På stationen var det som vanligt lagom mycket folk. Aldrig för mycket och aldrig för lite. Jag gick gången under till andra sidan spåren där Malmötåget brukar stanna. På en bänk hittade jag en gratistidning från Kristianstad som jag började läsa. Efter några minuter kom tåget, och jag klev ombord. Jag slog mig ner i mittpartiet (de mest spännande människorna att spionera på brukar sitta där). Konduktören kom och klippte, eller rättare sagt satte ett streck med kulspetspenna, på min biljett. Jag läste vidare. Tidningen var tunn och tog snabbt slut. Jag noterade att modellen i modeannonsen på baksidan var väldigt lik en tjej som vuxit upp på min gata hemma i Olofström. Jag tänkte att jag skulle ta hem den och visa för någon som känner henne. Jag öppnade väskan för att lägga ner tidningen. Då fick jag se! Väskan...var...TOM!
Inte helt tom. Där låg mina två extra objektiv. Vidvinkeln och teleobjektivet. Men där var INGEN KAMERA!!! Hjärtat stod stilla ett par sekunder. Sedan kom jag ihåg att jag lagt ifrån mig kameran när jag fick syn på min gode vän på bussen. Jag hoppades verkligen att han hade sett den innan han klev av. Innan någon annan fick syn på den alltså. Jag sträckte mig efter mobilen. För att göra historien än mer komplicerad så hade jag glömt ladda mobilen på natten. När jag skulle ta den på morgonen var batteriet i princip slut. Lyckligtvis kunde jag låna min pappas, för han brukar ändå inte ha den med sig till jobbet. Jag kunde dock inte lämna min hemma, för jag har en DVD på kopiering just nu, och om kopieringsföretaget skulle behöva nå mig så skulle de i alla fall kunna ringa. Även om batteriet tog slut så skulle jag kunna ringa upp med den andra. Jag hade tillräckligt mycket batteri i min egen för att kolla nummerlistan. Men min gode vän var inte där. Vilket inte var så konstigt. Det var i Jämshög jag träffade honom och på den tiden hade jag ingen mobil. Den skaffade jag inte förrän året efter i Gamleby, där det var mobiltvång. Det talas mycket om mobilförbud i skolan, men där var det alltså tvärtom. Jag lyckades få tag på min moder på den lånade telefonen, hon har nära till datorn på jobbet. Jag hade inte tid att förklara varför jag behövde numret och varför det var så bråttom, men hon lyckades hitta ett mobilnummer. Jag ringde direkt. Min gode vän hade ett kul meddelande på svararen. I vanliga fall hade jag förmodligen haft väldigt roligt åt det. I detta fall blev jag mer frustrerad. Men det var i alla fall bra att höra att det var han själv och inte ett sådant där opersonligt "Abonnenten kan inte ta ditt samtal just nu. Var vänlig lämna ett meddelande efter tonen..." För då vet man ju aldrig om man kommit till rätt person. Jag lämnade ett frustrerat och osammanhängande meddelande. Det kan ha låtit ungefär så här.
"Hej, det är Anders. Vi sågs nyss på bussen. Och...öhrm...ja, nu undrar jag bara om du möjligen har sett min kamera. I vilket fall får du gärna ringa mig så snabbt som möjligt. Och... Mitt telefonnummer är 07...nej, vänta den här telefonen är lånad så jag vet inte vilket nummer den har. Men jag hoppas du kan se det i alla fall. Ring mig så snabbt du kan..."
Tåget var nu strax framme i Kristianstad. Jag tänkte att jag kunde kliva av där och ta kontakt med Skånetrafiken i fall busschauffören hittat kameran. Jag kunde också ta ett tåg till Sölvesborg och försöka hitta min gode vän där ifall han nu hade kameran. Men om han inte hade den, och inte Skånetrafiken heller, vad skulle jag göra då?
RRRRIIIIIINGGG! Precis när jag skulle kliva av tåget så ringde mobilen. Jag kände igen rösten. Han höll mig inte på halster. Han hade kameran...Puuuuuuuuuuuuuuuuuuuh (Djup utandning av lättnad). Han hade fått syn på den efter ett par minuter. Tänkt att den borde vara min. Jag och kameror brukar ju som bekant höra ihop. Han hade meddelat busschauffören sitt namn och nummer och var nu hemma i Sölvesborg och skulle börja leta efter mitt nummer på Facebook och Eniro. Men jag hann före. Kameran var alltså i säkert förvar, men jag kände att jag nog ville ha den med mig till Malmö. Vi avtalade att jag skulle ta första bästa tåg till Sölvesborg och han skulle möta mig på stationen.
