Det är åt helvete...

Jag slog på TV:n igår morse. Där satt en gammal mobbare och sa något typ:

"På min tid behövde man vara modig för att mobba. Man var tvungen att gå fram till personen..."

Visst. Det är förmodligen lättare att mobba folk över nätet än öga mot öga. Själva påståendet att mobbande skulle ha något med mod att göra gjorde mig däremot så förbannad att jag bytte kanal direkt. Några minuter senare blev jag i den nya kanalen upplyst om att ett utmärkt sätt att slippa "Höstdeppigheten" var att lyssna på Bo-Kaspers...

Två exempel på hur enkelt det är att förringa tusentals barn och vuxnas dagliga helvete. Säkert inte avsiktligt i något av fallen. Men det hjälper inte.

Det enda positiva med detta var att jag blev förbannad och då vaknade bloggmuskeln igen. Den la nästan av före helgen. Vad är det som händer? Vad är det för människor som finns som tror att man kan elda upp hus bara för att man inte gillar de som ska flytta in där? Personer som man för övrigt aldrig har träffat, och följaktligen inte vet ett dugg om. Och sedan Trollhättan. Jag kände igen huset direkt. Jag var där inne sist jag var i Trollhättan. På biblioteket i skolan. Tidigt i våras. Där det i förra veckan gick in en dåre som trodde att han gjorde världen en tjänst genom att döda oskyldiga människor.

När ska mänskligheten fatta? På riktigt. Det finns sju miljarder människor som inte är jag. Och det enda de har gemensamt är just detta. De är inte jag. Betyder det att det är fel på dem? Nej. Ger det mig rätt att skada dom? Nej. Naturligtvis inte. Oavsett vilken religion, politisk åskådning eller idrottsförening jag tillhör...