Slutet på en resa... (Min hittills längsta godnattsaga, dagen till ära)

Va, tänker du nu. Det kan väl inte vara slut redan? Jo. Eller nej. Beroende på hur man ser det. Mitt Skånekort går ut i morgon, mitt Blekingekort räcker till och med fredag. Så någon liten resa till ska jag väl hinna med innan jag beger mig upp till Göteborg igen. Samtidigt så har jag mycket kvar att rapportera om, eftersom jag som vanligt inte orkar skriva om allt samma dag som det händer. Du kommer alltså att kunna läsa om mina Skånska och Blekingska resor i minst en månad till, kanske två. Trots att jag vid det laget befinner mig långt därifrån. Men egentligen är det inte detta som min rubrik handlar om, utan om slutet på den resa som jag kom tillbaka från häromdagen: Jag tillbringade tre dagar i ett regnigt Stockholm (För övrigt den andra huvudstaden jag besökte på mindre än en vecka). Vad har då Stockholm med skånsk resa att göra? Mer än du tror. Jag räknade med att spara en ryslig massa pengar på att bara köpa tågbiljett från Hässleholm till Stockholm, och tvärtom på tillbakavägen. Till och från Hässleholm kunde jag ju åka med mina Skåne- och Blekingekort. Nåja, nästan i alla fall. För att utnyttja tiden i Stockholm fullt ut, så skulle jag åka hem så sent att bussen från Bromölla station (Skåne) till Olofström (Blekinge) slutat gå för dagen. Men mina snälla föräldrar lovade att hämta mig i Bromölla.

Måndag morgon gick jag upp rysligt tidigt och hoppade på bussen som gick till tåget, som gick till tåget dvs Hässleholm. Jag reste med lättast möjliga packning. Min vanliga ryggsäck med kamera, två objektiv, två ombyten och några små nödvändigheter. Vad jag gjorde i Stockholm ska jag återkomma till i senare inlägg, men jag kan ju säga så mycket som att det regnade mest hela tiden. Det blev alltså inte lika mycket tid för att ta långa fotopromenader som jag ursprungligen tänkt. Däremot blev det ett par fotoutställningar, och inte helt oväntat ganska många loppisar. Det blev väldigt många loppisar faktiskt. Min packning när jag skulle hem, var betydligt större och tyngre än när jag åkte iväg. Jag tyckte jag hade varit smart, för på en av loppisarna köpte jag även en sportbag modell större. Den var rymlig. Lite för rymlig. På morgonen sista dagen släpade jag en proppfull sportbag till stationen där jag tänkte låsa in den i en förvaringsbox. Jag hade noterat vid ankomsten att man byggt om på Stockholms central, och bytt ut alla gamla förvaringsboxar mot ett nytt system. Datorbaserat. Stoppa in väskan och få ett kvitto med en kod. Jag förmodar att det har varit för många som slarvat bort sina nycklar. En borttappad kod är naturligtvis en mindre problem för ägarna till boxen. För den som hyr boxen är det naturligtvis lika illa, om inte värre. Om man har problem att hålla reda på en nyckel, så måste det väl vara ännu svårare att hålla reda på ett litet ynkligt kvitto med en kod. Nåväl. Jag klev av bussen vid stationen och släpade långsamt in min väska till stora hallen. Där noterade jag snabbt att det fanns väldigt många små boxar, men få stora. Förr i tiden vill jag minnas att det fanns alla möjliga storlekar. Nu fanns det bara några större. Och de var upptagna. Allihop. Jag testade min väska i en liten box, men väskan var lite för bred. Nåväl, det fanns boxar på fler ställen. Jag släpade väskan vidare till nästa ställe. Likadan station med dator och boxar. Och alla stora var fulla. Inte de små. Fler boxar fanns på nedervåningen. Jag släpade väskan bort till rulltrappan. Åkte ner. Massor av boxar. Men samma sak där. De små boxarna var lediga. Men alla stora var fulla. Jag kunde inte låta bli att fundera på varför man hade så många små boxar. Små boxar är praktiskt i mataffärer. Då kan man sätta in sin ryggsäck medan man går in och handlar, och så tror inte personalen att man är en snattare. Det brukar stå så när man går in: "På grund av alla stölder i affären så ber vi er använda förvaringsboxarna vid entren." Det låter väl rimligt. Men jag förstår inte varför det då ska kosta fem kronor att låsa in väskan? Tjänar de inte tillräckligt på att snatterierna minskar? Ska även vi ickesnattare behöva betala mer? Om man får myntet tillbaka så är det ju inget problem, men det är sällan så i affärerna i Göteborg. Man kan ju nästan tro att boxarna är ett knep för att lura mer pengar av ärliga kunder, och inte har något alls med att minska snatterierna. Då behövde de väl inte skriva att det beror på snatterier. Skriv istället "för att vi ska kunna få in ytterligare lite av era pengar..." eller i alla fall "Sätt din väska här, så slipper du släpa på den inne i affären. Det kostar bara fem kronor." Det tycker jag vore det ärligaste. Men vad vet jag?

