Grattis på tjugofemårsdagen...typ?

Idag är det 25 år sedan Berlinmurens fall. Minnen från

den historiska händelsen återges i alla mediekanaler.

Naturligtvis ska inte jag vara sämre. 1989 såg jag en mur slås

sönder av mängder av östberlinare. Jag förstod inte alls varför.

Tyckte rent av att det var lite synd på en mur, som var målad

i så fina färger. Vad visste jag? Jag var bara sju år...

Jag visste inget om den terror, och de tragedier som

utspelats bakom och i anslutning till denna mur.

Nu vet jag bättre...

 När jag så småningom besökte Berlin blev jag faktiskt
lite besviken. Inte på staden. Den är fantastiskt levande.
Full med kultur och med en otrolig historia.

Men tyvärr är spåren av den otroliga
historien väldigt få idag...

För alla regimer som styrt Tyskland har gjort sitt bästa

att städa bort alla spår från sina föregångare.

Nazisterna utrotade allt och alla som inte passade dem.

Efter krigets bombningar städade de allierade bort det mesta
som återstod av nazisternas huvudstad.

DDR utrotade meningsmotståndare och sprängde

historiska minnesmärken från tiden före Hitler.

"Borgerliga" minnen från kejsartiden.

Sedan murens fall, och än idag, städar man bort spåren
av DDR. Så sent som 2013 rev man en av de få
kvarvarande bitarna av Berlinmuren...

Staden är full av liv. Men de historiska miljöerna är få.

 Väldigt få. Och de blir färre...

Jag kan förstå att man vill förtränga tider av förtryck

och terror. Men samtidigt rensar man bort de

spår som ska få framtidens generationer att

minnas dessa mörka tider. Och kunna undvika
att göra om samma misstag.

Kanske är det en av anledningarna till att nazismens

anhängare återigen växer? Och att vissa nu
förutspår ett nytt kallt krig?

Att vi redan har glömt?