Den perfekte telefonabonnemangsförsäljaren...

Du kanske tycker att jag var för hård mot telefonabonnemangsförsäljarna häromveckan? Eller du kanske tror att jag är en sådan där som alltid klagar på folk som bara gör sitt jobb? Låt mig då berätta om en alldeles utmärkt telefonabonnemangsförsäljare som jag träffade på en sommar för några år sedan. Närmare bestämt på Östersjöfestivalen i Karlshamn...

Jag kom vandrande längs Drottninggatan, för dagen full av turister och försäljare. Som Kiviks marknad ungefär. Han hade nog spanat in mig redan, för han visste precis vad han skulle säga:

FÖRSÄLJAREN: - Det var en fin kamera du har där...

Och pekade på den Nikon systemkamera jag hade om halsen. Han började alltså samtalet med något som han visste intresserade mig. Och som inte hade det minsta med telefoner eller abonnemang att göra. Smart...

JAG: -Tack.
FÖRSÄLJAREN: - Trivs du med den? Fungerar bra?
JAG: -Jadå. Inget fel med den.

Jag gick inte in på några detaljer. Jag visste att han egentligen inte var intresserad, och jag visste vart han var på väg. Men den här gången var jag varken trött, blöt eller hungrig. Så jag lät honom hållas...

FÖRSÄLJAREN: - Får jag passa på att fråga vad du har för mobiltelefon?
JAG: - Det kan du väl få...Låt mig visa...

För jag vet inte vad den heter. Modellbeteckningar på mobiltelefoner, i synnerhet dumfånar (till skillnad från Smartphones) är vad jag skulle kalla för ointressant information. Och sådan brukar jag inte lägga på minnet. Det finns så mycket annat, betydligt intressantare att fylla sin interna hårddisk med...

Men det kan vara värt nämna att jag fram till mycket nyligen bara har haft en mobiltelefon. Någonsin. Den skaffade jag när jag började i Gamleby. Det var nämligen ett krav från skolan där att man skulle ha en dylik. Den är alltså tio år gammal. Mötet på Östersjöfestivalen har några år på nacken, men den var gammal redan då. Den har åkt i marken ett par gånger. Och det syns. Försäljaren tog ett steg tillbaka när jag plockade fram den. Han såg lite blek ut...

FÖRSÄLJAREN: - Oj...Den var inte ny...
JAG: - Nej. Men den räcker åt mig.
FÖRSÄLJAREN: - Och...öh...vad har du för abonnemang till den?
JAG: - Jag har inget abonnemang. Vad ska jag med det till?
FÖRSÄLJAREN: - Så...du har...kontantkort?
JAG: - Ja, precis...
FÖRSÄLJAREN: - Jag förstår. Då ringer du för ett par hundralappar i månaden?
JAG: - Nejnejnej. Ett par hundralappar om ÅRET.
FÖRSÄLJAREN: Oj...men...hördu...då tycker jag du ska fortsätta med det...
JAG: - Tack. Ha en bra dag...

Som sagt. Den perfekte försäljaren. Artig, vänlig, uppmärksam och lyssnande. Han förstod att det var fullkomligt onödigt för mig att köpa något dyrt abonnemang. Så han envisades inte. Tänk om alla vore som honom...

På motsatta sidan av skalan fanns förstås det yngel som antastade mig utanför Gleerups i Lund. "Nej tack" sa jag på hans första fråga. För jag ville inte köpa något av honom. Men han slutade inte. Jag upprepade "Nej tack" på alla hans försök till närmanden och fortsatte gå. Han följde efter mig. Käften gick som en kulspruta och jag upprepade "Nej tack" varje gång han andades. Men han gav sig inte. Han jagade mig flera kvarter ner längs Stora Södergatan. Folk vi mötte stirrade. Jag fortsatte säga "Nej tack" och han fortsatte tjata. Jag minns faktiskt inte hur jag blev av med honom...

Här var jag tvungen att pausa i mitt bloggskrivande och gå ut i hallen och kolla efter så att han inte fortfarande hänger efter mig. Jag tänkte att jag kanske har blivit så avtrubbad att jag bara inte märker det längre. Men han syntes inte till...