Hursomhelst, i affärer är det naturligtvis bra med små boxar för att minska snatterier och stölder. Sådant förekommer säkert även på järnvägsstationer, men jag vet inte om det hjälper med små boxar där. Istället brukar det vara resenärer som vill låsa in sitt stora bagage. Bagage är nämligen oftast stora. Hade de varit små hade inte behovet av att låsa in dem varit lika stort. Om du förstår vad jag menar... Följaktligen tycker jag att behovet av stora boxar borde vara större än behovet av små. Det märktes ju också, eftersom alla stora boxar var fulla, men så få av de små. Varför har man då så många små?

Efter att ha släpat min stora väska två varv runt Stockholms central utan att hitta en enda ledig box, så började jag fundera. Det var bara på bredden som min väska var för stor. På höjden var det plats över. Inte mycket, men lite. Väskan innehöll ett flertal mindre saker. Mestadels böcker. Den var mjuk. Kunde ändra form. Följaktligen packade jag om den. Ska man bära en väska så vill man ha det mesta i botten med en bred bas för stabilitetens skull.  Men ska den bara stå i en box... Jag packade om böckerna i väskan på höjden istället. Sedan testade jag. Den gick in i en liten box. Men det var inte mycket plats över. Då kanske du tänker: "Om han fick in hela sin stora väska i boxen, då var den väl inte så liten?" På det svarar jag, att väskan var stor, men inte så stor. Den var full av böcker, därför var den tung. Inte för att den var så rysligt stor. Jag vågar tro att de flesta långresenärer har betydligt större packning. Om än inte tyngre. Även jag hade större packning. Jag hade ju min ryggsäck också. Men den innehåll kamerautrustningen, så den ville jag ha med mig.

