På Premiär i Kiruna!

"Idag inleds rivningen av de första byggnaderna i Kiruna. SVT sänder direkt med start 12.15" sa Åsa Avdic i Gomorron Sverige. Det lät som en historisk händelse som man ville närvara vid. Inte framför TV:n utan i verkligheten. När man nu ändå var i Kiruna. Det förvånade mig lite att jag varken hade hört eller läst något om detta arrangemang. Inga affischer på stan. Inget skvaller på ICA. Det kändes ju som om halva Kiruna borde vara där och titta. Folkfest är kanske fel ord, men jag tänkte i alla fall vara där. Är det premiär så är det...

Vid lunchtid begav jag mig till Gruvstadsparken.

Det är den park som har uppstått mellan Kirunas centrum och gruvan när man har städat undan de hus som kommit för nära gruvan. Stadshuset balanserar bokstavligen på kanten, och om några år är hela Kirunas nuvarande centrum park...

 B1:an, Kirunas äldsta byggnad, ligger i Gruvstadsparken. Har flyttats en gång, och kommer att flyttas med till den nya staden.

Hjalmar Lundbohmsgården. Här bodde Hjalmar Lundbohm, Kirunas fader. Numera museum. Gården kommer att flyttas. Hjalmar Lundbohm själv ligger begravd bredvid Kiruna kyrka. Han kommer också att grävas upp och flyttas.

Det praktfulla gruvhotellet, den största kvarvarande byggnaden i Gruvstadsparken, kommer däremot att rivas.

På andra sidan parken ligger kvarteret Ullspiran. Det är i detta bostadsområde som rivningarna börjar. Eller stadsomvandlingen, som det officiella namnet är.

Halva området döljs bakom ett stort plank.

Andra halvan är fortfarande tillgängligt. Ett ganska ordinärt svenskt bostadsområde i rött tegel. Snarlika finns i de flesta svenska städer.

Observera att Ullspira inte är en felstavning av Gullspira, geten i Barnen från Frostmofjället, som jag trodde. Det är i själva verket en blomma. En snyltros. Förekommer ej i Sverige enligt wikipedia. Så det är ett mycket lämpligt namn på ett bostadsområde som snart inte heller förekommer.

Efter en stund fick jag syn på en folksamling. Jag följde efter dem. Fler nyfikna anslöt.

Vid en gallergrind i planket blev det stopp. Showen var endast för inbjudna. Mestadels

journalister.

 Vi andra fick sticka näsor och öron genom staketet. Lyssna till ljudet av rivningen och beskåda byggjobbarnas utedass. Folket bredvid mig talade om gamla minnen. Jag hade naturligtvis inga att dela med mig av, men jag lyssnade. En dam hade bott i Ullspiran i 37 år. Då hinner man få många minnen...