Kirunavaara. Berget som gett staden dess namn. Av samiskans Gironvárri. Eller Fjällripeberget på svenska. En gång i tiden var berget fullt av fåglar. För ungefär 100 år sedan hittade man järnmalm där. Och man började hacka. Spåren syns tydligt i bergväggarna. Fåglarna har flugit sedan länge.
Hackandet pågår än idag. Numera under lite mer avancerade former. LKAB (Luossavaara Kirunavaara Aktiebolag) har en stor anläggning med gruva, kontor och industri för bearbetning av malmen. Ungefär 2000 anställda (2013) enligt företagets hemsida.
Efter ungefär 50 års nedhackande av berget blev kanterna för branta och gropen för djup. Sedan dess sker malmbrytningen under jord.
Här är en genomskärningsmodell av gruvan. Det mörkgrå är malmkroppen, en stor klump järnmalm som sträcker sig långt ner i marken. Hur långt ner är det ingen som vet. Problemet är att den inte går rakt ner, utan lutar in under Kiruna. Det visste man inte när man byggde staden. På den tiden hackade man ju bara uppe i berget. Nu borrar man sig ner under det. Först neråt, sedan åt sidan tills man kommer fram till malmen. Varje natt spränger man loss mer. Då skakar hela stan. Efter bearbetning skickas malmen iväg med långa tåg.
För varje år arbetar man sig längre ner i malmen, och därmed längre snett in under Kiruna. Och när malmen försvinner under marken spricker marken ovanför, den så kallade hängväggen, och börjar röra på sig. Och Kiruna också, som står på hängväggen. Vem vill bo i en stad som riskerar att rasa ner i ett kilometerdjupt hål?
Fram till häromåret gick det en bro från gruvkontoret över den gamla gruvgropen och järnvägen, och fram till stadshuset i centrum. Se bilden ovan. När bron började röra på sig fick den rivas. En ny väg till gruvan har byggts längre ut. Och järnvägen under den rivna bron har som bekant också flyttat ut från stan. Gamla järnvägsstationen är tömd. Snart är det stadshusets tur. Och därefter resten av centrum...
No comments:
Post a Comment