Kiruna lärde jag mig ganska snabbt. Punkten längst upp. Haparanda likaså. Punkten längst åt "det hållet". Österut alltså. Det var fortfarande några år innan jag lärde mig väderstrecken. Och att skilja på vänster och höger. Sedan minns jag inte så mycket mer av Norrland på kartan. Jo, förstås... Två punkter längs kusten. Umeå och Luleå. Eller om det var Luleå och Umeå. Attans så svåra att skilja på. Slutade på Å båda två dessutom.
Jag gissar att Norrlänningarna har samma problem med Göteborg och Helsingborg. Och Landskrona och Karlskrona. Och Karlshamn och Kristinehamn. Och Karlstad och Karlskrona. Och Söderhamn och Söderköping. Och Sigtuna och Strängnäs. Och Köping och Enköping. Och Arvika och Arboga. Ja, du förstår säkert grejen...
Jag behöver inte åka många mil från min uppväxtort Olofström (i nordvästra Blekinge, nära gränsen till Skåne och Småland) innan folk börjar blanda ihop den med Oskarström (Halland. Strax norr om Halmstad) och Olofstorp (Västergötland. Strax öster om Göteborg). Förutom dessa orter har jag också blivit beskylld för att vara från Hässleholm och Ängelholm, vilket förvånat mig lite då städerna visserligen har snarlika namn, men inte någondera låter särskilt likt Olofström...
Problemet är naturligtvis att man inte vet något mer om orterna än att de är punkter på en karta, och alla punkter på kartan ser likadana ut. Och de ligger långt bort. Och heter ungefär samma sak.
När man väl har varit där är det naturligtvis mycket lättare att skilja dem åt. Men man behöver inte resa dit. Oftast räcker det bara med att lära sig något om samhället. Inte en massa siffror, som invånarantal och vilket år staden anlagts, vilken av alla Gustafar och Karlar det var som gjorde det, eller hur många gånger den har brunnit. Bara något litet enkelt, typ: Luleå har ett järnverk. Umeå har en klädnypa. Eller I Luleå har Facebook en Datacentral. I Umeå gör man Fråga Doktorn. Eller något liknande. Själv tror jag att jag till slut lärde mig skillnaden för ungefär 10 år sedan: Umeå har en manusutbildning, Luleå har inte det. Sedan har jag lärt mig en hel del mer, i synnerhet om Umeå, men jag tror att det med manusutbildningen var det första...
Nästan 30 år efter att jag stod och studerade punkterna på kartan på min vägg, gick jag nu längs Storgatan i Luleå.
Solen sken och jag tänkte: "Det är otroligt. Jag är i Umeå..."
Kanske var det bara hjärnsläpp. Kanske hade bara mina tankar åkt dit i förväg. De gör ofta det...
No comments:
Post a Comment