När jag hade fått in väskan i boxen så skulle jag stänga den. Det fanns alltså ingen nyckel. Man bara vred om handtaget, och få dök det upp ett meddelande på närmsta datorskärm: "Om du har stoppat något i box nummer XXXXXX" så betala 50 kr. Jag tog fram mitt kort. Sedan stack jag in det i... Nej, det gjorde jag inte alls. Jag blev stående som ett frågetecken. Jag letade och letade efter en betalkortsläsare, men hittade ingen. Stoppa i mynt, stod det. Ett splitternytt datorbaserat system, och det tog inte kort? I Stockholm? Finns det överhuvudtaget någon där som vet vad mynt är fär någonting? Jag såg knappt några mynt i Stockholm under hela året jag bodde där, och det var 2005-2006. Det är fem år sedan... Jag tittade i plånboken. Några mynt hittade jag. Två tior, och fyra femmor. Det räckte inte. Men jag hade några enkronor och en femtioöring också. Fast femtioöringen gäller ju inte längre. Enkronorna då? Nej, de accepterades inte heller av automaten. Bara tior och femmor. Inga sedlar. Inga kort. Jag grävde i byxfickorna och lyckades till sist hitta två femmor. Stoppade i dem, och fick ut ett litet kvitto med en kod för att jag skulle kunna öppna boxen igen. Jag stoppade det i plånboken. Nu var jag redo för min sista dag i Stockholm den här sommaren. Det blev en buss, proppfull med fritidsbarn, ut till Djurgården och en fotopromenad därifrån ut på Gärdet. Då började det regna. Och åska. Och sedan slutade det inte. Inte förrän jag var tillbaka på stationen för att åka hem på kvällen. Då hade jag hunnit med att sitta en bra stund under ett litet tak på Gärdet, sprungit över fältet förbi cirkus Scott bort till Filmhuset. Jag har lärt mig sedan barnsben att man inte ska befinna sig ute på öppna fält när det åskar. Därför försökte jag hålla mig i skogskanten och i närheten av cirkustält och byggnader. Icke desto mindre såg jag en hel dagisgrupp trava fram, under ledning av sina fröknar och dagisfarbröder, och dessutom sedan snedda rakt över det öppna fältet. Precis när det åskade som värst. Det är det jag alltid har sagt. Dagis är livsfarligt... Jag tog bussen till Söder. Hann med att besöka alla utställningarna på Fotografiska, ett annat fotogalleri, äta en Carbonara, leta efter ett antikvariat som visade sig vara stängt, besöka en liten second hand-butik och slippa undan rökutveckling vid T-centralen (jag klev på vid Mariatorget och av vid Slussen när jag hade ätit och skulle till Fotografiska) Dessutom gjorde magen lite uppror. Men det klarade sig.

Till slut var jag tillbaka på centralen, en knapp timme innan tåget skulle gå. Solen sken vackert. Jag ville vara i god tid eftersom jag skulle släpa min väska. Om jag nu fick ut den. Jag litade inte riktigt på det nya systemet. Men först lite matsäck. Resan till Hässleholm (och vidare) var lång. Jag gick till Pressbyrån. Bestämde mig så småningom för en Wrap med Rostbiff och Pepparrotssås. En Jalla. En stor flaska vatten och en liten påse efterrätt från lösgodishyllan. Tidningshyllan såg frestande ut, men jag hade läst "Älskade syster" av Joyce Carol Oates på vägen upp, och den var inte slut än. Om den skulle bli det så hade jag gott om läsbara saker i min stora väska. Om jag nu skulle få ut den. Jag ställde mig í kön. Den var lång, och tog sin tid, och kom plötsligt ihåg att det var där jag handlade av Reese Witherspoon förra gången jag var i Stockholm. Det var inte hon i kassan den här gången. Det var skönt...

Väl framme skulle jag betala. Då blev det problem. Pressbyrån tycker inte om mitt kort. Det vet jag redan. Men de är inte de enda. Det var problem redan på second hand-butiken tidigare på dagen. De hade en sådan där läsare som man stack i kortet underifrån. Men kortet fastnade inte, så när jag släppte det för att knappa in min kod så åkte kortet ut en bit igen. Jag påtalade det för damen i kassan, som sa att de var medvetna om problemet. (Och? Det hjälper inte att vara medveten. Kanske de skulle försöka lösa problemet också?) Här på Pressbyrån satte man i kortet uppifrån. Tyngdkraften hjälpte till att hålla det på plats. Jag knappade in min kod. "Uttag medges ej" stod det. Jag försökte igen. "Uttag medges ej". Tjejen i kassan sade ingenting. Jag grävde i plånboken. Mina sedlar räckte inte. Alla mina tior och femmor hade hamnat i boxen. Däremot hade jag några danska sedlar, från mitt besök i Köpenhamn en vecka tidigare. Det har jag inte skrivit om ännu, men det kommer. Men jag insåg ju att det bara var Pressbyråns kortläsare som inte tyckte om mig som vanligt. Jag frågade tjejen var närmaste bankomat låg, och hon pekade. Jag sprang dit. Det var fortfarande ganska gott om tid, en dryg halvtimme till tåget, men jag skulle ju hinna släpa min väska till rätt perrong också. Förmodligen perrongen längst bort. Om jag nu skulle få ut väskan...

