Första lektionen i att förstå en fransk text: Strunta i alla de där småorden som fransmännen är så förtjusta i: La, à, l', et, sa och så vidare. Så små ord kan ändå inte betyda något viktigt. Vad återstår då? Tarte Oignon Salade. Låt oss analysera:
Salade: Sallad, Naturligtvis...
Tarte: Låter misstänkt likt tårta. Ser visserligen ut som en paj, men det är ju ändå i princip samma sak. Vi kör på det...
Oignon: Bör vara det samma som Onion på engelska. Det vill säga lök.
Lökpaj med sallad alltså. Låter rimligt, med tanke på hur den ser ut. Bör inte innehålla några värre allergener som fisk, skaldjur eller nötter, så jag vågar nog äta den. Men hur beställer man? Hur uttalas det? Tarrt Ånjå...nä... Under de följande dagarna skulle jag komma att göra ett flertal försök att beställa mat på franska. Alltid utan resultat. Personalen ignorerade mina tappra försök att misshandla deras språk. Det verkar som om man måste uttala orden exakt, annars förstår de inte. Eller om de inte vill förstå. Peka fungerar naturligtvis. Men i det här fallet var det långt mellan matdisken och kassan där man beställde och betalade. Så jag tog en bild av pajen jag ville ha. Den bild du ser här ovanför. Sedan visade jag den för mannen i kassan. Det fungerade utmärkt...
Pajen var full med lök. Salladen var sallad. Så det stämde. De där fröna ovanpå tomaten såg dock lite misstänkta ut, så jag beslöt mig för att lägga dem åt sidan. När mannen i kassan förstod att jag var en utlänning som inte förstod hans språk, passade han på att snabbt ge mig en "souvenirbägare" till drickat, med en bild av restaurangen på. Den kostade 1 Euro extra. Det berättade han visserligen, men bara på franska naturligtvis. Han trodde att jag inte förstod honom, men det gjorde jag. Jag vet fortfarande inte hur. Uppenbarligen förstår jag franska, ibland i alla fall, men eftersom jag inte kan prata språket så kunde jag inte säga emot honom. Förmodligen är detta med bägarna en mycket lönsam affär för honom. När jag kom bort till bordet där mina reskamrater satt, noterade jag att nästan alla hade varsin souvenirbägare, men ingen av dem visste om att de hade betalat extra för den...
Min franska plastmugg var den dyraste souveniren jag köpte till mig själv under resan (böcker ej inräknade) och står nu i mitt fönster i Göteborg...
No comments:
Post a Comment