En garanterad ickegaranterad engelsk gruvrundtur (på svenska)

"TILLKÄNNAGIVANDE. Personer som önskar bese LKAB:s gruvor och anläggningar i Kiruna meddelas härmed att tillstånd därtill endast erhålles å bolagets kontor där tillträdeskort lämnas."


Texten ovan skrevs för 100 år sedan. Dagens gruvkontor ser ut så här. Arkitekten lär ha sneglat på FN-skrapan i New York. Idag behöver man inte gå till gruvkontoret om man vill in och kika i gruvan. Turistbyrån säljer biljetter till guidade turer. Har man många kompisar kan man boka en egen tur. Har man inga alls, som jag, så får man gå på fredagar. Då garanteras ressällskap. Enligt hemsidan ges:

Garanterade turer på svenska, fredagar klockan 0900.

Jag kom till Kiruna på en torsdag, och i väntan på att bussbiljettförsäljningen och vandrarhemmet skulle öppna gick jag till turistbyrån för att köpa en gruvbiljett. Till fredagen.

-Nej. Tyvärr. Inte imorgon.
-Stod det inte GARANTERADE turer på fredagar?
-Jo. I vanliga fall. Men inte imorgon.
-Vad synd...
-Men vi har en annan tur imorgon.
-En annan?
-Ja. Fast på engelska.

Det gick ju det med. Om det här inte var den garanterade turen, betydde det då att den kunde bli inställd i sista minuten? Nej då, lovade personalen på turistbyrån. Så den var visst garanterad ändå. Fast inte på det viset. Och på engelska som sagt.

Dagen efter gick jag ner till turistbyrån. Där väntade en buss med spralliga ungdomar. En gästande gymnasieklass förmodade jag. Dessutom en norsk familj. Guiden konstaterade snabbt att de spralliga norrländska ungdomarna förstod svenska. Och att jag också gjorde det. Till och med norrmännen förstod svenska. Alla närvarande förstod alltså svenska. Då såg han ingen anledning att prata engelska. Den garanterade ickegaranterade turen på engelska blev följaktligen en garanterad ickegaranterad engelsk tur på svenska. Jag klagar inte. Men lite kul var det...

Bussen körde genom staden, över bron och förbi vakten in på LKAB-området. Sedan rakt in i berget.

 Vi körde genom mörkret. Länge. Bara någon enstaka lampa ibland. Ju längre ner, desto tätare blev det mellan lamporna. Bilden ovan är med andra ord ganska långt ner. De norrländska ungdomarna var uppspelta. Jag också, får jag erkänna.


540 meter ner stannade vi och fick kliva ut.


Alla försågs med hjälmar. One size fits all. Min var förfärligt trång, men varken norrlänningar eller norrmän verkade klaga. Forna tiders rasbiologer och skallmätare kanske hade kunnat dra några slutsatser av det. Typ att jag är tämligen tjockskallig...

Jag har inte umgåtts med så många norrlänningar tidigare, och fick här mitt första tillfälle att studera dem närmare i större grupp. En av norrländskorna pratade skånska, vilket inte förvånade mig alls, då en av de få norrländskor jag känner också gör det.


LKAB:s Visitor's centre. Du känner förmodligen igen gruvmodellen från föregående inlägg. Först tittade vi på film, sedan gick vi rundtur.


Den här delen av gruvan är inte längre aktiv, numera är man ungefär dubbelt så långt ner och borrar, spränger och lastar.


I museumtunneln visades allt från forna tiders hackor...

 ...och arbetarbostäder.

Via några något modernare borrar...

 ...och gruvans första stämpelur. Införandet av det ledde till den första större gruvstrejken 1920.


Till dagens stora maskiner...

 ...med tillhörande stora däck.


En hel spårvagn hade man lyckas klämma ner i gruvan. Kiruna hade spårväg både i stan och i gruvan. Men det är mer än femtio år sedan.


Innan vi åkte tillbaka hann vi med kaffe och kaka. Alternativt varm choklad. En av de spralliga norrlänningarna var nyfiken på vem jag var som smög runt bland dem med en stor kamera och varken var norrlänning eller norrman. Jag berättade om mig och mitt reseprojekt, och han berättade om vilka de var. Inte alls någon gymnasieklass visade det sig, utan ett gäng ingenjörsstudenter från Luleå. Det verkar som om ingenjörsstudenterna blir mindre och mindre för varje år...