Bankomatkön var kort och jag kom strax fram till maskinen. Satte i mitt kort och knappade in koden. "Uttag medges ej av din bank". Stod det. Och så var det med det. Hade banken spärrat mitt kort igen? Hade inte tid att ta reda på det. Skulle jag strunta i matsäcken och gå direkt till tåget? Magen kurrade. Den tyckte inte om mitt förslag. Jag tittade mig omkring, och fick syn på en skylt: "VÄXLINGSKONTOR". Jag sprang dit. Tog en nummerlapp. För "VÄXLINGSÄRENDEN", inte "ÖVRIGA ÄRENDEN". Såg till min förtjusning att man hade två kassor öppna och mitt nummer var nästa på tur. Vi kan säga att jag hade "149" och det stod "148" vid luckan. Och kunden där gjorde sig i ordning för att gå. Jag var i startgroparna och redan när kassörskan tryckte fram nästa nummer var jag där. Då såg jag. Där stod "597". Inte "149". "597". Efter "148" kommer "597"? Något var fel här. Det var naturligtvis en "ÖVRIGA ÄRENDEN". Men han/hon dök inte upp. Så det blev "149", det vill säga jag. Jag slängde fram en dansk 200-lapp under plexiglaset som skyddade den vänliga tjejen i luckan från såna som mig, och sa: "VÄXLA". Hon tittade på mig. Om det var min dialekt eller den danska sedeln, det vet jag inte, men hon bestämde sig för att jag var utlänning och började följaktligen prata engelska med mig (Deja Vu). Hon frågade om jag ville ha svenska pengar. Jag sa "JA". Hon fortsatte prata engelska med mig. Jag hade bråttom nu, en knapp halvtimme till tåget, så jag lät henne hållas. Så jag kunde få mina pengar nu. Nu, precis nu. På direkten. Liksom omedelbart liksom. Kunde jag få dem nu? Nej, naturligtvis inte. Jag hade lagt min lilla lapp med nummer "149" i den lilla högen med tidigare nummerlappar, till vänster på den lilla disken i luckan. Hon ville inte ge mig några pengar förrän jag hade gett henne hela högen med lappar som låg där på disken. De skulle nämligen inte ligga där. Det förklarade hon mycket lugnt och vänligt för mig. På engelska. Jag rafsade ihop högen och pressade in den i det lilla hålet med fördjupning i disken under plexiglasskivan. Hon tog hand om högen på sin sida och packade prydligt ner den någonstans jag inte kunde se. Sedan fick jag mina pengar. Jag tog dem och sprang tillbaka till Pressbyrån.

Nu var där bara en kö (tidigare var där två). Lyckligtvis var min expedit fortfarande aktiv. Jag tog plats i kön. Expediten i den andra kassan hade stängt. Vilket inte hindrade folk från att fortfarande ställa sig i hennes kö. Hon upplyste dom att "Står det en sådan där skylt där, så brukar kassan vara stängd" i en sarkastisk ton. Det påminde mig om ett trevligt besök på Erikshjälpen i en större skånsk stad. Där var en kassa i vilken det stod två damer. Deras enda uppgift verkade vara att säga till de kunder som försökte betala där att det minsann inte var någon kassa. Varför de och kassaapparaten stod där då, om det nu inte var någon kassa? Inte vet jag, förmodligen bara för att det var roligt. Det finns butiksanställda som njuter av att tillrättavisa kunder. Speciellt för saker som inte kunderna kan förstå, men som är "helt uppenbart" eller "vem som helst kan förstå" om man jobbar i affären. Det måste vara därför som inte damerna på Erikshjälpen skaffade en sådan skylt som man hade här på Pressbyrån. Expediten pekade återigen på skylten och sa med barsk röst "Ser du inte att kassan är stängd?" Men det såg inte kunden. Och inte blev det bättre för att expediten sa det. Kunden förstod nämligen inte svenska. I min kassa gick det bättre, och blev snart min tur. Jag kom fram och såg vänligt på tjejen. Hon tittade frågande på mig. "Jo, det var jag som var här nyss..." sa jag. "Ja visst ja" sa hon och grävde fram min påse. Hon fick pengar, jag fick min matsäck, och skyndade mig ner till förvaringsboxarna...

