Konsten att åka tåg. (Ett studiebesök i svensk vardag)

Men låt oss inte gå händelserna i förväg...

Jag tycker fortfarande att bland det intressantaste att analysera är hur olika företag bemöter sina kunder, till exempel när fel uppstår. Om du letar bakåt i den här bloggen så kan du hitta intressanta kontakter jag har haft med telefonbolag, järnvägsföretag, bostadsbolag och inte minst kabel-TV/bredbandsföretag. Alla verkar de ha missat att det är kunderna som är grunden för deras verksamhet.

Jag var som du säkert vet i Skara häromdagen. Jag hade spanat in resvägen i förväg. Åker man till Skara från Göteborg så är det tåg till Falköping och sedan buss. Ska man hem igen rekommenderar Västtrafiks hemsida buss till Skövde istället. (Skövde är nästa större stad, efter Falköping, på järnvägen mellan Göteborg och Stockholm). 17:45 hade jag spanat in att jag skulle åka från Skara, men vid den tiden hade jag så kul där (Second Hand-butik) att jag missade bussen. Däremot hittade jag en stund senare en buss till Falköping. Det gick ju också bra. Jag kanske skulle behöva vänta någon timme i Falköping, men det gjorde inte så mycket. Kunde kanske hitta lite kvällsmat någonstans. En Carbonara skulle sitta bra…

I väntan på att bussen skulle köra så mindes jag förra gången jag åkt buss från Skara. Våren 1995, skolresa till Skara Sommarland. Trettio 12-åringar och fyra vuxna, redo att åka hem. När vi packat ur våra stugor på campingen så såg vi hur de mörka molnen kom glidande över trädtopparna. Vi sprang över fältet till bussen och hann precis in. Sedan brakade det loss, åska och blixtar och hagel och snö. Under en kort period kunde man inte se ut genom fönstren för allt vatten som rann nedför dem. Då gick färden till Skövde station där vi skulle kliva på ett tåg som aldrig kom. Det hade försvunnit när blixten slog ner i något verk någonstans…

Även i år var molnen ganska mörka över Skara, jag hade bara inte tänkt på det förrän det var dags att åka. Busschauffören svängde ut från stationen och minsann kom det inte ett litet diskret åskmuller precis då. Halvvägs till Falköping började det regna, och väl framme så öste de ner. Jag sprang över bussterminalen och in på stationen. Jag såg att ett SJ regionaltåg till Göteborg skulle komma precis till ett av spåren. 18.50. Det lät bra, då slapp jag stå och vänta. SJ Regionaltåg, det är dubbeldäckarna det. Jag åkte ett sådant till Falköping på morgonen. Jag promenerade genom gången under stationen och gick upp vid rätt spår. Där stod fler och väntade och precis då så rullade tåget in. Men det var ingen dubbeldäckare. Det var ett Västtåg, Västtrafiks tåg. Och det stod "Nässjö" på det. Mycket underligt. Jag tittade på tavlan ovanför perrongen. Där stod det SJ Regionaltåg till Göteborg. Tiden stämde också. Folk omkring mig på perrongen började mumla. Tågdörrarna gick upp och folk strömmade ut, däribland två herrar ur tågpersonalen. En dam med en stor väska som stod bredvid mig gick fram till dom och frågade:

-Är det här tåget till Göteborg?
-Nej, det här går till Jönköping och Nässjö.
-Men det står ju där på skylten?
-Nejnej, det är felskyltat.

Vad är felskyltat, frågade man sig då. Tåget eller tavlan? Och vad viktigare var, var fanns vårt tåg? Fanns det överhuvudtaget? Damen påtalade att hon hade köpt biljett, då måste väl tåget finnas? Tåggubbarna svarade:

-Det kommer inga tåg. Det är stopp. Det är det som är problemet.

Det gjorde oss inte klokare. För mig var det väl inga problem, men damen hade som sagt en stor väska och såg väldigt trött ut. Hon hade nog släpat den ganska långt redan. Hon hade dessutom bråttom. Att då få reda på att ens tåg försvunnit…

-Vad menar ni? Ni kan väl inte…
-Håll tyst med dig. Nu ropar de ut. Om du bara är tyst, så får du veta.

