Vardagssurrealism och vanlig vardag, i text och bild. (Kommentera gärna)
På den här bloggen kan du se och läsa om sådant som intresserar mig: Fotografi, ord, ordvrängande, film, digitalkonst, filmmusik och vanlig musik, gamla tider - kanske framför allt gamla hus i mer eller mindre trasigt skick, försenade tåg, felringningar, kundtjänster, gubbar i keps och alla andra sorters människor och mänskligheten och samhället och världen i största allmänhet... Som en röd tråd genom alltihop går det som jag kallar "Vardagssurrealism" Det vill säga små absurditeter från vardagen. Ibland så små att man måste vara uppmärksam för att märka dem, ibland så stora att de inte går att undgå. Dessutom matlagning för folk med låg budget. Pasta Carbonara i alla möjliga varianter. Och så har jag försökt mig på att börja skriva om mode, eftersom jag vet att modebloggar är de populäraste med tusentals läsare. Och jag vill verkligen ha fler läsare. Vi får väl se hur det går...
Du får möjlighet att på nära håll följa livet för en frilansande kulturarbetare som bor i en betongförort, vet precis vad han vill, även om han inte kan formulera det och inte har en aning om han kan försörja sig på det. Kanske går det inte. Förmodligen inte. Men jag tänker göra det ändå. För att det är det enda jag kan och vill och därför måste jag göra det. Ingen annan kan ju göra det åt mig. Bara jag kan vara jag... Jag är expert på att vara mig. Det är inte alltid lätt, men ofta mycket givande. Förhoppningsvis också underhållande. Om du lyckats orka dig igenom den här presentationstexten så här långt, så får du gärna lägga till min blogg bland dina bokmärken. Jag lovar att du kommer att hitta mycket intressant här.
Just nu (Oktober 2016) Rapporterna från mina Norrländska resor har gjort uppehåll här på bloggen. Just nu går all min tid åt till städning. En och annan bild av detta bör dyka upp ibland. Och någon enstaka vardagssurrealistisk betraktelse. Vill du läsa tidigare rapporter från min norrländska resa är det bara att backa i bloggen...
Anders Nilsson Swedish Photographer, Writer and Short Film Maker.
3 comments:
Har också uppmärksammat att studenterna blir allt yngre, främst för att jag själv blir allt äldre.På valborg när jag traditionsenligt hade på mig min studentmössa frågade några , betydligt yngre universitetsstuderande om jag just tagit studenten. Jag vet inte riktigt vad man ska svara på den frågan, har jag kommit in i den åldern då det är en komplimang att jag ser yngre ut? Bevare mig väl, bara det gör att jag känner mig redo att ta ut förtidspension.
Du ska nog inte lägga för stor vikt vid den där frågan. Var det på Valborg och de var små universitetsvalpar (jag minns dom så väl från Filmvetenskapen) så var de garanterat onyktra och det enda de kunde se i all suddighet var mössan.
Själv har jag aldrig träffat på någon som undrat om jag var yngre än jag var. Så jag har aldrig behövt fundera på frågan. Jag har följaktligen också bara behövt visa leg en enda gång för att bevisa min ålder. Det var på ett tåg i Värmland där konduktörstanten påstod att jag var för gammal för att åka som ungdom. Hon hade fel. När jag var 14 trodde folk att jag var 17, när jag var 19 blev jag anklagad för att vara far till en 12-åring och nu strax före jul trodde en man som jag känt i flera år att jag var 40...
Fortsätter det så här tror de snart att du är far till dig själv.
Själv behöver aldrig skaffa barn då jag utan att behöva säga till får åka på barnbiljett på bussen. (vilket jag finner märkligt, hur många barn har eget visakort som de betalar med, eller är det kutym bland dagens unga?)
En annan historia är när jag under en filminspelning, av den tråkigt nog underskattade himmelska grundämnet, blev misstagen för att vara just en 12-åring, och inte nog med det, jag blev åthutad av en lärare att återvända till min lektion och inte stå där och hänga (med en kamera i ena handen och ett micspö i andra.)
Förövrigt anser jag att du borde skriva ett inlägg om det här. Om inget annat för att underhålla mig.
Post a Comment