Jag hittade rätt datorterminal. Grävde i min plånbok tills jag hittade kvittot. Tryckte på "Hämta bagage" och började knappa in koden. Den var lång. Naturligtvis skrev jag fel på sista siffran och naturligtvis kunde man inte sudda. "Koden existerar inte" sa maskinen och så fick jag börja om från början igen. Då gick det bättre. Förvånansvärt lätt ändå. Jag kunde öppna min box och få ut min stora väska. Jag packade om innehållet. Fyllde på med ett par böcker jag köpt under dagen, och flyttade över Joyce Carol Oates i ryggsäcken. Sedan tog jag ett djupt andetag, greppade axelremmen och hävde upp väskan på axeln. Det slog lock för höger öra, men annars gick det bra. Jag släpade mig långsamt bort mot informationstavlan. Jag såg att tåget skulle gå från perrong 12. Det var en bra bit bort. Jag började gå. Långsamt. Släpande. Jag noterade att axelremmen var fäst i väskan med plastspännen. Det är ofta så. Jag vet inte varför. Så mycket dyrare skulle det väl inte bli med metallfästen. Det ökar ju hållbarheten betydligt. Jag var allvarligt oroad för att att något av fästena skulle spricka. Så jag höll i handtagen också. För säkerhets skull. Släpade. Långsamt. Trappa. Upp. Pust. Stön. Perrong 12. Det gick. En kvart kvar till tåget ungefär. Svettig som bara den. Men jag hade klarat det. Nu skulle jag bara försöka få upp väskan på tåget när det kom. Men det skulle väl inte behöva vara så svårt?

Mitt tåg stod inte på skylten vid perrongen. Där stod ett annat tåg...jag tror det var till Västerås. En dubbeldäckare. Det var försenat men dök snart upp, fylldes med folk och försvann iväg. Nu stod mitt tåg på skylten. Veolia till Linköping och Malmö.Avgång 18.22. En kvart försenat alltså, men det var väl inte så förvånande. Det var ju trots allt ett tåg. Jag roade mig som vanligt med att studera övriga människor på perrongen. Plötsligt fastnade min blick på en dam. Konduktörsklädd. I SJ-färger? Jag lät väskan stå (ingen risk att någon försökte smyga iväg med den) och smög närmare så jag kunde läsa på hennes uniform. Det var SJ. Varför skulle en SJ-konduktör åka med Veolia? I uniform? Var det överhuvudtaget tillåtet? Som om inte folk har svårt nog att hålla isär de olika tågbolagen ändå? Jag kom snart fram till att hon måste stå på fel perrong. Jag tänkte vänta och se hennes reaktion när hon skulle få se att det kom ett Veoliatåg. Det kunde bli kul...

Långt borta såg jag tåget komma. Det kom närmare och närmare. Det såg ut som ett gammalt InterCity, men visst var det sådana som Veolia brukar köra med? De har väl köpt upp SJ:s gamla. Nu såg jag logon på loket. Det stod...SJ??? Det kunde väl ändå inte vara rätt? Det stannade vid perrongen. Dörrarna öppnades, folk strömmade ut. Konduktörsdamen trippade bort till tåget och försvann in. Folk på perrongen tittade fundersamt på varandra. Några försökte gå ombord. Allt fler blickar, inklusive min, riktades mot tavlan ovanför spåret. Där stod fortfarande "Veolia mot Malmö och Linköping". En liten stund till. Sedan stod det plötsligt "SJ Regional på Katrineholm och Hallsberg". Avgångstid 18:25. Vart hade Malmötåget tagit vägen? Upprörda röster. Någon sa: "Det verkar som att Malmötåget står på den andra perrongen". Den andra perrongen, dvs.nummer 11. Det här var ju nummer 12. Jag lyfte min stora tunga väska och gick runt hörnet av trapphuset, till perrong 11. Där stod mycket riktigt ett Malmötåg. Men det var ett SJ X2000. Där gällde inte min biljett. Folk samlades vid informationstavlan, den där alla tåg står uppräknade. Där stod vårt tåg. Veolia mot Malmö skulle nu avgå 18:30. Från spår 10! En helt annan perrong. Inte så långt bort. Bara tvärs över spåren. Men det var illa nog. Folk började rusa. Tre damer med varsin barnvagn försökte tränga sig in i samma lilla trånga hiss. Det gick naturligtvis inte alls, och damerna började på högljudd bruten svenska argumentera för vem som hade mest bråttom, och därför skulle få åka först. Eftersom alla tre skulle till samma tåg, och därför hade precis lika bråttom, gick det inte att enas om vem som skulle ta första turen.

