Vernissage 1:

Häromveckan var jag på en dubbel vernissage för tre utställningar. Vernissage 1 var på Göteborgs Konsthall. Det var Högskolan för Fotografi som hade Mastersutställning. Mycket fint och konstnärligt alltså. Trots skolans namn var det få "vanliga" fotografier. Mest olika typer av installationer. Inget fel i det, men jag märkte att vissa besökare blev besvikna. Jag tyckte det var ganska spännande...

 

Den ensamme mannen på bilden var curator för utställningen. Han presenterades som Niclas Östlind. Det namnet kände jag igen, och när jag kom hem så kollade jag upp om min misstanke stämde. Det gjorde den. Niclas Östlind, doktorand i Fotografisk getaltning, satt i juryn för LRF:s kulturpris 2008. Vilket är ett tydligt bevis på att han är en mycket kunnig man inom sitt område.

Installationer var det, som sagt. Det var konst av den typ att den är nästan otydbar för den som inte är invigd, vilket jag tycker är lite synd. Om man måste ha gjort verket själv, eller läst en magisterexamen i konstvetenskap för att förstå budskapet i det, så kan man ju aldrig nå en åskådare utanför konstvärlden. Och har man något att berätta, så vill man väl nå ut med det? Det trodde jag i alla fall. I de flesta fall var verken också mycket avskalade i sin estetik, vilket gör att de som går på en utställning för att njuta av färg och form, vilket jag tror är många, också blir snuvade på sin upplevelse. Att klä sitt budskap i en attraktiv form är alltid effektivt för att nå ut med det. För att locka till sig en åskådare, och få den att titta närmare. Som en köttätande blomma, ungefär. Här var nästan all estetisk yta borta. Kvar blir ett antal föremål som lätt väcker en känsla av likgiltighet hos betraktaren. Hade det inte varit för de korta rader om varje verk som fanns på en lösblad i utställningslokalen, så hade även jag gått helt miste om tankarna som låg bakom de flesta av dem. Texten gav möjliga tolkningar, men det var definitivt inga självklara tolkningar. Då kanske konstvetaren säger att det inte är konstens uppgift att ge lättolkade svar, utan att ställa frågor. Jag är inte säker på att jag håller med. Man måste kunna nå sin åskådare. Många av verken gjorde inte det, det märktes tydligt på vernissagen. Med vissa undantag. Gustavo Perillos "Encyklopedia" var en mycket intressant bild, där han genom sitt sätt att presentera relativt vanliga föremål väckte tankar. Eller som det formuleras på lösbladet:

"Genom att sätta fokus på subtila vardagliga koder och symboler undersöker han maktrelationer och vår tids exotiserande blick..."

Det var en gang en skog (detalj) - Kirsti Taylor Bye

Och ingen kan glömma verket på bilden här ovanför: "Det var en gang en skog" av Kirsti Taylor Bye. Bokhyllan var bara en del av installationen, och jag är inte säker på hur jag ska tolka den. Men man blev glad bara man såg den. Och då lyckas den väcka en känsla. Vilket kanske är det viktigaste om man ska kunna nå sin åskådare.

Sedan bar det av till vernissage nummer två, men den hinner jag inte skriva om nu...