Fast med den ton som herrarna hade så lät det mer som om de, två stora starka karlar under yrkesutövning, bad en liten dam med en stor tung väska, att hålla käften. De sa det inte, men det var helt uppenbart vad de menade. Hon, jag och de övriga på perrongen spetsade öronen och försökte höra om det sades något i högtalaren, men det var inte det lättaste eftersom det stod ett X2000 med motorn igång på spåret bakom Nässjötåget, och det lät något fruktansvärt. Men hur vi lyssnade så lyckades vi inte höra något alls. Under tiden smet tåggubbarna iväg snabbt. Det där de sa om meddelandet i högtalaren var med andra ord en ren lögn. Någon, jag tror det var en av dem, ropade sedan framme vid loket att "det andra tåget kommer efter oss" innan han försvann in. Men där syntes inget tåg. Sedan körde Nässjötåget. En frustrerad yngling bredvid mig noterade att den körde på fel håll. Så det kunde inte vara på väg till Nässjö? Och var det inte stopp på det hållet den körde, eller? Men han lugnades av en man som hade koll på hur spåren gick. Tydligen så åkte tåget åt "fel" håll först för att sedan svänga in på ett annat spår.



Vi stod kvar och väntade, fortfarande utan att veta någonting. På långt håll skymtade vi ett tåg som kom från Skövdehållet. Men det var ett godståg, och åkte in på ett annat spår. En kille med modern mobiltelefon kunde se att det var stopp i Skövde. Elfel och inga tåg gick på något håll. Folk svor över SJ, men SJ ansvarar inte för järnvägen längre. Det är många år sedan. Trafikverket gör det. SJ ansvarade däremot för tåget som vi väntade på, och därför för oss som passagerare. Och någon officiell information hade vi inte fått. Varken från SJ eller från Trafikverket. Tavlan med tåginformation ovanför spåret slocknade och var helt svart en stund. Man tänkte att de höll på att skriva in information till oss, men när texten kom tillbaka stod det något helt annat:



Det stod att nästa tåg som skulle komma var X2000. Till Uddevalla. Med planerad tid 19.29, det vill säga om en halvtimme. Vårt tåg existerade tydligen inte längre. Det är ju inget ovanligt att "slötågen" får vänta vid förseningar och att snabbtågen växlas förbi. Vart skulle vi ta vägen? Fortfarande hade vi inte fått någon officiell info. På andra sidan vår perrong stod ett Västtåg som enligt tavlan skulle till Jönköping och Nässjö (ett till) men enligt skylten på tåget skulle till Skövde, och på andra sidan vårt spår stod som sagt det frustande X2000 som gjorde att man knappt kunde höra varandra. Där vi stod så kunde vi se rakt in på Bistron på X2000-tåget där dess passagerade satt och proppade sig fulla med bistrokäk medan vi stod och huttrade på vår perrong. Min Carbonara kändes väldigt avlägsen. Det var inte läge att lämna perrongen, för då skulle väl tåget komma precis när jag gått. Det var bara att stå kvar ock vänta.

19.13, då jag hade stått där i 23 min, kom första meddelandet i högtalaren. Det var stopp i Skövde, reparatörer var på plats men det fanns ingen prognos om hur långt tid felet skulle ta att åtgärda. Damen med väskan hade, i brist på någon annan att fråga, knackat på förarhytten till Västtåget på andra sidan perrongen. En mycket korrekt, och något stel, dam därinne förklarade att hon inte kunde ta något ansvar för SJ. Själv arbetade hon ju på Västtrafik, och det var bara att vänta. När felet var avhjälpt så skulle ju tågen komma, och sedan var det bara att kliva på sitt tåg och fortsätta sin resa. Det var ju inget ovanligt det här, och följaktligen inget att bli upprörd över. Damen blev inte mycket lugnare av detta, för hon hade ju långt kvar på sin resa, och flera byten som säkert inte väntade på henne.

19.20 kom vårt regionaltåg tillbaka på informationstavlan. Det var alltså återfunnet, men vi stod fortfarande där vi stod. 19.24 kom nästa meddelande i högtalaren. Men det var bara en upprepning av det gamla. Man hade fortfarande ingen prognos. Kallt och vått, och inne på X2000 smaskades det vidare.

Damen med väskan hade vid det här laget brutit samman totalt. Lyckligtvis hade det kommit ut en annan tågvärdinna på Västtåget som höll om henne och gjorde sitt bästa för att trösta henne.

19.26 blev det plötsligt liv och rörelse på perrongen. Det var Västtåget som tömdes på folk. De fullkomligt rann ur det och nerför trapporna. Vart? Jag vet inte. Vi som skulle åka på andra hållet, med SJ, stod kvar.