Jag hävde upp väskan på axeln och sprang, ja, jag sprang med min stora tunga väska, uppför trappan. Halvvägs upp hörde jag ett förfärligt ljud precis bakom mig. Som något mycket stort som sprack. Revs i två delar. Jag insåg snabbt vad det var. Jag såg i mina tankar hur alla mina fina nyköpta böcker rasade ur resterna av väskan och nerför hela trappan. Som den gången i Göteborg som en bokkasse sprack när jag precis klivit av spårvagnen och alla böcker rasade ut på spåret framför vagnen som precis skulle köra. Detta såg jag framför mig. Jag vände mig om. Inga böcker i trappan. Jag höll fortfarande väskan i handtaget (som jag ju för säkerhets skull gjorde ifall plastspännena skulle gå sönder) axelremmen var slak men satt fortfarande kvar i väskan. Plastspännena var otroligt nog hela. Däremot hade en söm i väskan spruckit upp. Den hängde fortfarande ihop, men det var ett stort hål i den. Jag tog ett bättre grepp och hävde mig upp för resten av trappan. Kom ut genom en dörr och insåg att jag befann mig på Internetcaféet där jag suttit och kollat min mail kvällen innan. Jag skyndade förbi datorerna och hittade en ny dörr. Dörren till spår 10. Där fanns en rulltrappa. Skönt. Jag skyndade mig dit. Insåg plötsligt att den gick på fel håll. Uppåt istället för neråt. Det finns bara en rulltrappa. Rulltrappor går att köra på vilket håll som helst. Massor av folk är på väg till spår 10. Ingen bör vara på väg därifrån. Varför går då rulltrappan uppåt, dvs därifrån? Jag blir stående ett par sekunder utan att veta vart jag ska ta vägen, innan de som kommer efter mig gör samma upptäckt som jag. De är något mindre apatiska, men så har de inte någon lika stor väska heller. De försvinner nerför en vanlig trappa. Jag följer efter. Så snabbt jag bara kan. Nedanför trappan finns en dörr ut till perrongen. Den flyger upp när de kommer, så jag förmodar att det är en automatisk dörr. Det är väl förresten alla dörrar på järnvägsstationer, eller? När jag kommer så går inte dörren upp, utan håller på att stängas. Hade den inte varit automatisk hade jag trott att paret före mig släppte dörren rakt på mig, som en lärare på högstadiet gjorde en gång när jag försökte ta mig igenom den med en videokamera och ett stort stativ. Jag har inte förlåtit henne ännu. Men denna dörr måste väl vara automatisk? Med tanke på alla fullastade människor som passerar den varje dag. Alla dörrar på järnvägsstationen måste väl vara automatiska? Det var ungefär vad jag tänkte medan den stora tunga dörren kom mot mig. Jag hade inte riktigt möjlighet att fånga den nämligen. Jag gav den en knuff, så att den skulle fatta att den skulle öppna igen. Automatiska dörrar brukar fatta det. Men den här var obeveklig. Den fortsatte stängas. Trots att jag stod mitt i dörröppningen. Jag satte fram foten. Men det var en glipa under dörren. Lagom stor för att min fot på något vis skulle gå under den. Nästan hela min fot. Utom stortånageln. Med andra ord kom en stor tung metall- och glasdörr farande mot mig. Men jag var fullastad och kunde inte fånga den. Mer än med foten. Närmare bestämt stortån. Närmare bestämt stortånageln. Genom sko och allt. Den stora tunga dörren drämmer rakt in i min stortånageln och slår den en centimeter eller så rakt in i foten. I alla fall känns det så...

