Det fanns gott om automater i stora vänthallen, alla från Schweiziska motsvarigheten till SJ. Jag provade flera stycken, men ingen av dem ville kännas vid att Colmar existerade. Trots att jag visste att det var där jag bodde. Det var bara sju mil dit, och jag visste att det gick minst ett tåg varje timme. Även på kvällen. Och i vilket fall tyckte jag inte om att automaten ljög för mig. Hur skulle jag komma hem om jag inte kunde köpa en biljett?
Ett svagt minne från morgonen dök upp i mitt bakhuvud. Jag hoppade av tåget och gick in på stationen. Passerade två tullare som stod och önskade välkommen till Schweiz. Jag gick genom en dörr och vidare genom en korridor... Kunde mitt problem med att hitta Colmar bero på att Colmar ligger i Frankrike och att jag just nu befann mig i Basel i Schweiz? Jag såg mig omkring. Där borta i hörnet. Där var en korridor. En lång smal korridor...
Längst ner i korridoren såg jag något som såg väldigt rätt ut...
En liten väntsal till. Med en biljettautomat. Och en dörr till France. Jag gick bort till automaten. Den tillhörde regionaltrafiken i Alsace, och var på franska. Bara på franska. Men på något vis lyckades jag få en biljett ändå. Det var inte så komplicerat. Det gällde bara att se till att den gick FRÅN Basel TILL Colmar. Jag fick jämföra med morgonens biljett, och sedan se till att det stod tvärtom på den nya...
Sedan gick jag in genom dörren som det stod France ovanför. Här ser du min vy bakåt, tillbaka mot Schweiz. Tullkontoret låg in genom dörren till höger, men nu hänvisades jag rakt fram istället...
Plötsligt var jag förflyttad till en annan tid och plats. En liten, mycket gammal, mycket fransk väntsal. Dessutom var den ganska flagnad. Men det såg jag inte först. En liten del av Frankrike. Mitt inne i Schweiz...
Dagen innan i Strasbourg besökte jag den del av staden som kallas Lilla Frankrike (Petite France). Det var ett gravt missvisande namn, som egentligen hänvisade till ett gammalt syfilissjukhus (Franska sjukan). Här hade jag nu av en ren tillfällighet hittat en plats som gjorde sig betydligt mer förtjänt av namnet...
Det var verkligen som att befinna sig i en annan tid. Matserveringen var tyvärr stängd.
Jag gick genom mitt nyfunna Lilla Frankrike och ut genom dörren på andra sidan väntsalen. Den ledde ut från stationshuset. Ut till spåren. Jag hade sett på tavlan inne i salen att tåget skulle snart gå. Bara en sak kvar att göra...
En mörkhyad fransyska fick syn på mig. Hon frågade på engelska hur det var fatt. Jag sa att automaterna inte ville stämpla min biljett. Det var ingen fara sa hon. Bara prata med konduktören. Vi gick bort mot spåren. Två tåg stod inne (se bilden ovan). Hon frågade vart jag skulle. Colmar, sa jag. Då ska du med det tåget, sa hon och pekade på det vänstra. Jag tittade tveksamt på henne och påtalade att det tåget var avstängt. Men på skylten bredvid det högra stod det ett antal orter. Däribland Colmar. Det hade jag helt rätt i, sa hon. Utanför tåget stod en mycket ung, mycket liten konduktör i en stor konduktörsmössa. Jag och fransyskan gick fram till honom. Jag frågade om han talade engelska...
-Öddelll...
Svarade han. Jag förstod inte alls, så jag frågade igen. Talade han engelska?
-Ö lidddellll...
Artikulerade han. A little, alltså. Jag förklarade att automaterna inte ville stämpla min biljett.
-No problem.
Han log vänligt och gav mig tecken att gå ombord. Fransyskan hade redan försvunnit in på tåget. Jag slog mig ner på en ledig plats bredvid ett par cyklar. På franska tåg kan man ta med cyklar, och istället för att de ska stå i mittpartiet och ta upp plats, som på Öresundståg, så hänger man dem uppenbarligen i taket. Dock utan någon direkt fästanordning. De gungade ordentligt när tåget startade. Jag flyttade mig till andra sidan mittgången. För säkerhets skull. Tåget puttrade iväg mot Frankrike, station för station. Jag kände inte igen namnen från morgonen, och hoppades verkligen att jag inte åkte på fel håll...
Efter en stund kom den lille konduktören i sin stora mössa. Han hälsade på mig, på franska, och jag räckte fram min biljett. Han såg plötsligt mycket bekymrad ut.
-Monsieur? Bla bla bla bla...
Jag insåg att något var fel. Jag blev helt ställd. Var det fel håll i alla fall? Kunde han inte ha sagt det ute på perrongen? Men det stod ju Colmar på skylten. Han pratade vidare...
...bla bla bla COMPOSTER!
Aha! Kompostera! Då förstod jag. Jag förklarade vänligt för honom, på engelska, att vi redan hade diskuterat det där. Ute på perrongen. Han sken upp.
-Ah! Oui...Oui!
Sedan klippte han biljetten, gav mig den tillbaka, och promenerade vidare. Efter en stund började jag känna igen stationerna. Antingen hade vi åkt en annan väg, eller så stannade det här tåget helt enkelt på fler ställen än morgonens. När vi kom fram till Colmar var klockan sen, och jag tog en rask promenad hem till hotellet. Jag var hemma igen efter en av mina mer minnesvärda dagsutflykter, och min första fotografiska dagsutflykt någonsin som involverat tre länder...
No comments:
Post a Comment