Kanske du tycker att jag gick lite för långt i mitt föregående inlägg. Det är naturligtvis inte min mening att smutskasta en fin och välmenande välgörenhetsorganisation som Myrorna. Jag uppskattar både det välgörenhetsarbete de utför, och naturligtvis möjligheten att köpa intressanta begagnade böcker till hyfsade priser. Och det samma gäller för alla andra liknande organisationer i vårt avlånga land. De gör fantastiska insatser.
Men det är ett faktum att ett av mina största intressen, som du som brukar läsa den här bloggen vet, är att studera och analysera hur olika företag hanterar sina kunder. I synnerhet tågbolag och kabelTV-bolag, men också vanliga affärer. Och myndigheter. Därför kan jag naturligtvis inte låta bli att notera hur många Second Hand-butiker brister i sin kundhantering. Visst, de är inte "riktiga" affärer. Det är ofta volontärer, pensionärer och arbetstränare som arbetar där. Man har naturligtvis lite extra överseende med dem. Men inte hur mycket som helst. Man tycker fortfarande att det skulle ligga i deras intresse i att folk skänker till och handlar av dem. Så att de får in pengar till sin verksamhet.
Ett och ett halvt år efter en butiks flytt BORDE man faktiskt ha hunnit ändra kartan på sin hemsida. Någon BORDE ha hunnit upptäcka att den inte stämmer. I det här fallet vet jag dessutom att någon HAR upptäckt det och påtalat det. Denne någon var nämligen jag. För ett halvår sedan...
Förmodligen hittar många av kunderna i alla fall. Det är väl så de resonerar. Alla i Luleå vet var det ligger. Men det är nog inte för mycket att förmoda att ännu fler nya och tillfälligt besökande kunder skulle hitta dit om kartan stämde. Framför allt skulle kunderna ha mer tid att lägga på att leta och handla i affären om man inte slarvat bort en kvart på att leta efter affären en halv kilometer därifrån.
För jämlikhetens skull bör jag naturligtvis påtala att det inte bara är Myrorna som har märkliga saker för sig. Ungefär en vecka senare, i en annan stor Norrländsk stad, ungefär 3 timmar bilfärd söderut från Luleå, hade jag en annan märklig upplevelse på en loppis. Att detta dessutom sammanföll med en av mina största gnälldagar på länge gjorde inte upplevelsen mindre. Mer om den i ett kommande blogginlägg.
Jag kan naturligtvis också nämna alla Röda Kors-butiker i små svenska samhällen som envisas med att bara ha öppet när ingen har tid att handla där. I synnerhet den som stängde redan klockan 12 på en vardag. Hur tänkte man där? Vill man inte sälja? Varför har man då en butik?
Och, som av en ren händelse, var jag med om en intressant incident igår. Jag och mina föräldrar besökte en större stad. Julstädningen har börjat och med oss i bilen fanns fem kassar utgallrade prylar.
En kasse till Svensk-Litauiska Lokalföreningen. Dörren var öppen, det var bara att vandra in. Två glada tanter tog emot och bjöd på ett litet skämt och varsitt vänligt leende.
Två kassar till Röda Korset (Sveriges bästa*). En trött men vänlig man lämnade tillfälligt kassan och följde med oss in i personalutrymmet och visade var vi kunde ställa dem.
*OK, jag har inte besökt Sveriges alla Röda Kors-butiker. Inte riktigt. Men rysligt många har det blivit genom åren. Och det här är fortfarande min favorit...
Två kassar till Erikshjälpen. Där får man inte lämna kassarna i butiken. Det har jag försökt tidigare, men fått en tillsägelse att gå ut igen. Kassar ska lämnas i gåvoinlämningen, en dörr i andra änden av huset. Den här gången gick vi därför dit direkt. Dörren var stängd. Inte så märkligt med tanke på att det är december. Det fanns en knapp på dörren. Vi ringde på. Hörde hur det ringde där inne...
