Ooops! (they did it again...well, almost...)

Det var ett par veckor före jul. Jag gick här i Göteborg och väntade på ett paket som jag hade beställt. Jag kommer inte ihåg längre vad det var, men det måste ha varit ganska brådskande. Jag satt vid datorn och hade spårat paketet med hjälp av fraktbolagets spårningstjänst på nätet. Du vet, ett sådant där som man fyller i paketets speciella nummer i, och sedan kan man se var paketet är just nu. Nästan i alla fall. Jag skrev ett inlägg om en sådan sökning för någon månad sedan. Men det här var inte Posten utan en av deras konkurrenter. Jag minns inte om det var Jifver eller ADHD eller något liknande, men jag väntade på besked om att mitt paket skulle gå att hämta hos närmaste ombud. Just då ringde telefonen:

-Nilsson.
-Hallå ja, det var från åkeriet. Jag har ett paket till dig. Är du hemma just nu?
Det var en tjej som pratade vänlig växjöitiska. Det är sällan man hör den dialekten här i Göteborg, tänkte jag. Ännu mer ovanligt att någon kör ens paket hela vägen till dörren. Det brukar de aldrig göra annars. Men det var ju snällt av dem. Nå, då stod de väl utanför dörren och ville komma in då. Jag tänkte att jag kunde gå ner och släppa in dem. Jag tittade ner på gården. Ingen bil där ute. Var de måhända ute vid vändplatsen?

-Jadå, jag är hemma. Är du här eller på väg?
-Jag är nästan framme. Jag har precis svängt in på XXXXgatan nu.

Jag kunde inte låta bli att notera att hon förstod vad jag sa. Här uppe i Göteborg brukar de flesta ha svårt att höra vad jag säger, eftersom jag är västbleking* och pratar något slags skånskanstruken blanddialekt. Och dessutom ganska tyst. De brukar skylla på det. Skåningar och Växjöingar brukar inte ha det problemet, de hör vad jag säger, även om jag pratar tyst. Men vänta, vad sa hon? XXXXgatan? Den ligger ju i Olofström. Där bor mina föräldrar. Men jag bor ju i Göteborg...

-Förlåt, vad sa du? Är du i Olofström?
-Javisst.
-Ojdå...
-Vad sa du?
-Jag är i Göteborg. Jag trodde du var här.

Men inte hade jag väl beställt paketet till Olofström? Var det överhuvudtaget rätt paket? Jag frågade henne vem som var avsändaren. Det kunde hon tyvärr inte se. Paketet låg bak i bilen. Hon hade bara namn, adress och telefonnummer till mig. Jag förklarade att jag tyvärr inte skulle kunna släppa in henne, det var lite för långt att gå, och det förstod hon. Kanske någon av mina föräldrar skulle vara hemma och kunna ta emot det. Annars skulle hon lägga det i postlådan. Om det inte var för stort. Det lovade hon att göra, innan hon avslutade samtalet. Jag funderade resten av dagen på vad som stod på. När det blev kväll ringde jag föräldrarna. De hade inte varit hemma, men paketet låg i postlådan. Det var en fotobok jag hade beställt från USA. En med egna bilder och egen text. Det skulle ta lång tid att leverera den, så jag hade beställt den till Olofström ifall den inte skulle hinna komma innan jag åkte dit. Det hade gått betydligt snabbare än jag trott. Men inte så snabbt att jag inte hade hunnit glömma bort den. Eller om jag bara inte tänkte så långt. Det hade skickats med ett större internationellt åkeri som vi kan kalla Ooops! (I did it again). Det var nämligen det enda fraktalternativ som fanns när jag beställde. Mitt paket i Göteborg dök så småningom också upp, men det fick jag hämta hos fraktombudet.

Det var före jul. Nu är det efter jul, och för någon månad sedan beställde jag ett par egna fotoböcker till från staterna. Denna gång beställde jag dem hit till Göteborg. Och tiden gick... För någon vecka sedan fick jag ett telefonsamtal. Det var kväll och fotoklubbsmöte. Mitt i mötet ringde det. Jag svarade. Det var från Oooops (I did it agan). De hade ett paket till mig från det amerikanska fotoboksföretaget, och de undrade nu om jag skulle vara hemma dagen efter? De hade varit hemma hos mig tidigare på dagen för att leverera det, men inte kommit in, eftersom det krävdes portkod. Det var ganska typiskt. Jag hade nämligen suttit hemma och jobbat hela dagen, och hade de bara slagit en signal så hade jag kunnat gå ner och öppna. Dagen efter skulle jag vara hemma och jobba på förmiddagen, men på eftermiddagen skulle jag hjälpa fotoklubbens ordförande att hämta ramar. Det kommer jag att berätta om i ett kommande inlägg. Men de kunde inte komma på förmiddagen. De körde bara ut på eftermiddagarna. Kunde jag kanske ge dem min portkod, så kunde de gå in själva och lämna paketet i brevinkastet? Det var nämligen inte så stort...

Men nej, jag kunde inte ge dem någon portkod. Det finns en portkod här i huset, men bostadsbolaget vill inte lämna ut den. Jag vet inte varför. Det hade varit väldigt praktiskt med portkod när man kommer med två fullastade matkassar, en i vardera handen, och det ösregnar. Och gaveldörren, som är avsevärt närmast till centrum, kräver två händer för att låsa upp. Den är förmodligen feldesignad. Inte är där något tak ovanför heller, så man är ganska våt, och kassarna ännu våtare, innan man lyckas ta sig in. Det hade varit väldigt praktiskt med en portkod...

Men allra mest praktiskt hade det varit om Ooops (I did it again) hade kunnat ha en telefon i bilen. Men det är väl för mycket att begära. Det slutade med att jag fick åka till Mölndal (1 timme med spårvagn, därefter ett par kilometers promenad) och hämta det personligen. Trots att jag faktiskt hade betalt för hemkörning. Det enda jag inte förstår är: Om man kunde ringa mig i Göteborg, från bilen i Olofström, varför kunde man inte ringa mig i Göteborg, från bilen i Göteborg?

*Fredrik Lindström var ju aldrig i mina trakter i sitt dialektprogram om Blekingska, vilket jag skrev om häromveckan. Han besökte bara Karlskrona och Listerlandet. Vill du höra Karlshamnska, som påminner mer om äkta Olofströmska kan du ta en titt på den här veckans Halv Åtta hos mig på TV4. Lyssna och njut...