. Jag blev hungrigare och hungrigare och grinigare och grinigare. Och gatorna gick runt, runt. Jag kom hela tiden tillbaka till samma vinmånglare. Och samma korsvirkeshus. Jag satte mig en stund på kyrkogården och hungrade bland marmoränglarna. På väg därifrån fick jag se en skylt på ett hus. En restaurang! Jag uppbringade min sista energi och sprang dit. En pil hänvisade mig till ingången, på andra sidan huset. Då kände jag igen det. Det var samma restaurang. Med samma Carbonara Terminator. Hon som en gång krossade, om inte mitt hjärta så i alla fall min mage...
Jag stapplade runt, runt, runt som en zombie. Korsvirkeshus. Gränd. Vinmånglare. Korsvirkeshus. Gränd. Vinmånglare. Korsvirkeshus. Gränd. Vinmånglare. Korsvirkeshus. Gränd. Vinmånglare. Korsvirkeshus. Gränd. Vinmånglare. Korsvirkeshus. Gränd. Vinmånglare. Korsvirkeshus. Gränd. Vinmånglare. Korsvirkeshus. Gränd. Vinmånglare. Bretzellerie. Korsvirkeshus. Gränd. Vinmånglare. Vänta nu? Vad var det där? Bretzellerie? Jag gick tillbaka. I ett hål i väggen, under en markis, stod en dam. Hon sålde degklumpar med ost och skinka. För en spottstyver. Och hon pratade dessutom tyska...
Aldrig har jag blivit så lycklig över en degklump...
Tillbaka vid minibussen en stund senare delade mina reskamrater på en flaska vin. Jag fick tacka nej, som vanligt. Jag hade inte lust med något epileptiskt anfall ovanpå alltihop. Jag sa till dem att jag inte ville se några fler korsvirkeshus, eller vinmånglare. I alla fall inte på resten av den här resan. Något annat måste vi väl kunna hitta...
No comments:
Post a Comment