DET GÖR ONT! Jag tacklar till dörrskrället så det far upp igen. Sedan sparkar jag på dörrhelvetet tills det släpper förbi mig. Sparkar allt vad jag orkar. Det blir inte ett märke. Dörren rör sig knappt alls. Säger ingenting. Rör inte en min. Förmodligen flinar den åt mig. Jag kan bara inte se det. Den är ju en dörr. De är inte kända för att visa sina känslor utåt. Jag blir stående ute på perrongen. Blänger på dörren. Andas tungt. Tungt. Tungt. Tittar upp. Där står en man med afrikanskt utseende. Han tittar på mig. Han skrattar inte. Skakar inte på huvudet. Tvärtom ser jag på honom att han förstår precis hur jag känner. Sedan vi utbytt en blick av samförstånd, släpar jag mig långsamt vidare ut på perrongen. Någon minut senare ser jag hur tåget på spår 12 kör iväg. Vårt ursprungliga spår är alltså ledigt. Vårt tåg har inte kommit in ännu. Varför i H-E skulle vi då behöva byta spår???

Sedan kommer tåget. Rullar in lite nonchalant. Jag hör konduktören förklara förseningen för en av de andra på perrongen. "Det är locket som trasslade". Jag tror han menade loket. Det bådar inte gott. Jag kommer bort till min vagn. En dam med ännu större (men förmodligen inte fullt så tunga) väskor än min försöker ta sig ombord. Det går inte så bra, eftersom dörren försöker stänga sig hela tiden. Den stannar nämligen inte uppe av sig självt. Det ser förfärligt plågsamt ut. Och tid tar det. Bakom henne står ett tiotal lättare lastade fåraktigheter och gör ingenting. Bara glor. Jag sätter ner min väska och går fram och håller dörren åt henne. Hon tackar och tar sig in. Efter henne skuttar tio fåraktigheter snabbt ombord medan jag blir stående kvar och håller dörren. Sist går en stor och stark medelålders man med en inte alltför stor resväska. Jag tittar lite bedjande på honom, i förhoppning om att han ska kunna hålla dörren när jag ska försöka ta mig ombord. Han säger något som jag först inte uppfattar. Först när han passerat så förstår jag. Han säger nämligen "Du behöver inte stå där och hålla den, den blir uppe av sig själv." Jag önskar jag hade släppt dörrjäveln rakt i nyllet på honom när han passerade, bara för att motbevisa hans korkade och helt ogrundade påstående, men jag hade för långsam fattningsförmåga just då. Man blir trött av att springa upp och nerför trappor med sprickande väska. Och man blir ju inte direkt piggare av att räkna fåraktigheter som skuttar förbi en. Jag klämmer mig in och får in väskan på något sätt medan jag håller upp dörren. Väl inne så inser jag att jag är i fel ände av vagnen. Jag knuffar långsamt väskan framför mig. Bagagehyllan är i andra änden av vagnen, och min plats är vid sidan om den. Jag ska sitta bredvid en vänligt leende tjej i 25-årsåldern. Jag dryper utav svett och blir plågsamt medveten om att jag luktar därefter också. Vad ska hon tänka om mig? Jag sätter ryggsäcken och matsäckspåsen på min plats och går bort till toaletten för att spola av mig med lite kallt vatten. I handfatet finns ingen kran, bara en knapp. Jag trycker på den. Vattnet är VARMT. Inte fingervarmt, inte badvarmt. Snarare relativt nykokt te-varmt...

