Lägesrapport 20130824

Då var man tillbaka i Göteborg igen. Frukta icke om du väntar på fler av mina rapporter från sommarens skånska resor, jag har bara kommit halvvägs (midsommar) ännu. Fler fantastiska och förfärliga förseningar följer. Förra helgen var det plank. En liten rapport därifrån kom häromdagen, mina utställningsbilder kommer så småningom. Om några minuter ska jag åka halvvägs in till stan och representera Fotoklubben Nyans på Gamlestadsgalej. Jag vet inte riktigt vad det är, men det låter spännande, för jag har aldrig varit på riktig galej förut. Några bilder bör dyka upp här så småningom. Den här veckan har gått åt att göra mig hemmastadd i förorten igen, efter en sommar i Blekinge. Det mesta var sig likt i lägenheten. Varken kyl eller frys hade möglat eller frusit ihop den här gången. Det var en liten glädje. En stor glädje framkallade det fina födelsedagshälsningskort i form av en godnattsaga/roman (eller om det var tvärtom) som jag fann på dörrmattan. Det tog ett par dagar att läsa igenom hela kortet, inte så mycket för den stora textmassan, som för att posten hade censurerat vissa delar av den med stora fula svarta stämplar. Bilden på andra sidan kortet föreställde en mystisk kyrka på en plats halvvägs uppåt Norrland. Tackar härmed för det fina kortet och den mycket spännande läsningen...

Förutom plankning, inflyttning och kortläsning har veckan tillbringats med knästöd. Jag har haft känning av det så kallade Nilssonska knäet. En ganska ordentlig känning, min största hittills, och därför har jag det nu inneslutet i ett så kallat knästöd, införskaffat i en sportaffär inne i stan. Det Nilssonska knäet är en släktklenod jag har ärvt från far, farfar och farfarsfar. Den förstnämna herren heter liksom jag Nilsson, och de båda senare hette det också under sina respektive tider. Därav namnet. Om farfars farfar hade något liknande knä, eller ett helt vanligt, har jag aldrig hört något om, men jag tror det inte, då han inte heller hette Nilsson. Det var nämligen han som var Nils. Jag vet däremot att han hade arbetat som lärling hos sin morfar och morbror i Svinaberga smedja en gång i tiden, och fått en något smedjigt i ögat. Glöd eller metallflaga eller något annat obehagligt. Den har lyckligtvis inte gått i arv. Förhoppningsvis har det Nilssonska knäet lugnat ner sig till nästa vecka, då jag har för avsikt att påbörja höstens västsvenska resa...

Nå, nu ska jag försöka hinna ner till blomsteraffären och hämta ett paket (!), de öppnar strax, och hinna hem med det igen innan jag beger mig ut på galej...Hej!