Förutom bankverksamheten är turismen viktig för Vaduz och Liechtenstein. Souvenirer, vykort och frimärken. Det är säkert ingen tillfällighet att hållplatsen mitt inne i centrum heter "Post". Inte "Bussterminal", inte "Centrum". Bara "Post". Ovanför hållplatsen finns inte oväntat ett postkontor. Jag gick naturligtvis dit. Det är många år sedan jag var på ett riktigt postkontor. Det finns ju inga riktiga sådana i Sverige längre. Bara postombud, av varierande kvalitet. Här kändes det som när man var liten och följde med någon av föräldrarna till posten. Strikt inredning. Trädiskar. Postfröknar. En postfru och en postfröken för att vara exakt. Till skillnad från posten hemma i Olofström fanns här dessutom en ryslig massa souvenirer och vykort. Jag tittade runt. Letade upp ett par vykort och gick bort och ställde mig i kö. Trodde jag. Men kön visade sig vara någon helt annanstans. En kö till alla kassor. Strax blev det ändå min tur. Jag gick fram till postfrun. Hon var mycket rar och vänlig. Jag frågade henne om hon kunde engelska. Jodå, det kunde hon. Lite grann i alla fall. Det räckte. 5 och 50 ville hon ha av mig. Det lät som en hederligt gammalt svenskt porto. Svenskt standardporto mellan 2003 och 2009 närmare bestämt. 5 kronor och 50 öre...
Men här var det inte kronor och ören utan Schweizerfranc och Centimes. Eller rättare sagt Schweizerfranken und Rappen. För i Liechtenstein talar man tyska. Hursomhelst, en Schweizerfranc är ungefär 7 kr. Hon ville alltså ha 40 kr av mig. Inga problem. Jag tog fram mitt kort för att betala och började leta efter kortläsaren. Hon såg bekymrat på mig. De tog inte kort. Stora officiella postkontoret mitt inne i huvudstaden och de tar inte kort? Ja, det var ju inte hennes fel. Var fanns närmsta bankomat då? Precis runt hörnet. Ut genom dörren och till vänster. Jag lämnade mina varor hos henne och gick ut.
Bankomaten fanns som utlovat precis runt hörnet och till vänster. Jag satte i mitt kort. Knappade in koden. Fick upp ett par val. Inget av dem lägre än 50 Schweizerfranc. Det vill säga 350 kronor. Jag behövde inte 350 kr. Jag behövde 50 kr. Max 70 kr. 10 Schweizerfranc räckte alltså bra. 20 vore väl ok också, men absolut inte mer. Bankomaten vägrade. Den tyckte att jag skulle ta ut 50 Schweizerfranc. Det vägrade jag. Det var en så löjligt liten summa jag skulle betala. 40 kr. Ungefär 2 Euro. Jag hade plånboken full med Euromynt. Jag tänkte efter. Detta var posten. Stora postkontoret i huvudstaden. I en ort som lever på turism. Naturligtvis tar de Euro. Det gör de ju till och med i glasskiosken hemma...
Jag gick in igen. Postfrun log vänligt mot mig och skulle precis vinka fram mig när hon var klar med sin kund, men nästa kund i kön trängde sig före. Då lämnade hon över mina varor till sin unga kollega, postfröken. Hon var ännu rarare. Hon var så rar att hon rodnade när jag pratade engelska med henne. Jag frågade henne om jag fick betala med Euro. Hon funderade lite. Jo, det borde gå bra. Men det var nog bäst att hennes kollega fick ta hand om det ändå. Jag väntade till postfrun var färdig med sin kund innan jag gick tillbaka till henne. Det stämde att det gick bra att betala med Euro. Jag hade redan mynten redo och lade upp på disken. Hon tittade på dem och såg dubbelt så bekymrad ut som förra gången. Mynt? Det kunde de inte ta emot. Bara Euro-SEDLAR. Hon var mycket vänlig och rar, och hon insåg mitt problem, men hon kunde inte ta emot mina mynt. Då grävde jag fram en Euro-sedel. 10 Euro. Postfruns redan dubbelt bekymrade ansikte blev nu tredubbelt bekymrat. Hade jag inget mindre? Jo, svarade jag. Naturligtvis. Men bara mynt...
Hon grubblade länge och väl. Till slut tog hon emot min sedel och gav mig växel i Schweizerfranc. Det var ju en acceptabel lösning. Men det hade gått att lösa mycket enklare om Posten bara hade tagit kortbetalning...
No comments:
Post a Comment