När jag kommit hem efter besöket hos bilklädselssnubben (som jag glömde döpa, men vi kan kalla hans bolag för PestData), satte jag mig vid datorn och började leta. På det allra första stället jag var, hade de ju faktiskt datorer med FireWire. Det var MultumediaMonster för 12000 och uppåt. Så mycket hade jag inte att röra mig med, men det kanske var så enkelt som att jag behövde gå upp några kronor. De allra enklaste modellerna, som säljs till vanligt folk, saknar kanske FireWire av den enkla anledningen att vanligt folk inte behöver FireWire. Jag letade nu efter lite dyrare datorer. Inte mycket, bara lite dyrare. Och plötsligt hittade jag en dator med kortplats. Den kostade ungefär 7000 kronor hos EL-efanten. Det kunde gå. Jag måste ha FireWire. Mitt senaste besök hos EL-efanten var inte helt lysande (se del 2), men det var bättre än besöket hos YesLixom (också del 2). Kanske det räckte med att besöka en annan EL-efant? Den mitt inne i stan, kanske? Jag såg att datorn fanns i lager i den EL-efanten, att jag kunde boka den direkt på nätet, och hämta ut den inom 24 timmar i affären. Det gjorde jag dock inte, för det började låta alltför mycket som PestData (se del 3).
Dagen efter åkte jag in till EL-efanten mitt i stan. Där inne hittade jag snart datorn jag sökte (vi kan kalla tillverkaren för Ponny, vilket låter snällt och pålitligt). Tillverkaren stämde, priset stämde, utseendet stämde. Men det fanns ingen kortplats! Det var ju typiskt att det skulle vara skrivfel på nätet. Men det fanns många datorer där. Jag tittade vidare. Plötsligt hittade jag en Ponny till. Den såg precis likadan ut som den andra, men den hade kortplats. Det var nog den jag hade sett på nätet. Och den var en tusenlapp billigare här! BINGO! Jag såg mig omkring efter en säljare, men hittade ingen. Däremot hittade jag en kölappsautomat. Det var bättre än inget. Jag tog en kölapp. Det var bara ett nummer före mig. Någon säljare syntes dock inte till. Bara kunder. Jag stod där en stund och såg mig omkring. När jag stått där ett par minuter hörde jag plötsligt någon skrika en bit bort. Det var en säljare. Hans lilla arbetsplats med dator var väl gömd bakom en hylla. Men han ville gärna hjälpa mig. Jag förklarade att jag var intresserad av Ponnyn. Jag frågade också vad som var skillnaden mellan den ponnyn och den lite dyrare ponnyn. Den dyrare ponnyn var årets modell, sa han. "Min" ponny var förra årets. Trots att de på papperet hade samma prestanda, var årets ponny dubbelt så snabb. Det var inga problem för mig, för även förra årets ponny var avsevärt mycket snabbare än min gamla trötta dator. Och, sa jag, det är väl ingen kortplats på den nya Ponnyn? Nej, det var det inte. Förra årets ponny hade kortplats och då var ju saken klar. Billigare och dessutom bättre. För mina speciella behov. Han undrade om jag ville ha en försäkring. Och om jag nu skulle köpa en dyr ponny, kanske det skulle vara bra att ha. Jag vet att det har varit mycket diskussioner kring de där försäkringarna, men han argumenterade bra. Om jag skulle råka tappa den i golvet inom försäkringsperioden, sa han, skulle jag få en ny. Och då skulle jag kunna kräva att få en med kortplats, eftersom det var anledningen att jag köpte just den här modellen. Jag brukar tappa saker och klanta mig och allt möjligt, och jag tänkte att det borde vara ännu svårare att få tag på en dator med kortplats i framtiden. Så det blev tilläggsförsäkring också. Två år. Det var den kortaste period de hade. Han knappade in mig på datorn, sedan fick jag gå till kassan och betala, fick ett kvitto, och till slut fick jag gå en trappa ner och hämta datorn av en kille i en lucka. Nu var jag alltså äntligen ägare till en ny dator. Med kortplats för FireWire-kort. Det kändes förfärligt bra. Nu skulle jag hinna jobba ifatt med mig allt som blivit lidande på grund av att jag haft en dator som inte riktigt orkar med mig längre...
