"Överallt." sa jag.
"Som till exempel."
Jag fick fundera lite. "Gällivare...och Abisko..." var de orter jag kunde komma på direkt.
"Det gäller inte till Abisko." sa hon
"Inte?" sa jag. "Men det ligger väl i det här länet?"
Det höll hon med om. Men det var något med reglerna som var väldigt komplicerat. Det gick
inte att åka till någon av fjällstationerna.
"Gäller kortet på tåget?" frågade jag med min värmländska uppresa ett år tidigare i gott minne. Det var hon tvungen att slå upp. Men jo, det kunde jag. Med regionaltågen. Norrtåg. Inte SJ. Det räckte gott för mig, sa jag.
Att hon inte hade riktig koll på Länskortet kan bero på att det är så ovanligt. Ingen köper Länskort i Norrbottens län. Busschaufförerna vet oftast inte vad det är. För mig var det ett självklart val. Dyrt som bara den, det dyraste länskortet i landet. Men så är det också Sveriges största län som jag fick full tillgång till. Inte bara landskapet Norrbotten utan också hela övre Lappland. Med Kiruna där jag befann mig för tillfället. Och jag hade för avsikt att utnyttja kortet till fullo. Att sedan länstrafikens styrelseordförande har kallat kortet "en icke-produkt" och ifrågasatt om det överhuvudtaget är något de borde sälja, det får stå för honom. För min del fanns inget bättre alternativ. Fria resor med buss och regionaltåg i hela länet. Förutom Abisko, då. Och övriga fjällstationer. Och ett annat, ganska viktigt undantag som damen i biljettluckan borde ha berättat för mig. Men det ska jag inte berätta om just nu... Det tog nämligen ett antal dagar innan jag själv upptäckte det...
Ett möte mellan Skåne och Norrland.
Mitt Norrbottniska Länskort åkte hela Norrbotten
och en bra bit av Lappland runt
i min gröna skånska Jojo-kortficka.
No comments:
Post a Comment