Tåget börjar rulla. En röst hörs i högtalaren. Han upplyser oss om att vi är 25 min. sena från start. Dessutom har vi ett lok som bara får köra i 140, fast tidtabellen går i 160. Och som om inte detta vore nog, så ska vi vara medvetna om att ett tåg som är sent från start, det riskerar att bli allt senare, eftersom tåg som går i tid prioriteras och växlas före. Nå, han är i alla fall ärlig. Han avslutar med att "Om du behöver ha tag i oss i personalen, så finns vi oftast i restaurangen..." Det låter ju lovande. Och jag undrar om det gäller lokföraren också...

En stund senare kommer tågvärden ut och kollar biljetter. Han är vänlig och trevlig. Det är alltid en fördel när tåget är sent och passagerarna frustrerade. Han har nog varit med ett tag. Precis när han har klippt min biljett så ringer det i hans telefon. Han svarar. Det är lokföraren. Det är stopp i en växel i Huddinge. Det hör jag. "Det var nog inte rätt dag idag". Det var inte meningen att jag skulle höra det. Informationen går aldrig ut i högtalaren. Vi står stilla ett tag, sedan rullar vi igen. Jag kommer på att jag ska fråga tågvärden hur det blir med mitt byte i Hässleholm. Men jag hinner inte, för en dam ställer samma fråga. Hon får samma svar som jag skulle ha fått. "Din biljett gäller bara till Hässleholm. Om du åker med Skånekort sedan, så är du inte vårt ansvar..." Nå, det är inte hans fel. Men det visar hur lite man betyder som kund. Jag kan väl tycka att om det är företagets ansvar att ta mig till Hässleholm i tid, vilket de redan misslyckats med eftersom vi var 25 min. sena från start, då måste de väl vara deras ansvar att min fortsatta resa skall fungera? De menar förstås att det är Skånetrafikens ansvar sedan. Då undrar jag: Var ska jag få tag på Skånetrafiken? Jag sitter på ett tåg. Jag kan inte träffa någon representant för Skånetrafiken förrän jag är i Hässleholm. Då är det förmodligen för sent. Förmodligen har de gått för dagen dessutom. Det måste vara mycket enklare att lösa problemet om vi börjar nu. Nej, jag tänker inte ringa och jag har inget mobilt internet med mig. Ingen dator överhuvudtaget. Det skulle dessutom medföra en merkostnad för mig, och jag vet inte riktigt varför jag skulle behöva lägga varken den tiden eller betala de pengar som krävs för att reda ut problemet. Jag har nämligen inte gjort något fel här. Jag har ingen lust att jobba gratis för att reda ut ett problem som ni har orsakat. Det gäller för mitt kabelTV/bredbandsbolag och det gäller för er. Och, vill jag dessutom påpeka, jag tycker inte det finns någon anledning att besvära Skånetrafiken med detta problem heller. De har inte gjort något fel. Det är faktiskt fortfarande bara ni som har gjort fel. Detta är viktigt att tänka på. Det är mycket vanligt att företag nuförtiden försöker lämpa över en del av skulden på kunden, trots att denne faktiskt inte gjort något fel.

Tänk på det nästa gång du hamnar i en liknande situation!

Tågresan då? Ja, vi fortsatte neråt i 140 istället för 160. Förseningen ökade alltså hela tiden. Efter Linköping hamnade vi dessutom bakom ett långsamtgående godståg som vi inte kunde köra förbi eftersom det där pågick reparation av ett av de två tågspåren. Vi meddelades att hålla hårt i plånböcker och mobiler eftersom man hade haft problem med stölder tidigare på dagen. Alltfler nödiga passagerare ryckte i den ständigt låsta toalettdörren. Ingen kom ut. Ingen hördes där inne. När tågvärden till slut bröt sig in, så var det inte heller någon där. Jag förmodar att personen hade råkat spola ner sig själv i toaletten. Jag har hört att sånt händer ibland. Den beräknade ankomsttiden till Malmö blev senare och senare. Hässleholm sades det ingenting om. Jag lämnade det sjunkande skeppet i Alvesta där min vänlige fader mötte upp. Det blev lite längre för honom att köra, men det var det värt. Annars hade jag väl inte varit hemma förrän morgonen efter...