Jag kom hem och packade upp datorn. Alla delar var med. Jag städade av mitt skrivbord, och satte den bredvid min gamla. Jag behövde arbeta parallellt med dem i början. Tills jag fått över alla viktiga filer och program till den nya. Sladden i sladdosan, och tryckte på On. Den startade mjukt och fint. Eftersom det var första gången datorn startades så var det lite inställningar att göra. Till exempel frågade den vad jag hette. Den hade faktiskt ett förslag till användarnamn:
Och det är ju ett väldigt trevligt namn, men det är inte mitt. Jag skrev in mitt eget istället. Windows startade upp. Det såg lite annorlunda ut än vanligt, men inte värre än att jag snabbt lärde mig var jag skulle klicka. Touchpaden hade skönt motstånd och skärmen lyste klart och fint. Först när jag såg den nya datorns skärm och den gamla datorns bredvid varandra, insåg jag att den gamla är väldigt mörk.
Om den alltid har varit det, eller om den har blivit sådan med tiden vet jag däremot inte. Jag började lägga in de program jag behöver. Bildbehandling, webbläsare och Office. Eller rättare sagt nej. Inte Office. Jag ärvde Office 97 när föräldrarnas nya dator kom med nytt Officepaket, och det har fungerat alldeles utmärkt för mig sedan dess. 14 år är väl ingen ålder? Men den nya datorn var lite snorkig på den fronten. Den ville inte umgås med så gamla program, sa den. Jag får försöka hitta ett nyare. För övrigt fungerade den nya datorn fint. Hela helgen. Det blev Måndag. Det blev Tisdag. Och plötsligt märkte jag att jag inte kunde vänsterklicka. Du vet, vänster musknapp, fast på Touchpaden. Den där som man styr allting med. Markerar, väljer, startar, klickar. Allt. Det gick inte. Om jag beklagade mig över bristen på mellanslag på den gamla datorn, är det inget alls mot att inte kunna vänsterklicka. På min gamla dator, som jag haft i sex år, är färgen helt bortsliten på den knappen. Men den fungerar. Till skillnad från mellanslaget. Men att ett mellanslag dör efter sex års ständigt mellanslagande kanske är förståeligt. Att vänster klickknapp dör efter 3-4 dagars vänsterklickande, är inte OK!
Jag försökte gå in på nätet för att hitta information. Kanske det bara var en inställningsfråga. Men jag lyckades inte ens få upp webbläsaren utan vänsterknapp. Som sagt, ingenting fungerar utan den. Lyckligtvis hade jag en gammal hederlig datormus längst ner i en byrålåda. Den fungerade. Den kvällen satt jag med två datorer vid sidan om varandra, en gammal utan mellanslag, men med ett löst tangentbord ovanpå en resväska under bordet, och en splitterny dator utan vänsterknapp, men med en datormus. Tyvärr fick inte datormusen plats på skrivbordet när jag hade två datorer där, jag fick köra den på datorlådan, som stod på golvet bredvid resväskan. Sedan gällde det naturligtvis att komma ihåg vilken dator som tangentbordet respektive musen var kopplad till. Det blev fel hela tiden. Naturligtvis kunde jag ha packat ner den nya, defekta datorn direkt, men den var bra för att lyssna på radion samtidigt som jag arbetade med den gamla. Den gamla datorn kan bli trött ibland om man både lyssnar på radion och kör bildbehandlingsprogram samtidigt. Det fungerade bättre så här, och min nya dator var förvandlad till en 6000 kronors radio. (Plus tilläggsförsäkring. Jubel!)
Dagen efter gjorde jag några försök till att finna svar på mitt vänsterknappsproblem. Det verkade som om fler råkat ut för liknande problem, men ingen hade några svar att ge. Jag packade ner den i lådan igen, och begav mig tillbaka till EL-efanten...
(Fortsättning följer i del 5. Blir det den sista?)
No comments:
Post a Comment