Station to Station

Jag klev av natttåget på Kiruna station.

Äntligen framme! Klockan var 11. Spåret likaså.

Men...var var Kiruna? Inte mycket till stad syntes till. Knappt

ens någon station. Men det var helt i sin ordning. Den

stadsutveckling som håller på att äta upp staden, och som jag

kommer att redogöra mer för senare, har tvingat

järnvägsstationen att flytta långt ut i stadens norra kant.

Men det skulle finnas en gratis buss mellan stationen
och bussterminalen i centrum. Och det stämde.

Den stod och väntade på mig. "Står och väntar på MIG"

tänker du. Nu har han väl fått lite storhetsvansinne?

Men det var så det var. Även om vi var många

som klev av tåget var det bara jag och en till som skulle

in till stan. Resten var skidturister som skulle
ta en annan buss upp i fjällen...

(Hur många skidturister kan man pressa in i en busskur?)

Efter ett par minuter var vi i centrala Kiruna. Medan jag

lastade av mina väskor frågade jag chauffören var man köpte

busskort. Han tyckte det var trevligt med en sydsvensk
som ville bussluffa i hans landskap. Han tyckte

rent av att jag kunde stanna kvar på bussen, för han skulle

om en stund fortsätta till Karesuando.
Ett utmärkt ställe att börja på.

Jag tackade vänligt nej och bad att få följa med en annan

dag istället. Tur var det, visade det sig. Även om det hade

varit väldigt trevligt att besöka Sveriges nordligaste tätort

(300 invånare) hade det medfört vissa problem.

Det går nämligen ingen buss hem!

Det går bara en buss om dagen till Karesuando,
klockan 1400, den är framme 3 timmar senare.

Då är det redan kväll. Och hem kommer man inte förrän

klockan 06:40 på morgonen dagen efter. Och då har man

inte hunnit tagit några bilder, för det har varit natt.
En fotoutflykt med buss till Karesuando
kräver två övernattningar.

Jag begriper inte riktigt hur den som har bestämt

tidtabellen har tänkt. Du tänker förmodligen att bussen
inte är tänkt för fotografer utan för skolelever och arbetare
från Karesuando till Kiruna på morgonen.

Måhända...

Men den åker ju hem igen innan skolan och

arbetet är klart!

Hursomhelst, nu skulle jag skaffa busskort. Bara "ut ur

bussen och in genom dörren" sa chauffören.

Jag gick av bussen och in på bussterminalen.

Där fanns en liten väntsal, några förvaringsboxar och

en servering. Och en dörr med texten
"Information och biljettförsäljning".

Den var låst.

På dörren satt ett anslag med tidtabell för de

avgiftsfria bussarna till tågstationen.

Inget mer. Inga öppettider eller så.

Jag gick ut igen. Busschauffören stod kvar

utanför bussen. "Det var låst." sa jag.

"Vad gjorde du där inne?" sa han.

"Skulle köpa bussk..."
"Det är dit in du ska..."

Och så pekade han på dörren bredvid.
Lite mindre, och med texten "Bussgods".

I Kiruna räknas tydligen passagerare som gods.
Jag gick in. Det var lättare sagt än gjort eftersom

det var hög trappa, ingen ramp och jag hade
min stora bagagevagn med mig.

Där inne var det tomt. Några lådor på golvet
och några fler busstidtabeller på väggen.
Jag hörde en mansröst från ett inre rum.
Jag stack in huvudet och frågade om han

sålde biljetter.
"Nej. Hon är på lunch." blev svaret.

Jag gick ut igen. Fick ner bagagevagnen för trappan och

gick runt kvarteret till biblioteket. Där borde man kunna

fördriva den dryga halvtimme som återstod av lunchen.

Biblioteket var låst. Och inte nog med det.

Det hade dessutom flyttat.

Jag tog min vagn och drog den in mot centrum.

Jag hade pluggat Kirunas karta på vägen upp

och hittade ganska väl. Det var bara två saker

som inte framgått av kartan. Det ena var snödjupet.

Det andra var lutningen. Jag hade bara 700 meter

mellan bussterminal och vandrarhem.

Men det var 700 meter brant snöig uppförsbacke...