Europaresan 9a: Dag 5: Gare de Colmar

På vägen hem från Strasbourg, diskuterades vad vi skulle göra dagen efter. Jag trodde vi skulle till Basel. Jag hade aldrig varit i Schweiz, och nu låg det bokstavligen runt hörnet. Knappt fyra mil... Nu förstod jag att mina fotoklubbsreskamrater inte var lika sugna som jag. En storstad till? Vi hade ju redan varit i Strasbourg. Varför åka till Basel när man kunde åka och titta på mer Korsvirkeshus och Vin? Jag hade redan klargjort att jag inte ville se några fler korsvirkeshus. Och vin kan jag inte dricka, eftersom jag har epilepsi. Två dagar av vin och korsvirkeshus fick räcka för mig. Jag sa åt dem att de fick åka och titta på hur många korsvirkeshus och hur mycket vin de ville, och så åkte jag på mitt eget håll...

Två kvällar tidigare hade jag tagit en kvällspromenad och letat upp järnvägsstationen i Colmar. Vilket var lättare sagt än gjort. Jag letade efter något med "station" på stadskartan, men det fanns inte. Däremot hittade jag en "Gare de Colmar" vid järnvägen. Och jag mindes min moders berättelser om hur hon åkte tåg till Paris 1970 och anlände till Gare de Nord, den stora järnvägsstationen. Aha! tänkte jag. Gare måste betyda järnvägsstation. Och det stämde...

Om du tycker stationen ser bekant ut, beror det kanske på att den är tvilling med järnvägsstationen i Gdansk. Eller bara för att den ser ut som ett litet slott...

På stationen letade jag efter ett tåg till Basel, men hittade inget. Trots att jag visste att det bara var 4 mil dit, och att järnvägen gick dit. Det fanns bara två sorters tåg. Vartannat gick till Strasbourg och vartannat till Bâle. Det senare uttalas Baaaaal. Det hörde jag i utropen i högtalaren.

Hm? Kan det vara fransmännens uttal av Basel? Jag gick bort till biljettautomaterna. Det fanns två sorters av dessa också. Den ena var för regionaltrafiken. Den var på franska och tämligen obegriplig. Den andra automaten tillhörde SNCF, det vill säga Frankrikes svar på SJ. Den gick att ställa om till Engelska. Jag knappade in Basel. Det gick bra, och avgångstiderna överensstämde med tågen till Baaaaal. Bra, tänkte jag, då vet jag hur jag ska göra...

När den rätta morgonen kom steg jag upp först av alla, tog en dusch utan att väcka min rumskamrat och åt en snabb frukost i hotellets matsal. Sedan promenerade jag bort till stationen. Det tog ungefär 15 minuter. Jag köpte biljett i den engelskspråkiga automaten. Det stod Basel på biljetten men Baaaaal på skylten på perrongen...



Men nu visste jag ju att det var samma stad.


På perrongen fanns också en kompostautomat. Förlåt, jag menar förstås Compost. För att compostera biljetten innan man klev ombord. Stämpla den, alltså. Så det gjorde jag. Det gick utan problem, och nu kunde jag compostera på franska. Denna kunskap skulle visa sig spela en viss roll när det var dags att åka hem. Men det var många timmar tills dess...

Jag köpte en stor flaska mineralvatten i en automat och stoppade i ryggsäcken. Sedan väntade jag...

Tåget kom, och jag klev ombord. Nu var jag äntligen på väg...