Åka vidare? (Kommunikationsproblem/Tågvärdar & kebabmän)

Sommarkväll vid Bromölla station (Foto Anders N)

-Ska du åka vidare?

Frågade tågvärden på Öresundståget en kväll i somras. Vi var på väg från Kristianstad i riktning mot Bromölla. Jag hade precis visat honom mitt Skånekort. Det är inte så ofta tågvärdarna på Öresundstågen är intresserade av vart jag ska. Ibland har jag undrat varför. Åker man på säg, X2000 från Stockholm, så frågar de oftast om man ska åka vidare från den destination som står på biljetten. Vad som är min slutdestination. Om jag ska byta i Linköping till exempel, då skriver de upp det i sin lilla bok och om tåget blir försenat och jag missar bytet, då letar de upp en ersättningsresa. Ibland blir det väldigt fel, som den gången jag åkte till Växjö helt i onödan, men oftast är det en ovärderlig hjälp. Jag har dock aldrig varit med om att en tågvärd på ett Öresundståg har frågat om mina byten förut. Det var därför jag blev lite förvånad, men mest positivt överraskad. I vanliga fall är de totalt ointresserade av om jag hinner med min buss i Bromölla, de kan inte ens kontakta den och be den vänta några minuter om tåget är sent. Trots att de båda körs av Skånetrafiken. Men denna dag var en stor dag. De frågade om jag skulle åka vidare! Jag svarade naturligtvis:

-Ja, till Olofström.
-Men det här är ett Skånekort. Det gäller bara till Bromölla.
-Ja, det vet jag. Men jag har ett månadskort i Blekinge också.
-Kan jag få se det?

Det var om möjligt ännu ovanligare. Jag har aldrig behövt visa biljett för min fortsatta bussresa på tåget förut. Det är inte ens var dag jag behöver visa Blekingekortet på bussen. När jag kliver av tåget i Bromölla, och kliver ombord på bussen, så är det fortfarande Skånekortet jag reser med. Blekingekortet gäller bara för den sista biten av bussresan. Tio minuter av trettiofem ungefär. Blekingekortet har absolut ingenting med tågresan att göra, och nu skulle jag alldeles strax kliva av i Bromölla...

-Det behövs väl inte?
-Visa mig kortet.
-Men det har ju inte med er att göra?
-Jo, jag vill se det!
-Varför?
-Ge mig kortet!!!
-Jaja, om du envisas då.

Jag plockade fram kortet. Han ryckte det till sig och gick bort till sin kollega. Detta var nämligen vid den tid som tågvärdarna på Öresundstågen inte fick arbeta ensamma. Av säkerhetskäl. Tågvärden lämnade över kortet till kollegan. Pekade på mig och sa någonting som jag inte kunde uppfatta. Kollegan plockade fram sin kortläsare och läste av mitt kort. Han gjorde tummen upp till mig. Sedan ropade han.

-Två zoner Olofström! Fungerar perfekt!

Han sa något till den förste tågvärden, som tappade hakan. Han fick mitt kort och gick tillbaka till mig. Han blängde surt.

-Ska du åka vidare MED BUSS?
-Ja, naturligtvis. Det måste jag. Jag ska till Olofström...
-Ja men varför...Åååå!

Han gick därifrån. Jag klev av tåget i Bromölla, och det fortsatte över länsgränsen in i Blekinge, i riktning mot Sölvesborg. Så här i efterhand så förstår jag varför han uppförde sig så konstigt. Han ville veta om jag skulle åka vidare MED TÅGET in i Blekinge. Till Sölvesborg, Karlshamn, Ronneby eller Karlskrona. Jag trodde att han ville veta om jag skulle byta. Kanske jag borde ha förstått att han var helt ointresserad av mina byten. Men kan man verkligen begära det av mig som kund? Dessutom borde han väl veta att om man kommer från Skåne och ska till Olofström, så byter man till buss i Bromölla. Det går naturligtvis att byta i Sölvesborg och Karlshamn också, men det är onödiga omvägar. Detta är ett utmärkt exempel på att kommunikation inte bara handlar om vad man säger, eller tror att man säger, utan lika mycket om vad mottagaren uppfattar. Eller, om frågan är otydlig, hur mottagaren tolkar det. Är det inte bättre att ställa en fråga som inte går att misstolka? Jag skulle rekommendera:

-Ska du fortsätta med det här tåget över länsgränsen?

eller kanske ännu enklare:

-Var ska du kliva av?

Då hade jag svarat:

-Bromölla.

Och så hade allt varit klart. Jag är medveten om att mina svar också lämnar möjlighet för tolkning, men jag var fullkomligt övertygad om att diskussionen rörde mitt byte i Bromölla. Och nog är det i första hand tågvärdens uppgift att klargöra vilket ämne samtalet handlar om. Jag förstår visst att om man redan har frågat hundra passagerare så är man ganska trött på frågan. Det är lätt att bortse från att den man frågar just nu, kanske aldrig har hört frågan förut. Det kan bli en slarvig kortform, typ:

-Ska du åka vidare?

Precis som när Kebabmannen frågar:

-Sås?

Och eftersom jag naturligtvis vill ha sås i min kebabrulle, så svarar jag:

-Ja, tack.

När han egentligen menar:

-Vilken sorts sås vill du ha? Stark, mild eller vitlökssås?

Det tog ett antal rullar innan jag lärde mig hur det fungerade. Numera vet jag precis vad han menar, och svarar naturligtvis omedelbart:

-Vitlök!

Jag behöver alltså inte lämna ett svar i fullständig form:

-Vitlökssås!

För vi känner varandra, och både han och jag vet att det handlar om sås. Det finns ingen risk att han istället för sås lägger ett par vitlökar i min rulle. Men om inte båda parterna garanterat vet vad diskussionen gäller, då måste man tala klarspråk. Det måste ingå i grundutbildningen för alla som har ansvar för så mycket kunder som en tågvärd...