Inget hände. Vi ringde på igen.
Fortfarande inget.
Här kanske du tänker att vi bara hade otur. Att den som skulle ta emot varor var på toaletten. Att det inte alls var så att de inte ville ha våra gåvor. Ja, det trodde vi också. Vi stod där en bra stund. Ringde några gånger till.
Sedan gick jag till närmaste fönster. Tittade in. Där inne stod två tanter. Jag vinkade till dem.
De märkte inget. De stod och pratade. Då bankade jag på fönstret. En lång stund. De tittade inte ens åt mitt håll.
Jag återvände till dörren och ringde på klockan. Fem gånger i snabb följd. Väntade.
Sedan gick vi tillbaka till bilen. Hela tiden med ett öga på dörren. Ingenting hände. Ingen öppnade.
Vill man inte ha, så vill man inte. Vi satte tillbaka kassarna i bilen. Sedan tog vi en sväng in i affären.
-Tar ni inte emot gåvor längre?
Den anställde såg mycket frågande ut. Han påstod att de visst ville ha våra varor. Han var vänlig och ursäktande.
En ursäkt är bra. Men det var inte en ursäkt vi behövde. Och vi var inte kränkta, för att använda ett populärt ord. Vi var bara innehavare av två kassar prylar som vi ville skänka. Hur skulle man lösa detta? Som jag ser det fanns det fyra alternativ:
1: Be oss försöka igen. Kanske det fungerar nästa gång. Men det finns också en betydande risk för att ingen kommer och öppnar den här gången heller. Vilket kunde leda till att vi tröttnade och inte ville ge varor till den här affären igen. Inte bra.
2: Be oss att lämna varorna inne i affären istället. Med risk för att någon annan i personalen säger "Stopp! Gåvoinlämningen ligger i andra änden av huset. Gå ut igen!" Vilket är det som brukar hända. Jag har försökt. Då vi redan har försökt med gåvoinlämningen finns även här finns en betydande risk att vi inte kommer tillbaka. Man känner sig inte välkommen varken i gåvoinlämning eller inne i affären.
3: Ungefär som tvåan. Men med en liten men viktig skillnad. Han kunde be oss att lämna varorna TILL HONOM. Då finns det ingen risk att bli utvisad när man kom in med påsarna. Förutsatt, förstås, att han finns i närheten. Lämpligen kunde han vänta innanför dörren. Inte läge att gå på toaletten.
4: Han kunde ha följt med oss och HÄMTAT påsarna. Klart bästa förslaget. Kan i princip inte bli fel. Vi får lämna, affären får gåvan. Och nej, han stod inte i kassan, så han hade tid att följa med ut. Det skulle bara ta någon minut.
Vilket av alternativen valde han?
Inget alls. Tyvärr.
En ursäkt är bra, men en lösning hade varit mycket bättre.
Vi fick köra hem igen. Via en fjärde loppis.
"Tack så mycket. Ställ dom där." sa damen i kassan och pekade på golvet vid sidan om dörren.
Svårare är det faktiskt inte. Naturligtvis är det bättre att den som skänker lämnar det skänkta på lagret. Men det är väl bättre att de skänker på fel ställe än inte alls. Och om man måste skänka på ett visst ställe, så bör det vara bemannat. Eller åtminstone tillgängligt. En stor vagn precis innanför dörren funkar på de flesta ställen.
Ju svårare man gör det att skänka, desto mindre kommer man att få.
Det låter självklart, men är det tydligen inte för alla.
Avslutningsvis kan nämnas en helt annan loppis som jag besökte häromåret. Det var en lördag. Affären hade bara öppet på Lördagar. Jag klev in genom dörren. Där satt personalen och drack kaffe.
-Vill ni ha en kasse böcker? frågade jag.
Personalen tittade storögt på mig.
-Du kan inte lämna varor här. Varor lämnar man på varoinlämningen. I huset där borta. Men den har inte öppet idag. Bara på onsdagar...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment