En liten kommentar om musiksmak, och att tillhöra rätt gäng...

Holje Musikklassers senaste föreställning heter som bekant Spelar roll, och handlar om ungdomar från fyra olika musikaliska "gäng". Där finns Dansbandare och Hiphopare och Hårdrockare och Discoare. Fick mig att tänka på hur viktigt det är för så många under skoltiden, och kanske också senare, att definiera sig själva utifrån sin musiksmak. Vad lyssnade jag själv på när jag gick i skolan? Mycket filmmusik. Morricone, Isfält, Goldsmith, Barry, Doyle, Herrmann, Mancini, Elmer Bernstein, John Carpenter, Maurice Jarre, Badalamenti, Delerue, Zimmer med flera. Jag drev den enda kända internetsidan på svenska och engelska om Danny Elfman, The Dan-man fan-page, under ett par år. Har du hört talas om det mystiska Los Angeles-bandet Oingo Boingo? Nej, jag tänkte väl det. Jag har ännu fortfarande bara träffat på en person som känt till dem, och hört dem live. Det var för övrigt musikjournalisten Olle Berggren på Kvällsposten. Så det var så att säga hans jobb. Konstrockaren och konstnären David Byrne? Kanske något fler har hört talas om, men lyssnar på? Nej... Beatles? Ok, de har de flesta hört talas om. Men det var inte coolt att lyssna på dem när man gick i låg- och mellanstadiet. I gymnasiet var det OK. Andra sextio- och sjuttiotalsband som tillhörde föräldra- och farföräldragenerationen? Eller Michael B Tretow? Philip Glass? Adolphson och Falk? Två medelålders män som sjöng känsliga ballader med djupa filosofiska texter till synthkomp men mest förknippas med en julhit från 80-talet? Äldre novelty hits? Kanske lite Nina Hagen? Varför kunde jag inte lyssna på vanlig musik? Jag vet inte vad man ska räknas som om man lyssnar på dessa odditeter. Hiphopare är jag i alla fall inte. Rupert Hine och Lars Hollmer upptäckte jag först efter gymnasiet och mer blev det. Om jag i alla fall kunde hålla mig till en genre, men inte då: Harry Nilsson, Jonathan Richman, The Kinks, Sam Cooke, Tom Waits, Goran Bregovic, Sinead O'Connor, Anders F Rönnblom, Ted Ström, Hamell on trial, Big Money, Led Zeppelin, Giorgio Moroder, Michael Nyman, Henry Purcell, Monks, Mikael Samuelsson, Astor Piazzola, Ragnar Grippe, The Specials, John Hiatt, Black Sabbath, Fatboy Slim, Professor Longhair, Jonah Lewie, Brian Eno, David Urwitz, Rick Wakeman, John Cale, The Who, Jean-Michel Jarre, Hans Pålsson, Philemon Arthur and the dung, Yann Tiersen, Dead Kennedys, Divine Comedy, Waylon Jennings, Joe Meek, Staffan Percy, Peter Gabriel, Deerhoof, Ale Möller, Wendy Carlos, Delia Derbyshire, Procol Harum, Ossler, Focus, Freddie Wadling, Kenny Håkansson, Rachel Portman, AK von Malmborg, Frank Zappa, Rondo Veneziano, Rebecka Törnqvist, Sparks, Peps, Ronny Åström, Ingvar Björnsson och naturligtvis Spinal Tap. För att nämna några exempel ur skivsamlingen. Jag försökte lyssna på riktig musik också. Sådan där som man ska tycka om, för radion är full av den. Jag följde topplistorna förgäves åren kring 2000, kunde låtarna och artisterna, men ändå har ytterst få av dem lyckats leta sig in i min icke oansenliga skivsamling. Jag har en skiva med Shakira, det är väl så gott som allt. Vad gjorde jag för fel? Nästa gång någon frågar mig "Vad gillar du för sorts musik?" Vad ska jag svara? Jag vill räkna upp alla de jag nämnt här, och några till. Men det går ju inte. Då blir det "lite av varje" eller "allätare" eller vad man nu kan tänkas svara. Och då tror folk att man lyssnar på P4-musik. Vilket jag visst kan göra ibland,  men det finns så mycket mer...