Jag pratade med en man. En gubbe i keps för att var exakt. Han frågade mig på engelska och letade efter ett tåg till Göteborg. Han hade köpt biljett. Jag sa till honom att det var inte det lättaste att hitta, men om han skulle göra det, så bad jag honom vara uppmärksam. Sa till honom att kolla noga att det var samma tågföretag som hans biljett. Det fanns ju två olika. Men det visste han, sa han. Tur var väl det.

19.40 anlände SJ:s regionaltåg från Göteborg, till perrongen bakom X2000. Ordinarie ankomsttid var 19:09, och varför det var försenat vet jag inte. På den sidan var det ju inget stopp. Jag gick bort och tog några bilder på det. Då kom en tjej fram som undrade om jag var reporter. Jag berättade att jag hade stått och väntat snart en timme på att få åka till Göteborg. Det var väl inget, sa hon. Hon hade väntat två timmar på att få åka till Skövde. Men hon var van sa hon, hon pendlade från Skövde varje dag och det hände sådana här saker hela tiden. Det var bara några dagar sedan sist. Ständiga fel, ingen information, ingen som verkade bry sig. Hon jobbade inom vården och skulle upp igen tidigt nästa morgon och åka iväg igen. Det enda som var tur var att de här incidenterna inte hände på morgnarna, då hade hon inte kunnat jobba kvar. Men det var klart att arbetet blev lidande. Ständiga förseningar i de allmänna kommunikationerna påverkar vården och andra funktioner i samhället. Vi pratade en stund till, sedan kom det meddelande i högtalaren om att det fanns ersättningsbussar till Skövde. Hon gick bort till bussterminalen och jag gick tillbaka till mitt spår. Där fanns nu ett Västtåg med destination Göteborg. Eftersom jag åker på Regionen Runt så kunde jag kliva ombord på det. Hur det gick för de som bara hade SJ-biljett vet jag inte. När de kom hem. OM de kom hem.

På väg hem kunde jag sammanfatta. Det verkar vara sant som jag har hört och läst att Sveriges järnvägsnät håller på att bryta samman. Oavsett årstid så blir det problem. Att det är olika företag, olika små öar, som driver verksamheten, utan någon uppenbar samordning verkar också vara ganska tydligt. Det måste någon göra något åt, och det snart. Men det måste göras uppifrån. För mig var dagens problem ganska litet, men för de som åker dagligen är problemet stort. Det kan det också vara för den som ska åka långt och har tider och byten att passa. Från ett kundperspektiv är det tydlig skillnad på hur de olika bolagen hanterar situationerna och sina (och andras) kunder. Västtrafik lyckades ordna ersättningsbussar och det kom ett tåg och hämtade upp mig efter att jag hade stått och väntat en timme. Att en av deras tågvärdar tog hand om den stackars storgråtande damen kan väl nästan ursäkta hur de två andra behandlade henne tidigare. Jag vet att hon inte var deras kund, men det är ingen ursäkt. De kunde ha förklarat vänligt att de inte visste, och hänvisat henne till...ja, vem då förresten?

SJ:s resenärer fick ingen information och hade inte fått någon hjälp ännu när jag åkte därifrån. Detta trots att det stod inte mindre än två SJ-tåg inne på stationen. Det fanns alltså SJ-personal på plats. Kunde inte någon från ledningen ha ringt till något av dem, så kunde de ha sprungit över och meddelat när bussarna kom. För det var väl bussar på väg? Eller? Nej, jag vet. Tågpersonalen får säkert inte lämna tåget. Som passagerare vågar man inte lämna sin perrong, inte så länge man inte vet när tåget ska komma. Men de på SJ-tåget kunde väl ha skickat någon i Bistropersonalen eller gjort något i alla fall? Kanske betalat en passagerare (exempelvis med kaffe och bulle) för att springa över med fika till de som stod och huttrade på den andra perrongen. Det viktigaste när man står där är att få INFORMATION. Man vill veta vad som händer. Att företaget vet om att man står där, och bryr sig om en. Att något händer. Och lite varmt kaffe och en bulle kan vara allt som behövs för att undvika ett totalt sammanbrott…

Kommentar i efterhand: Enligt GP så slog blixten ner och slog ut signalsystemet och skadade en kontaktledning. Har jag inte varit med om det förut? Detta hände vid 18:30-tiden. Totalt åtta tåg stod stilla på på båda sidor om felet. Reparationer startade 19.20 och en knapp timme senare så fick första tågen börja gå, på ena spåret. Det tog alltså 43 min. att få ut den första informationen till passagerarna om vad som hänt. Däremot fick man ut informationen om att reparationen påbörjats (19.13) innan reparationen verkligen hade påbörjats...