Och vad har du för abonnemang då? (Ger de sig aldrig?)

Häromdagen, i ett köpcentrum någonstans i Göteborg. Sen eftermiddag. Jag har varit ute och flängt runt hela dagen. Det regnar, så jag är våt och min ryggsäck är stor full och tung. Jag är trött. Men jag har ett par ärenden kvar att utföra. Jag råkar veta att det finns förvaringsboxar i det här huset. Tänk vad skönt att få slippa ryggsäcken. Uträtta sina ärenden, hämta ryggsäcken och så hem för att äta, torka och slappna av. Det låter som en god plan för kvällen...

På väg genom korridoren ser jag dem. Telefonabonnemangsförsäljarna. Jag vill inte prata med dem. Inte idag. Jag orkar inte. Jag tycker inte om folk som försöker lura på mig ofördelaktiga erbjudanden i vanliga fall heller. Men i synnerhet inte idag...

När jag närmar mig ser jag hur en av dem spanar in mig. Hans målradar låser sig på mig. Jag försöker att inte se på honom. Låser min egen målradar på förvaringsboxarna, långt ner i andra änden av korridoren.

Han kommer närmare. Han plockar fram något. En liten lapp. Han sträcker fram den. OK, han vill bara dela ut något. Det kan han väl få göra. Det kan jag stå ut med. Sedan vill jag snabbt därifrån. Jag tar lappen och ska titta på den. Men han släpper inte den. Han håller emot! Jag drar i den för att få en skymt av vad där står. Han drar tillbaka. Hårt. Samtidigt kläcker han ur sig:

TELEFONSKOJARYNGEL: -Å va' har du för abonnemang då?

Lite så där klämkäckt och kaxigt. Du vet säkert. Jag stannar upp. Fortfarande med lappen greppad i min hand. I vanliga fall hade jag sagt något vänligt men som samtidigt signalerade att jag inte tänker köpa något. Men idag var jag trött och våt och hungrig och hade en tung ryggsäck som jag ville låsa in i en box så snabbt som möjligt. Så istället för att vara artig och väluppfostrad, som jag vet att man ska vara - även mot telefonskojaryngel, så svarade jag bara helt ärligt på hans fråga. Följaktligen sa jag trött:

JAG: -Det har väl inte du någonting alls med att göra?

För det har han inte. Inte det minsta. Bara för att jag går in i ett köpcentrum betyder det inte att jag är intresserad av att diskutera mitt telefonabonnemang. Om jag vill det så kontaktar jag själv ett företag inom detta område. Antingen går jag till en affär, ringer upp dem eller kontaktar dem via en hemsida. I det här fallet har jag inte gjort någotdera. Jag har just nu ett helt annat, privat ärende, och han inkräktar på min personliga sfär. Inte helt olikt en telefonförsäljare som när hen ringer mig tränger sig in i mitt hem och avbryter en privat stund utan att jag har bett henom i förväg. Dessutom ställer han en fråga om mitt telefonabonnemang, som är en del av min privatekonomi. Och min privatekonomi har han ännu mindre med att göra.

Hade han nu varit en seriös försäljare. Eller i alla fall förhållandevis seriös... (Seriösa företag sysslar inte med den här typen av försäljning, varken på stan eller i telefon. Hade deras produkt varit något att ha, hade de inte BEHÖVT göra det...) Det finns grader av allt. En förhållandevis seriös telefonskojare vet att avsluta samtalet artigt om offret signalerar sitt ointresse så tydligt som jag nyss gjorde. Men naturligtvis inte den här. Han blir ännu kaxigare:

YNGEL: -Nähä? Men vad HAR du för abonnemang då?

Det vill säga, han ignorerar fullkomligt vad jag nyss sa. Han bara fortsätter på samma vis. Därmed visar han sin totala brist på respekt för mig som människa. I hans ögon är jag bara en vandrande plånbok, som kommer att lägga sig på rygg och låta honom ta mina pengar om han bara tjatar lite till. Lyckligtvis har jag vid det här laget vaknat till så mycket att jag låter bli att förklara för honom vilken lågt stående organism han är, jag bara släpper hans lappjävel och svarar honom artigt vad han borde ha svarat mig:

JAG: Ursäkta att jag störde. Tack i alla fall...

Kanske han lär sig något av det. Jag fortsätter min promenad mot förvaringsboxarna. Där låser jag in min ryggsäck och fortsätter med mina övriga ärenden. En stund senare är jag tillbaka och klar för att åka hem. Ska bara hämta min väska först. Nu har jag även en påse i vardera handen. Jag är ännu tröttare än sist, ungefär lika våt och ännu hungrigare. Med viss tvekan påbörjar jag min promenad tillbaka genom korridoren. Men, lugnar jag mig med, så dum att han försöker igen är han väl ändå inte? Eller?

Han syns inte till. Han gömmer sig med sina kompisar bakom skärmar med företagets namn. Jag raskar på lite till för att hinna förbi. Då blockeras min väg återigen. Av en annan kille. I likadan tröja.

YNGEL 2: -Ursäkta. Kan jag få...

Han är lite artigare. Räcker inte fram någon lapp. Förmodligen av den enkla anledningen att jag inte har någon ledig hand att ta emot den med. Jag tvärstannar. Tittar trött och vått på honom. Och svarar inte ovänligt, bara uppgivet att:

JAG: -Ger ni er aldrig?

Han stirrar frågande på mig.

YNGEL 2: -Vad sa du?

OK då. En gång till. Jag artikulerar. Nu inte bara trött och vått, utan också lite smått irriterad:

JAG: -GER NI ER ALDRIG?

Han stirrar fortfarande på mig.

YNGEL 2: -Vad säger du för något?

Jag mumlar tyst:

JAG: -Jaså...du är döv också...

Innan jag för tredje gången upprepar. Ännu mer artikulerat, lika trött, lika vått och nu ordentligt irriterad:

JAG: -GER....NI...ER...ALDRIIIIIG?

Min trötta, våta och hungriga hjärna håller på att koka över. Jag tycker att det borde synas. I alla fall borde han förstå andemeningen. Men den här killen vill inte lyssna.

YNGEL 2: -Alltså du. Jag förstår inte vad du säger...

Nej. Du VILL inte förstå. Det är inte samma sak. Du förtjänar inte min tid.

JAG: -Nej, jag märker det...

Säger jag. Och går. Nu plötsligt funkar hans hörsel.

YNGEL 2: -Va? Kallar du mig för DÖV? Hör du...

Jag lämnar honom där, frustande och pustande, medan jag sätter kurs mot spårvagn, hem och mat.

Nej, jag köper inte argumentet att "de gör bara sitt jobb". Eller att "de är unga och har svårt att få något annat jobb." Det handlar inte om det. Detta är oseriösa företag. Med oseriösa metoder. Annars hade de inte behövt stå där. Och om företaget mot all förmodan är Sveriges enda seriösa telefonskojare, så behandlar man i vilket fall inte presumtiva kunder på det här sättet. Det är förstås framför allt företagets fel, och inte de anställdas, som genom orimliga arbetsvillkor förmodligen förväntas att göra som den förste säljaren. Men man kan inte bara lyda order. Man får faktiskt tänka lite själv också. Man måste lära sig LYSSNA. Det är ju felet de båda gör. De LYSSNAR inte.

Det här är en bransch som borde ha städats upp och bort för länge sedan...