Jag gick fram till informationstavlan på stationen i Kristianstad och såg att ett tåg till Blekinge (Karlskrona via Sölvesborg, Karlshamn och Ronneby) skulle avgå om en timme och sju minuter. En timme? Nej, det var bara klockan i min lånade mobil som fortfarande gick vintertid. Det skulle gå om sju minuter. Då blev jag lite stressad. Min biljett gällde ju inte till Sölvesborg. Det var inte läge att åka utan heller. Även om konduktören skulle visa sig vara förstående för min historia, så skulle jag vara i Karlshamn innan jag hunnit förklara den. Jag skyndade bort till en biljettautomat. Tryckte fel och fick börja om tre gånger. Sedan verkade det fungera. När det var dags att betala resan så höll jag upp mitt Jojo-kort. Då blev det problem:
"Detta kort har redan en registrerad resa från Olofström till Malmö. Vill du ta bort denna resa?"
Nej, det ville jag verkligen inte. Den var dyr och jag hade inte lust att lösa om den. Och man fick väl inga pengar tillbaka. Jag räknade med att jag skulle hinna återuppta min malmöresa innan tiden hade hunnit gå ut. Så jag fick göra om betalningen en gång till, denna gång med bankkort. Det gick lyckligtvis utan problem. Tåget kom. Jag klev på. Jag ringde till Sölvesborg och förvarnade om att jag var på väg. Första stopp på vägen var Bromölla. Tillbaka igen alltså. Jag tittade på skylten vid det motsatta spåret. Det skulle komma ett tåg mot Malmö snart. Kanske jag skulle hinna kliva på det i Sölvesborg? Eller kanske inte. Inte om jag skulle behöva lösa biljett igen (Sölvesborg-Bromölla). Man måste ju köpa biljett innan man kliver på tåget nuförtiden. På tåget kostar det hundra kronor extra. Det kändes inte aktuellt. Till min förtjusning upptäckte jag att vi närmade oss Sölvesborg före utsatt tid. Men så fort jag klivit av tåget och började titta efter biljettautomaten så insåg jag att det inte skulle fungera. Biljettautomaten stod med hela framstycket öppet och en servicetekniker halvvägs in i gapet. Det skulle ta en stund. Det var inte lönt att stressa. Min gode vän dök upp med en plastpåse i handen. I den låg kameran. Tåget kom och gick. Vi konstaterade att det skulle ta en timme till nästa tåg, så jag fick en guidad tur genom Sölvesborg istället. Vi hann halvvägs, sedan började det regna...
När timmen närmade sig sitt slut så var vi tillbaka på stationen. Nu var biljettautomaten hel igen. Jag köpte min biljett. När jag skulle stoppa in den i Jojo-kortets plastficka så lyckades jag på något sätt tappa plastpåsen med kameran rakt ner i stenläggningen. "Kras" sa det. Men tro det eller ej, när jag till slut vågade titta efter i påsen så var kameran hel. Det var bara plastskyddet framför skärmen på baksidan som var knäckt och hade lossnat. Det var nästan för mycket tur i oturen på en och samma dag. Sedan sa vi adjö och jag klev på tåget med destination Malmö...
Räddaren i nöden! (Foto Anders N) |
5 comments:
Hur kan du glömma ditt barn??!! Godnatt!
Ja, jag vet inte vad som hände. Det har aldrig hänt förut, och jag tänker inte låta det hända igen. Däremot är jag tveksam till att kalla kameran för mitt barn. Mina bilder är mina barn. Inte mina kameror...
Och tack detsamma förresten. God natt!
Fast visst är den som ett barn för mig. Om än inte biologiskt. Jag adopterade den genom Tradera. Men den håller på att bli stor nu. Jag har haft den i många år. Den har blivit tonåring. Åker iväg på äventyr på egen hand. Förmodligen skulle den till Sweden Rock, men tog fel på några veckor. Jag är rädd för den dag den kommer att flytta hemifrån. Jag döljer min oro och smärta genom att förneka faderskapet. "I have no son" sade redan Warner Oland i The Jazz Singer. Och Laurence Olivier i nyinspelningen: http://www.youtube.com/watch?v=8aN0Ui_hIQw
När jag studerar mitt resonemang så här i efterhand: Att mina bilder är mina barn och kameran är mitt adopterade barn, så börjar jag känna mig som Woody Allen. Vilket i det här fallet kanske inte är helt lyckat...
Post a Comment